Last-Lap-klockan

Försökte härom dagen att förklara mig.
Hjälpa någon förstå.

Jag har hållt på med den här halvfartsdistansutbildningen i snart 5 år.
Klarar jag att genomföra den så kommer det att förändra min bild av mig själv.
Jag har alltd velat ha och behövt snabb behovstillfredsställelse, då detta är definitivt inte min specialdistans. Jag förstår helt enkelt inte vad ett sådant här projekt kräver av mig eller vilken teknik jag skall ha för att ro det i land. Och det har lett till att jag tagit till klyschor som "no pain - no gain" och "det omöjliga tar bara lite längre tid". Och jag har trampat på mig själv som in i h-e.

Kanske har det haft den fördelen att jag blivit mer medveten om mina behov, vem jag är och hur jag fungerar.

Jag skulle varit klar i julas om jag följt kursplanen, men livet lät inte förneka sig. Det kom mycket akut liv emellan och jag blev tvungen att följa det istället.

Men nu är du snart klar! säger alla som vill uppmuntra mig. Och jag känner mig som spädbarn. Jag förstår att du bara vill vara kärleksfull, men det utlöser en kaskad av kräk.

Idrotten tillhandahåller ofta bilder att bygga metaforer kring, så även nu. För visst är det så att klockan hörs i bakgrunden. Den ringer för sista varvet. Och jag vet att det inte är långt kvar. Men mjölksyran sprutar ur öronen och jag är fullkomligt slut, jag stapplar, jag ragglar fram. Sällan klarar jag att lyfta blicken och urskilja fokus och riktning. Min kropps begränsningar tar all min uppmärksamhet.

Och målbilden är inte längre fylld av triumf, kungsstol och konfetti.
Allt jag drömmer om är att få falla ihop och kollapsa.
Det blir inte mycket till yiiiiiiiiiiiiiiiiha-upplevelse att vinna extra kraft på.
Var är den där reserven? Den där man hört om som säger att man klarar mer än man tror? Det låter alltid så in i h-e heroiskt, men i själva verket gör man bara det man måste.

Även om jag i säkert minst ett år sagt att jag inte orkar mer,
så har jag inte tagit tjuren vid hornen.
Mest för att jag inte vet hur.
Mest för att jag vill mer än jag förmår.

Det är nämligen så att det omöjliga är omöjligt.
Om det går att genomföra med större tidsinsats så var det aldrig omöjligt.

Så hur är fallet i det här fallet?
Tidsinsatsen är nyckeln.
Min logik är att hinna klart innan jag dör.
Vilket jag tror är snart eftersom jag håller på att kollapsa.
Den logiken är lika sprudlande vital som den att skynda sig att handla innan pengarna tar slut.

De stunder då jag inte tänker på hur bråttom jag har att bli klar.
De stunderna är detta så roligt så att jag vill hålla på hela livet.

Det verkar alltså vara stressen som är boven, energitjuven.

Den plågsamma bilden av långdistanslöparen som i sista varvets första kurva nästan faller ihop av utmattning med ansiktet i en smärtfylld grimas. Den gjorde min situation tydlig för mig.

Men tror ni inte att min kropp ändå väljer att förstärka metaforjäveln?
Mitt under vanlig standardpromenad igår så fick jag nästan outhärdligt ont i foten. Det var INTE så att jag ramlade eller tampade snett. Nej, det bara kom. Så började jag förstås att halta eftersom jag inte kan gå på hålfoten utan måste ty mig till högerfotens utsida. och yiihaaa vad händer när jag traskar iväg idag? Jo såklart. Knät och höften protesterar. För nu går jag så snett så att hela sidan påverkas och alltihop strejkar och smärtar.

Och jag tänker tanken att man borde stanna hemma. Att om jag tyckte om mig och tog hand om mig så skulle jag stanna hemma idag. Hela vägen till t-banan tänkte jag det.

Nu e jag på jobbet.
och kanske är den där last-lap-klockan något annat,
en väckarklocka för min hälsa
eller en dödsklocka... *drama-queen-gestikulerar*

Kommer jag lyssna nån gång innan jag får tinnitus av dess höga ton?