Söker bli hel

Att det fysiska och det psykiska har delats upp i människors föreställningsvärld är kanske inte så konstigt. Det är svårt att se en enhet när systemen krockar med varandra. Kanske är meningen med livet att leva så att de inte gör det. Kanske är det det som gör vår kultur så människofientlig?

Ett par mornar nu har jag varit på väg upp ur sängen,
fast kroppen har legat kvar.
När jag legat där och kämpat med mig själv, så har det slagit mig att jag måste invänta nån slags helhetskänsla. Innan HELA jag är med så kan jag inte förmå mig till någonting. Och att det kanske är just alla de gånger då jag inte varit med riktigt till 100% som gjort mig till en främling i min egen kropp.

En sådan distans till sitt eget varande i världen
får en lätt att tappa fotfästet
och skapa distans till sin omvärld.

Drömmen om att bli oberoende av sin kropp.
Att bara koppla upp hjärnan till nätet
och bli oändlig, gränslös,
fri
det är kanske inte en cyborg-dröm egentligen
utan en dröm om livet efter döden.

Men om vi nu skall leva även före döden?
Kroppen har inte bara en egen intelligens, den kan också tillföra helt fantastiska upplevelse-mervärden.

Självklart faller en tanke på sex.
Som ju i mångt och mycket är en lust från hjärnan,
men som om man lyckas vara närvarande med hela sitt jag, kropp, ande, själ och hull och hår blir en nästan skrämmande gudomlig upplevelse.

När jag funderar på hur jag skall få min kropp lite mer positivt delaktig i mitt liv så är det dock inte älskogen jag i första hand tänker på.

Kanske skönjs redan ett tankefel.
Jag vill att kroppen skall ge mig allt JAG vill ha.
Bidra till det jag vill uppnå, förmå och bli.

Men kroppen är också jag.
Och inget blir ömsesidigt samspelt i en helhet
om bara en part ger.

En bil skall tankas och vårdas för att du skall kunna använda den, lita på den.
Varför skulle en organiskt pulserande människokropp fodra mindre?

Rent fysiskt har jag aldrig mått så bra
som när jag var omåttligt risig psykiskt.
Då hamnade jag på en basic-nivå med mig själv.
Kroppen fick styra och det gjorde mig gott.
Psykiskt visste jag inte om jag ville leva, så hela mitt vanliga vilje-aggregat slogs av.
Och det visade sig att jag hade en oerhört stark bakomliggande överlevnadsmekanism. Och när den fick ta över gjorde det kroppen så lycklig att själen förvirrades.

Det var 2,5 år sedan nu.

Idag är det tvärtom.
Jag är arg på kroppen hela tiden.
Den är ivägen.
Jag vill inte behöva sova, det finns annat jag behöver.
Jag vill inte bli kinkig och trångtänkt av bristande omtanke kring mat och rörelse. Jag har så jävla mycket jag vill fixa just nu och jag tycker att kroppen bara skall hålla käften och lyda. Jag är så ledsen, arg och besviken.

Och kanske egentligen mest rädd.

För jag känner mig så svag fysiskt
att jag inte vet om jag dödat det där extraaggregatet som jag kände var min lycka och stolthet.

Jag vet inte vad det var som var värt att offra det för.
Och jag vet inte hur jag skall kunna bli sams med mig själv igen.

Jag är inne på ett oerhört tråkigt spår.
Jag känner igen mig.
Jag har vart här förrut.
Och jag vet vart det ledde mig.

Aldrig tidigare har det varit så tydligt
att jag känner sanningen bränna i mina ögonglober
utan att ens behöva se mig i vitögat.

Om du gör det du alltid gjort,
kommer du att få det du alltid fått.

Bara jag kan vrida detta rätt igen.

Bara jag.

Bara

jag