Argumentation och kommunism

Eftersom jag står på de fattigas sida.

Jag har sett nöd så skriande och outsäglig att jag har känt avsmak för allt vad jag själv är. Var jag än har varit har jag sprungit från palats och museer för att se på de fattigas liv i den förnedrande rollen som rådlös åskådare. Det räcker inte att titta på och det räcker inte att ha medkänsla; jag borde leva deras liv, men jag är rädd för döden. Denna lusiga, omänskliga nöd bärs inte på något partis sköld; in i dessa hemska hålor, där det varken finns en spik att hänga sig i eller en smutsig trasa att lägga under sig, skriker kommunismen från påtagligt avstånd: det är samhällsordningen som bär skulden till detta; om två år, om tjugo år kommer revolutionens fana att vaja, och sedan -

Vad menar ni, om två år, om tjugo år? Hur kan ni så lättvindigt tillåta att man skall leva så i två månaders kyla till, i två veckor till, i två dagar till? Bourgeoisien, som inte kan eller vill hjälpa här, är mig främmande; men lika främmande är kommunismen, som i stället för hjälp kommer bärande med revolutionsfanan. Kommunismens sista ord är härska, inte rädda; dess stora slagord är makt, inte hjälp. Fattigdom, hunger och arbetslöshet är för den inte en outhärdlig smärta och skam utan en välkommen reserv av mörka krafter, en jäsande massa av raseri och avsky. "Det är samhällsordningen som bär skulden till detta." Inte, vi bär alla skulden till detta, antingen vi står vid den mänskliga nöden med händerna i fickorna eller med revolutionens fana i handen.

Fattiga människor är inte en klass, de är just utklassade, utmönstrade och oorganiserade; de kommer aldrig till tronens trappsteg, vem som än sitter på den. De hungriga vill inte härska, de vill äta; vad nöden beträffar är det likgiltigt vem som härskar; det enda som betyder något är hur vi människor känner. Nöden är ingen institution eller klass, det är en olycka; när jag ser mig omkring efter en uppfordran till omedelbar mänsklig hjälp, finner jag klassmaktens kalla doktrin. Jag kan inte vara kommunist, eftersom dess moral inte är en hjälpens moral. Eftersom den predikar avskaffandet av samhällsordningen och inte avskaffandet av det samhälleliga missförhållande som nöden utgör. För om den över huvud taget vill hjälpa de fattiga, gör den det på ett villkor: först måste vi härska, och sedan blir det (kanske) er tur. Olyckligtvis är inte ens denna villkorsbehäftade räddning skriftligen garanterad.

Fattiga människor är ingen massa. Tusen arbetare kan hjälpa en arbetare i hans kamp för tillvaron; men tusen fattiga kan inte hjälpa en fattig ens med en bit bröd. En fattig, hungrig, rådlös människa är alldeles ensam. Hennes liv är en historia för sig själv, oförenlig med andra; det är ett individuellt fall, för det är en olycka, även om det liknar andra fall i sin tröstlöshet. Vänd samhället upp och ned; de fattiga faller till botten igen och på sin höjd får de sällskap med några till.

Jag är inte på minsta sätt aristokrat, men jag tror inte på massans värde. För övrigt är det väl ingen som på allvar påstår att massorna kommer att härska; de är bara ett materiellt verktyg i strävan att uppnå vissa mål; de är helt enkelt politiskt material i en mycket hårdare och hänsynslösare bemärkelse än partimedlemmar av annan färg. Människan måste pressas in i något slags form för att bli massmaterial; hon måste ges en uniform av bestämt tyg eller bestämda idéer; tyvärr kan idéuniformen i regel inte tas av efter ett och ett halvt år. Jag skulle börja respektera kommunismen om den gick fram till arbetaren och ärligt sade: "Jag kräver något av dig, men jag lovar dig ingenting; jag kräver att du skall vara en bit, en enhet, ett material för mig, så som du är en bit och material i fabriken; du skall lyda och hålla tyst, så som du lyder och håller tyst i fabriken. För detta kommer du en gång när allt har förändrats att förbli det du är; du kommer att få det sämre eller bättre, jag kan ingenting garantera; världsordningen kommer varken att vara givmildare eller älskvärdare mot dig, men den kommer att vara rättvisare."
- Jag tror att de flesta arbetare skulle bli mycket betänksamma inför detta erbjudande
- och ändå skulle det vara ytterst hederligt, och vem vet om det av djupt moraliska skäl inte skulle vara mer godtagbart än alla hittillsvarande offerter.

