October 2004 Archives

Vips

| | Comments (0)

Är hela november uppbokad (helgerna)
och jag inser hur snabbt det kommer gå.

Den där resan i december som är det längsta jag nånsin gjort var ju JÄTTELÅNGT fram för bara lite sen.

NU börjar det kännas nervöst och pirrigt,
hur kommer det då inte kännas i början av december.
GAAAH!

Du kan inte möta mig

| | Comments (0)

På t-centralens perrong gick en välklädd dam.
Och skrek.
Det var inte meningslöst dravvel, det var inte förvirrad plåga.
Den psykiska sjukdom hon led av var tro.

Bättra er! manade hon. Var kärleksfulla för ni kan dö när som helst!

Respekterar ni varandra, skrek hon med sin skrovligt raspande röst, just när hon gick förbi min hörselgång. Jag undrade för mig själv om hon förstod hur mycket hon förhävde sig när hon mellan raderna påstod att hon ägde sanningen och rättfärdigheten.

Var tacksam för din hudfärg! hörde jag henne ropa längre bort och varje stycke avslutade hon med ett klingande musikaliskt glatt HALLELUJA! Något som liknade tungomål skymtade fram och jag beslöt att hoppa på första bästa tåg för jag ville skona mig från att få bevittna nån spasmisk Ulf Ekman-scen.

Väl ombord på vagnen kände jag mig räddad/frälst. Så hörde jag den skarpt skrovliga rösten igen då den närmade sig från en annan ände av vagnen: SATAN ÄR FRI akta er för frestelserna! Hon vände igen och gick åt andra hållet i rusningstidsvagnen.

Hon predikade till alla
och mötte ingen.

Den största mänskligheten att vilja förmedla sin egen salighet och lycka. Som om vi alla alltid behövde samma sak på samma sätt vid samma tidpunkt. Kanske är det just denna mänsklighet som skymtar fram i heliga skriftens: Gå ut och gör alla folk till mina lärljungar. Kanske är det också det som är det avslöjande beviset att GUD inte skrivit det. Det är för mänskligt att missbruka det. EN Gud skulle formulerat det annorlunda, vetat att ett sådant synsätt förhindrar fredlig samexistens eftersom det finns ett påbud om att en del är med och andra inte och att alla på något sätt skall tycka lika för att vara rätt, så som GUD vill att vi skall vara.

Både Jehovas och mormonerna har knackat på min dörr under hösten. De vill vinna min själ till evigheten? De vill prata, de vill berätta och som sagt de vill vinna. Och det får mig att känna att jag har något att förlora. De säger att de vill och KAN hjälpa mig. "Gud gör så att du kommer att tycka att det är lätt att jobba heltid och skriva magisteruppsats samtidigt" sa den ena, och hennes kollega nickade ivrigt uppmuntrande i bakgrunden.

Det är som att varje person som försöker hjälpa genom att prata istället för lyssna drivs av egna behov och syften. Jag blir verktyget för deras godhetssjälvuppfattning. Jag blir ett verktyg i någon annans händer. Och det är inte Gud jag ser, för Gud skulle sett MIG. Inte avbrutit det jag behövt säga med ett JAG FÖRSTÅR, som närmast är avsnoppande. Inte ställt mig i ett hörn och pressat mig från alla håll utan öppnat dörrar som jag kan vara fri att vandra genom, när jag vill, kan och är redo.

Jag vill inte sluta mig i EN gemenskap.
Jag vill leva med bibehållen nyfikenhet och frihet att öppna, känna och pröva.

Och jag har gjort ett tillägg på min dörrskylt.
Först stod det
"INGEN REKLAM TACK"
Nu är det tillskrivet
"- och ingen frälsning heller"

Kan det motsvara NIX för själ och sinnesfrid?

I "skall läsa nångång"-högen

| | Comments (0)

Dagens citat

| | Comments (0)

"Det man inte förstår, det äger man inte."
Goethe

Lära sig lära sig

| | Comments (0)

"Varje gång man lär sig någonting, sa Bateson, lär man sig två saker: Den ena handlar om vad man trodde att man lärde sig och den andra om den inlärningsmetod som man använder. Det är samma tanke som ligger bakom det talesätt som ofta används av personer som anser att skolan förstör barns vilja och förmåga att lära sig saker på egen hand: 'I skolan lär man sig att man inte kan lära sig utan att nån lär en'."

