Målet är inte målet - eller Stalin vs Boye

Apropå diskussionen om man kan vara kommunist efter Berlinmuren.

Det beror i vanlig ordning på definitioner.
På hur vi med vårt språk förstår verkligheten.

Min egen uppfattning är att kommunismen inte gått under,
men den har aldrig i egentlig mening prövats.

De tankegångar som låg till grund (så som t.ex. Marx teorier ) har inte praktiserats eftersom de frångicks på flera elementära punkter:

1. Att en elit skall styra, att det inte egentligen fanns någon rörelse på gräsrotsnivå (I Ryssland var man inte ens industrialiserade när Lenin m.fl. ville störta kapitalismen. Den hade ju aldrig ens hunnit börja blomstra!)

2. Att man kan göra en omdaning i ett avskilt land (istället för att det är en global folkopinion där alla människor världen över gör någonting åt storbolagens makt) var Stalins svar på att alla länder inte hängde på deras modell.

3. Att man måste göra undantag efter undantag för att bekräfta regeln. Att det inte kan finnas olikheter i en gemenskap. Och att ändamålen helgar medlen, är också en punkt som drabbat många många människor världen över. För det finns inga ändamål som helgar medlen. Det är medlen som är målet. Det är färden som säger mest om oss och om våra tanke- och värderingssystem, inte de ideal vi eftersträvar.

Sedan kan man också dra slutsatser som att det inte är någon idé att någonsin pröva ett nytt samhällssystem. För att det nuvarande är bra, för att det är läskigt med förändring eller för att man inte tror att människor är kapabla att leva i harmoni med varandra utan alltid i grunden när vi får chansen drabbas av maktfullkomlighet och psykopati.

Sedan kan man i vanlig ordning konstatera det enkla svaret på frågan om man kan vara kommunist efter Berlinmurens fall. Nämligen: Uppenbarligen, det finns ju människor som är det!