Allt du säger kan vändas emot mej

Och precis det humöret är jag på nu.

Vad är det som gör att den här sinnesstämningen bara komma över en emellanåt. Det känns sjukt, men likafullt är det så att jag kommer att mer eller mindre medvetet missuppfatta allt som sägs idag och tolka det till min egen nackdel och känna mig hotad av det så till den grad att jag kommer att slå tillbaka.

Är jag bara inspirerad av den KITH-sketch som jag såg under helgens KITH-kväll med min mest KITH-bitna vän. Det är den unga kvinnan som skall presentera sin pojkvän för föräldrarna. Han är svart och hon säger att hon är rädd att de skall bete sig illa mot honom på grund av det. När de väl kommer in så blir han väl bemött, föräldrarna är välkomnande och trevliga och antyder på inget sätt något som tyder på att de skulle hänga upp sig på hans hudfärg. Men det spelar ingen roll vad föräldrarna säger, dottern blir ändå arg. Och försvarar honom genom att säga saker som "Han är faktiskt inte ett djur, han är en människa så behandla honom med respekt" och de andra tystnar och lyssnar för att sedan fortsätta sitt trevliga småprat.

Lite granna påminner det om det Nick Cave sa i en TV-intervju i somras att det man gör i försvarsställning oftast inte blir särskilt bra.

Så är det i försvarsställning jag befinner mig som gör att jag verkligen känner att det finns ett monster inom mig som när som helst kan flyga ut och göra mig olycklig. Hur dök den i så fall upp? Vad är det jag känner mig hotad av?

Det känns också som en klassisk stereotyp av en hysterisk kvinna. Så kanske är det hormonerna som spökar?

Kanske är det lite av varje.
Kontentan är i alla fall tydlig:
Jag måste kontrollera mig idag.