Gott att leva?

Ju fler dörrar jag försöker hålla öppna,
desto slutnare blir vägen till mitt hjärta.

Inte visste jag att enkelspårighet var en konsekvens av att lyssna på sitt hjärta. Jag har alltid tyckt att enkelspråghet är något att undvika. Så har jag bejakat mitt tvivel istället för min tro. Och det är måhända inte fel, men det är helt enkelt inte lika gott att leva när man gör på det här sättet.

Så hur får jag fokus och riktning?
Hur innefattar jag en mångfald i en "peka med hela handen"-enfald?
Hur skall hela jag rymmas på den smala vägen?
När nyfikenhetn ständigt får mig att likt rödluvan avvika från stigen och uppslukas av något helt annat än det jag tänkt och avsett? Än vad jag var ämnad för?