Seymour Papert, s.50

Lära sig tänka är basic

| | Comments (0)

"Till de skeptiker som tycker att det i en värld präglad av genomgripande problem är löjligt att betrakta lärandet som den viktigaste frågan vill jag bara säga att inte ett enda av de problem som vi nu upplever kommer att kunna lösas om inte människor - i synnerhet de kommande generationerna - lär sig att tänka på ett bättre sätt än de människor som sett till att problemen har uppstått"

Seymour Papert, s.28 och han fortsätter på sidorna 29-30:

"En av mina käpphästar när det gäller den här boken är att sanningen är lika viktig när det gäller lärande som den är när det gälle rreklam eller vilken annan vuxen strävan som helst - ja till och med viktigare. Och en av de viktigaste sakerna som datorn kan bidra med är att barnen får chansen att uppleva spänningen i att söka efter kunskaper som de känner att de verkligen vill ha.

Jag är ingen naiv teknikförespråkare, ingen pollyanna som ler och skrattar hela tiden. Historien om hur samhället har använt tidigare tekniska uppfinningar förskräcker. Först tillverkade vi hundratals miljoner bilar, först färefter började vi bekymra oss om hur vi skulle komma tillrätta med vad dessa bilar gjort med våra städer, med miljön och hur de har förändrat våra tonåringars liv. Varför skulle vi sköta saker och ting bättre den här gången?

Jag vet inte om den digitala tekniken kan skada atmosfären. Men jag vet däremot att den kan innebära stora omvälvningar - till det bättre eller till det sämre - för våra barn, och det finns ingenting som säger att det måste bli till det bättre. Om man utgår från vad som händer idag är det tvärtom så att tekniken med största säkerhet kommer att användas utan eftertanke eller med företagens vinster istället för barnens bästa för ögonen.

Men ett skäl att vara optimistisk är ändå att det nu finns ett större utrymme för individuella val än vad det gjort när det gällt tidigare tekniska uppfinningar. För vad det handlar om är en teknik som är personlig och formbar - vilka former man ger den begränsas bara av ens fantasi och hur mycket arbete man är beredd att lägga ner. Mitt budskap till dig är att det i mycket högre grad än vad du tror är upp till dig att forma din egen datorframtid - och dina barns."

För ett bra inlägg i diskussionerna om lärande, lyssna på Sissela Kyle i senaste Spanarna

Bidra till frid inom dig själv

| | Comments (0)

1. Använd en liten stund varje dag för att tyst reflektera över hur du skulle vilja relatera till dej själv och andra.

2. Kom ihåg att alla människor har likartade behov.

3. Kontrollera dina intentioner för att se om du är lika intresserad av att andra för sina behov mötta som av att möta dina egna behov.

4. Innan du ber någon att göra någonting, kontrollera först med dej själv ifall du är påväg att uttrycka ett önskemål eller ställa ett krav.

5. Istället för att säga vad du INTE vill att någon skall göra, berätta vad du VILL att personen skall göra.

6. Istället för att säga hur du vill att en person skall vara, uttryck vilka handlingar som personen skulle kunna utföra som du hoppas kommer att hjälpa personen att vara på det önskade sättet.

7. Innan du håller med eller argumenterar emot någons åsikter, försök känna in vad den personen känner och behöver.

8. Istället för att säga NEJ, uttryck vilket/vilka av dina behov som hindrar dig från att säga Ja.

9. Om du känner dig upprörd, identifiera vilket behov du har som inte är mött och tänk på hur du kan möta ditt behov, istället för att tänka på vad som är fel med andra eller dig själv.

10. Istället för att berömma någon som gjort något du gillar, uttryck din tacksamhet genom att berätta vilket av dina behov som personens handling uppfyllt.

Alltihop hämtat på s. 77 i Giraffspråket: Känslans kommunikation - en väg till kontakt och förändring av Anne-Christine Smith. Läs mer tex här och/eller här.

Vem är anhörig?

| | Comments (1)

Vi skall lämna in anhörigs telefonnummer till personalavdelningen om det skulle hända något. Tanken vilade på pågavännens innan jag plitade ner föräldrarnas.

Jag minns en gång för 6 år sedan, en annan arbetsgivare. Samma fråga och jag tänkte inte ens utan skrev självklart ner föräldrarnas telefonnummer. Trots att jag faktiskt var både förlovad och sambo sedan ett par år.

Märkligt.
Hörde ett etnologiskt radioprogram om begravningar förra veckan. Om att AIDS-begravningarna i Stockholm på 1980-talet hade förändrat seden. Gjort den mer personlig och levande. Kanske var det för att det var många homosexuella med ett komplicerat förhållande till sina blodsband och till "släkten följa släktens gång" som begravdes. Människor där vännerna så tydligt kändes närmare än släkten.

