Du kan inte möta mig

På t-centralens perrong gick en välklädd dam.
Och skrek.
Det var inte meningslöst dravvel, det var inte förvirrad plåga.
Den psykiska sjukdom hon led av var tro.

Bättra er! manade hon. Var kärleksfulla för ni kan dö när som helst!

Respekterar ni varandra, skrek hon med sin skrovligt raspande röst, just när hon gick förbi min hörselgång. Jag undrade för mig själv om hon förstod hur mycket hon förhävde sig när hon mellan raderna påstod att hon ägde sanningen och rättfärdigheten.

Var tacksam för din hudfärg! hörde jag henne ropa längre bort och varje stycke avslutade hon med ett klingande musikaliskt glatt HALLELUJA! Något som liknade tungomål skymtade fram och jag beslöt att hoppa på första bästa tåg för jag ville skona mig från att få bevittna nån spasmisk Ulf Ekman-scen.

Väl ombord på vagnen kände jag mig räddad/frälst. Så hörde jag den skarpt skrovliga rösten igen då den närmade sig från en annan ände av vagnen: SATAN ÄR FRI akta er för frestelserna! Hon vände igen och gick åt andra hållet i rusningstidsvagnen.

Hon predikade till alla
och mötte ingen.

Den största mänskligheten att vilja förmedla sin egen salighet och lycka. Som om vi alla alltid behövde samma sak på samma sätt vid samma tidpunkt. Kanske är det just denna mänsklighet som skymtar fram i heliga skriftens: Gå ut och gör alla folk till mina lärljungar. Kanske är det också det som är det avslöjande beviset att GUD inte skrivit det. Det är för mänskligt att missbruka det. EN Gud skulle formulerat det annorlunda, vetat att ett sådant synsätt förhindrar fredlig samexistens eftersom det finns ett påbud om att en del är med och andra inte och att alla på något sätt skall tycka lika för att vara rätt, så som GUD vill att vi skall vara.

Både Jehovas och mormonerna har knackat på min dörr under hösten. De vill vinna min själ till evigheten? De vill prata, de vill berätta och som sagt de vill vinna. Och det får mig att känna att jag har något att förlora. De säger att de vill och KAN hjälpa mig. "Gud gör så att du kommer att tycka att det är lätt att jobba heltid och skriva magisteruppsats samtidigt" sa den ena, och hennes kollega nickade ivrigt uppmuntrande i bakgrunden.

Det är som att varje person som försöker hjälpa genom att prata istället för lyssna drivs av egna behov och syften. Jag blir verktyget för deras godhetssjälvuppfattning. Jag blir ett verktyg i någon annans händer. Och det är inte Gud jag ser, för Gud skulle sett MIG. Inte avbrutit det jag behövt säga med ett JAG FÖRSTÅR, som närmast är avsnoppande. Inte ställt mig i ett hörn och pressat mig från alla håll utan öppnat dörrar som jag kan vara fri att vandra genom, när jag vill, kan och är redo.

Jag vill inte sluta mig i EN gemenskap.
Jag vill leva med bibehållen nyfikenhet och frihet att öppna, känna och pröva.

Och jag har gjort ett tillägg på min dörrskylt.
Först stod det
"INGEN REKLAM TACK"
Nu är det tillskrivet
"- och ingen frälsning heller"

Kan det motsvara NIX för själ och sinnesfrid?