Förväntningar

Insåg i helgen(för vilken gång i ordningen vet jag inte)
att min situation inte kan vara omöjlig.

Kristina Lugn sa i sitt sommarprogram att hon inte kunde förstå att man kan gå in i väggen. Om man är på väg in i en vägg måste man leta efter en dörr eller sparka hål i väggen.

Och det lät så självklart. Varför blir man så fartblind så att man tappar all vanlig självbevarelsedrift. Vissa saker MÅSTE inte alls gå, det GÅR inte att gå rakt in i en vägg. Det tar stopp.

Så när man ser sig själv
liksom nästan utifrån
göra något så sjukt som att gå rakt in i det obevekligt smärtsamma
när man har andra alternativ
så börjar man undra.

Jag HAR alternativ
så vad sjutton håller jag på med.
Det ÄR omöjligen värt det.

Så om jag stannar upp för ett kort ögonblick,
vad kan jag då urskilja?

Jag har för hög ambitionsnivå.
Och jag vet inte hur jag skall ändra på det
eftersom jag inte förstår hur jag skall kunna acceptera att leva med en lägre

Pratade med pågavännen
Han är fylld av kraft just nu
Han säger att han vill ge mig en del av sin kaka
... men just kakor som potentiell lösning har jag redan provat för min kraftlöshet.

Han hade gått en ledarkurs där föreläsaren sagt att det som formar oss mest som människor är de två åren innan vi föds och de två som kommer därefter.

Jag fattade ingenting, men han förklarade vidare hur mycket vi bär vidare av de förväntningar som våra föräldrar har på oss.

Pågavännens föräldrar ville att han skulle hamna i gott sällskap så att han inte började med droger och skit. Och jag fnyser nästan för det känns som så oerhört LÅGA förväntningar.

Förväntningarna på mig har aldrig varit vad jag INTE skall göra. Istället har det låtit oerhört positivt: Bli vad du vill! Med tillägget sålänge du själv mår bra, trivs och kommer till sin rätt, gör ditt bästa och inte nöjer dig med ett trångt hjulspårslitet liv.

Pågavännen är en lugn, stabil och harmonisk person.
Han vet att han är bra
Han lever upp till sina förväntningar
Han trivs med livet.
Nyheter som händer är spännande utmaningar och upplevelser som han möter med stort intresse och en avvaktande öppenhet.

Jag har alltid undrat vad jag vill.
Vad jag skall använda mitt liv till.
Hur stort liv jag kan rymmas i,
när det trånga blir FÖR trångt.
Om det kan vara okej med vardag
vad vardag egentligen ÄR?
Jag behöver alltid sträva vidare, jag är rastlös.
Och när något nytt dyker upp i mitt liv
så undrar jag om det är nu som min överman kommer,
om gränsen för vad jag kan bli nu kommer bli tydlig.
Om det är nu som jag kommer bli pinsamt medveten om vart mina resurser tar slut, vart min kapacitet inte räcker, inte duger. Halshuggen in public. Skarpt läge får magen att skrynkla ihop sig av skräck.

Det som först låtit som en positiv frihet från förväntan verkar i praktiken nästan förödande.

Jag tror att jag kan vad som helst.
Om jag bara satsar på det.
Och det låter ju gott så.

Problemet är jag inte kan satsa på något till 100% för jag tycker att vardagen är för viktig att sumpa. Jag mår helt enkelt inte bra av att lägga så mycket åt sidan som jag skulle behöva för att topprestera.

Kanske vore det enklare (och hälsosammare) att liksom se sig i vitögat
och säga att jag inte KAN åstadkomma en topprestation.
Att det bara KAN komma mediokra resultat ur mig
Att jag helt enkelt ÄR en medioker person.