Skalman utan svekdebatt

När jag läste Bamse för några veckor sedan så blev jag plötsligt varse något som alltid funnits där, men som jag inte tänkt på tidigare.

Mitt i äventyret
När paniken bryter ut och alla behöver en lugn hjärna.
Så tyr sig två de tre musketörerna till Skalman.
En för alla och alla för en.
De är ju trots sina olikheter de bästa av vänner och litar på varandra i ur och skur.

DÅ
ringer Skalmans mat och sovklocka.
Och han struntar i alltihop och allihop för att tillgodose sina egna behov.

Typiskt! säger de andra.
Och blir för ett ögonblick än mer förvirrade och rädda.
Men aldrig särskilt arga på Skalman.

De reder sig
Och det litar Skalman alltid på.
Trots att det inte råder nån direkt tvekan om att han är skärptast av dem alla så litar han på att de kommer att klara upp allting på ett bra sätt,
även utan honom.
Och det utan att han för ett ögonblick verkar oroas över att inte vara behövd.

Och när han tillslut vaknar av sig själv
(för det går inte att väcka honom, inte ens hundra kanoner kan väcka honom...)
så är det ingen som säger:
Fan, skalman. Vart var du när man behövde dej! Är du verkligen en vän?

Nej, istället så råder en total respekt för att de är olika och behöver olika saker. Och alla gläds åt att de är tillsammans och fått dela en upplevelse med varandra.

Jag associerar genast till detta att det är bra att ha en sådan där mat- och sovklocka lite till mans egentligen. Att äta och sova regelbundet är en grund för att få maskineriet att fungera så ultimat som möjligt. Ändå är det så många som hoppar över lunchen eller pressar sömnen för att de tror att det finns en sådan förväntan och att andra annars kommer tro att man inte bryr sig tillräckligt. Det är rätt vedervärdigt att vi känner oss så hotade av varandra och det här med grupptryck är verkligen inget som är isolerat till tonårstiden.

I närmare 2000 år har vi kunnat läsa texten om att älska andra såsom sig själv och ändå har vi inte funnit någon balans i det där. Tror fortfarande att man antingen framstår som roffig egoist eller skall vara totalt självuppoffrande.

EGENTLIGEN är det väl så att om jag inte står upp för sig själv så ingår inte mitt jag i en gemenskap. Utan en sådan integritet eller ett självklart ansvarstagande för min egen upplevelse och välmåga har jag heller ingen förmåga att grunda någon tryggare känsla i gemenskap andra. Då blir deras behov alltid tillfredsställda på bekostnad av mina, alternativt att de kan tycka illa bakom min rygg för mitt otillräckliga hänsynstagande. Jag ser ett bittert snörp här och tror att det är dessa knivar i ryggen som kvinnor är bäst på. Män ser sig nog oftare som självklara.

Vad skall man bygga ömsesidighet och respekt på,
om man inte förmår visa/känna/säga/inse vad man själv behöver.
När man inte kan ge det till sig själv tränas heller aldrig förmågan att ta emot det. När man inte kan tillgodose ens sina egna mest grundläggande behov, så hamnar man i ett bristtillstånd. Och ett sådant gör att gemenskaperna blir skeva då man lätt förälskar sig i det någon kan ge snarare än i en person för vad den ÄR.

Bamse ger de mest elementära kunskaper om relationer.
Jag skulle aldrig ha avslutat min prenumeration...
Men det är aldrig för sent att återuppta den.