Att mata en fattig människa med löften är att stjäla från henne. Kanske känns hennes liv lättare om man ger henne falska löften; men i praktiken är det idag som för hundra år sedan bättre med en fågel i handen än tio i härskarnas skog och bättre med eld i spisen än den röde hanen på palatsens tak, som vi för övrigt har betydligt mindre av än den kan tro som påtvingas klassmedvetande i stället för sina egna ögon; för så när som på några få undantag är vi vad gäller levnadsstandarden ett tämligen obemedlat folk, vilket man i regel glömmer att konstatera. Vanligtvis sägs det att den fattige inte har något att riskera; tvärtom, vad som än händer riskerar den fattige mest, för om han förlorar något, förlorar han den sista brödkanten; den fattiges brödkant experimenterar man inte med. Ingen revolution slår hårt bara mot ett litet antal människor utan mot flertalet; antingen det är krig eller valutakris eller något annat är det den fattige som råkar illa ut först och mest; det finns helt enkelt ingen gräns och botten för nöden. Det murknaste i världen är inte de rikas tak utan de fattigas; skaka om världen och gå sedan och titta efter vem som har blivit begravd.

Vad skall man då göra? Vad mig beträffar tröstar jag mig inte särskilt mycket med ordet "utveckling"; jag tror att nöden är det enda i världen som inte utvecklas utan bara kaotiskt växer. Men det går inte att skjuta upp frågan om de fattiga till någon kommande ordning; om de över huvud taget någonsin skall bli hjälpta måste man börja redan idag. Frågan är förstås om dagens värld har tillräckligt med moraliska medel för detta; kommunismen säger att den inte har det; nåväl, det är just denna negering som skiljer oss åt. Jag vill visserligen inte påstå att det finns tillräckligt många rättfärdiga i detta sociala Sodom; men i var och en av oss sodomiter finns ett litet stycke rättfärdighet, och jag tror att vi efter en längre tids ansträngning och mycket gestikulerande skulle kunna enas om en riktigt anständig rättvisa. Men kommunismen säger att vi inte kan enas; den tvivlar förmodligen över huvud taget på de flesta människors mänskliga kvalitet, men den saken får jag anledning att återkomma till. Dagens samhälle har inte rasat ihop när det har genomfört det ena eller andra till skydd för arbetslösa, gamla och sjuka; jag säger inte att det räcker, men det är viktigt både för de fattiga och för mig att åtminstone så mycket har gått att genomföra idag, genast och på stället utan upprörd väntan på det högtidliga ögonblick då revolutionens flagga skall vaja.

Att tro att fattigdomsproblemet är en uppgift för dagens och inte först för den kommande samhällsordningen är naturligtvis detsamma som att inte vara kommunist. Att tro att det är viktigare med en bit bröd och värme i spisen idag än en revolution om tjugo år, det är tecken på ett mycket okommunistiskt temperament.

Det konstigaste och mest omänskliga hos kommunismen är dess speciella dysterhet. Ju värre desto bättre; om en cyklist kör omkull en döv gumma är det ett bevis på samhällsordningens murkenhet; om en arbetare sticker fingret i maskinhjulen, är det inte hjulen som mosar sönder hans stackars finger utan borgarna, och till på köpet med blodtörstig vällust. Alla människor som av ett eller annat personligt skäl inte är kommunister har fäaktiga hjärtan, vämjeliga som bölder; det finns ingenting gott inom den rådande ordningen; allt är dåligt.

I en ballad säger Jirí Wolker: "Djupast i ditt hjärta, Fattige, ser jag hat." Det är ett förfärligt ord, men det märkliga är att det är alldeles fel. På botten av de fattigas hjärtan finns snarare en beundransvärd och underbar munterhet. Arbetaren vid maskinen har mycket lättare för att skämta än fabrikören eller fabrikschefen; byggnadsarbetarna har roligare än byggmästaren eller husägaren, och om det är någon i hemmet som sjunger är det avgjort snarare hembiträdet som skurar golvet än hennes matmor. Den så kallade proletären är av naturen benägen nästan för en glad och barnslig livsuppfattning; den kommunistiska pessimismen och dess svårmodiga hat har på ett konstlat sätt pumpats in i honom, och dessutom genom orena rör. Denna import av förtvivlad dysterhet kallas "uppfostran av massorna till revolutionärt tänkande" eller "stärkande av klassmedvetandet". Från den fattige, som har så lite, tar man också hans primitiva livsglädje; det är den första avbetalningen på den kommande bättre världen.