Kärlek och pedagogik

I Jenny Grens bok Etik i pedagogens vardagsarbete finns ett kapitel om kärlek.

Där beskrivs kärlek som något annat än en känsla.

Kärlek beskrivs som en aktiv handling som inrymmer viljan till öppenhet att se någon som den är, och bejaka någon annan i dess helhet.
Kärleken i mötet med en medmänniska är personligt, men inte privat, och det är ett förhållningssätt som inte kräver ömsesidighet.

I kapitlet hänvisas till två böcker i min bokhylla:
Martin Buber: Det mellanmänskliga
och
Erich Fromm: Kärlekens konst

Eftersom jag inte kan lämna allt jag har för handen och dra hem till min bokhylla så får jag istllet referera lite Fromm här (via Gren):

Kärleken är en konst som vi kan utveckla och Fromm ser tre aspekter av detta:
1. Bli hemmastadd i teorin, förstå kärlekens väsen.
2. Bli hemmastadd i praktiken, lev och öva kärleken.
3. Gör kärleken till en hjärtesak, dvs prioritera den

Gren skriver vidare
"Kärleken är en konst. En konst vi som pedagoger är skyldiga att lära oss. Den förutsätter en mognad, en självkännedom och en självständighet hos pedagogen. Den förutsätter att du kan bejaka dig själv som det redskap som i kärlek skall möta barnet." (s. 145)