Bota rätt epidemi

Åtta av tio är missnöjda med sitt utseende
berättade tidningarna igår.

Fasaden sägs det handla om. Att vi tror att vi alla i alla situationer och möten skall vara redo för fantastiska fasadbelysningar, att vi alla ständigt skall vara storslagna och beundransvärda. Arkitektoniska mästerverk.

Vi ritar normalkurvor och standarder,
faller innanför, faller utanför, falleralla.

Rent matematiskt är ett medelvärde,
ett värde som ingen av de medverkande enheterna behöver ha.
Så varför skall det tillämpas på människor som om alla enheter borde ha det?

Att alla borde vara något annat än olika.
Att alla måste försäkra sig om att vara "normala"
Och om man inte är normal så skall man vara BÄTTRE.

Vad är bättre?
Vad är det för MIG att vara bättre.
Är det samma sak som för dej?
Spelar det någon roll att vi anser att olika saker är bättre,
måste vi följa samma ideal när det gäller oss själva?

Våra kroppar är vårt varande.
Det som skiljer levande från döda.
Utan våra kroppar har vi svårt att delta i varandras liv,
svårt att verka i världen.

När det handlar om energi är det otvedigt så man når längst ju mer energi man lyckas koncentrera i en och samma riktning.

Så tänk själva
8 av 10
använder en (hel) del av sin energi åt att säga att de inte duger.

I mötet med andra människor läggs energi åt att sitta så att inte valkarna ploppar upp mellan de lågt skurna byxorna och den korta toppen, inte tänderna syns eller att hålla huvudet så att den begynnande flinten inte syns för mottagaren. Åt att undra om brösten ser snygga ut i dekoltaget eller åt om bindan hamnat snett i trosan, om håret i näsan sticker fram eller om man fått mjäll på rockslaget.

I flödet av alla dessa tankar, hur mycket har man hunnit lyssna på motparten i samtalet? Hur mycket energi har vi lagt åt att bara vara i våra kroppar och använda dem till saker vi vill åstadkomma?

Naturligtvis vill vi bättre.
Så man kan tänka sig att i alla fall 6 av de 8 av 10 som är missnöjda med sina kroppar bestämmer sig för att göra något åt det. Regain, viktväktarna, skönhetssalonger, tandreglering och operationer tar tid och pengar. Båda är bristvara. 2 av de 6 har möjlighet, 1 av dem blir nöjd.

Det återstår alltså 7 av 10 som är missnöjda med sig själva.
Hur hanterar man det?
Aggressivitet utåt?
Aggressivitet innåt?
Trots?

Hur många lever ut det?
Hur många försöker få kontroll?
Hur många försöker pressa sig in i en mall?
Hur många av dessa sju utvecklar ätstörningar?
Hur många får ett BMI över 30 (dvs blir feta enligt den rådande definitionen)?

Same shit, different name.
Kontroll botar inte våra kroppar.
Vårt varande i världen är nämligen inte bara organiskt och levande utan också komplicerat och intelligent. Det är byggt för att överleva och det kräver att få vara just det ekosystem som det är i sig självt, som det är skapt att vara.

Hur många botas från sitt störda ekosystem genom att få veta att de inte duger som de är? Tja, man använder det inte på försurade sjöar eller tynande regnskogar...

När det gäller all typ av hjälp och vård
så säger man att man måste vilja själv.

Och det är sant.
Men man blir inte sjuk som ett avskilt ekosystem.
Och när i alla socialiseringssituationer, grupparbeten och dagisgrupper,
lär man sig se just hur ENS EGET EKOSYSTEM fungerar.

Det enda man vet om sig själv är att man är byggd för överlevnad.
Inte hur, inte varför.
Forskningen tillhandahåller inte indivanpassade möten. Inte individanpassade svar. Forskningen använder de sjuka som försökskaniner för att få veta saker, men de har bara sina egna befintliga föreställningar att mäta och väga människor med. Vetenskapen söker generella lagar och med den kunskapen skall vi göra individuella avvägningar.

Och ändå är rådet alltid
Var dig själv

Och frågan alltid
Hur? När jag inte vet vad det är? för det råd som genomsyrar alla andra sammanhang än frågespalternas är att vara som andra. Eller möjligtvis lite vackrare, smalare och bättre...