Vem är mig närmast? Vem är min familj?
Det är svårt att tänka tanken utan att börja ta hänsyn till dem, att ingen skall känna sig åsidosatt. Som om det var en tävling om min gunst, men det är inte så jag menar. Utan mest bara att jag kan behöva påminna mig själv om, vem som betyder mest, vem jag älskar och vem jag innerst inne vill prioritera att ge min tid. Och inte framför allt VEM det är, utan ATT det är så att jag inte är utslängd i ensamhet, utan att det finns händer att hålla och famnar att tryggas i.

Och det gör att jag är rik.

Språk jag inte förstår

| | Comments (0)

Utan språk har man inte verktyg för sitt tänkande.

På bokmässan hörde jag någon berätta om ett språk som inte innehöll räkneord. Det fanns ett, två och flera. Så de kunde inte heller räkna, det fanns inte i deras begreppsvärld.

Vad finns i ens egen begreppsvärld? Och vad faller utanför för att man inte har språket? Hur skall man någonsin veta vad man inte kan veta...?

En hint har jag fått, då jag två gånger den senaste tiden har hört människor göra distinktioner mellan skuld och ansvar.

Först var det när det gällde mäns ansvar för våld mot kvinnor (det som i debatten kom att heta mans-skatt), någon sa att man kan diskutera ett kollektivt ansvar utan att för den skull ge ALLA män skulden för det ett fåtal gör. Och jag höll med om det, men begreppen ligger i mitt medvetande så nära varandra så att jag förstår att det känns som en anklagan om man har ansvar för något man inte tycker sig ha så stor chans att göra något åt. På vilket sätt skall man BÄRA det ansvaret, kan det bara bäras som skuld?

Och så hörde jag det igen. I filosofiska rummet i lördags. Passa på att lyssna.

För mig hänger begreppen ansvar och skuld så tätt samman att jag aldrig ens reflekterat över att det är nån skillnad. Det gör också att jag helt pubertaltrotsigt varken vill ha det ena eller det andra. Har man ansvar så får man också skulden (eller credit) för hur sakerna avlöper. De där begreppen behöver jag klura mer på. Det känns som att det kanske är påväg att öppnas en väg för att bli friare från skuld, utan att för den skull avsvära sig ansvar eller skylla ifrån sig.
Det låter ju helt fantastiskt!!

Har tid och lust

| | Comments (0)

Med fredagens besked om att jag kan jobba kvar ett halvår till på min ALL TIME HIGH-arbetsplats så känner jag ett lugn sprida sig i kroppen. Att pågavännen och jag nu ställer in oss på att en flytt dröjer känns befriande. Nu skall vi inte pressa fram tills flytten utan istället inrätta oss efter att det kommer ta tid och planera våra liv så att det går att få långhelger titt som tätt. Jag kommer att kunna jobba halvtid delar av våren och över huvud taget känns det som att jag äntligen är i en tidsglänta där jag kan andas och känna att jag har det tidsmässiga utrymme som jag behöver. Festen igår var himmelsk. Jag blev lagledare för ett lag som vann en bouleturning och jag kände mig glad, glittrig och vacker, sedd och duktig. NÄR HÄNDE DET SIST? Är på toppelitopp-humör.

Angående tiden som jag jagat så, så läste jag att det idag är TAKE BACK YOUR TIME-day. Det skall jag hitta på nått sätt att fira. Jag har i alla fall uppmärksammat det här nu. Och jag bifogar förrutom länken ovan också ett citat från Sverker Lenas kommentar i DN idag:

"Den ena jobbar dygnet runt för att förverkliga sig, och kunsumerar för att stå ut. Den andra konsumerar för att förverkliga sig, och jobbar dygnet runt för att kunna betala.
Jag säger inte att det skulle vara tråkigt att vare sig arbeta eller konsumera.
Bara att de bägge sysselsättningarna verkar ha lite dåligt inflytande på varandra
."

Argumentation och kommunism

| | Comments (0)

Lite har jag skrivit om det tidigare. Men när jag idag läser Karel Capek citerad av Niklas Ekdal i DN (men översatt av Karin Mossdal och troligen hämtat här?) så känns det som om resonnemanget faller på plats. Jag citerar direkt från Bokförlagets perenns webbplats fast det är långt. Citatet lär vara hämtat från en artikel publicerad i tidskriften Prítomnost 1924.12.04 under rubriken "Varför jag inte är kommunist". Och den är bland det bästa jag läst. Väl bekomme!

"(...)jag har känt ett stort behov inte av att polemisera mot kommunismen utan av att försvara mig inför mig själv för att jag inte är kommunist och förklara varför jag inte kan vara det. Det skulle ha varit lättare för mig om jag hade varit det. Jag skulle ha levt i tron att jag bidrog så kraftfullt som det någonsin gick till att förbättra världen; jag skulle ha ansett att jag stod på de fattigas sida mot de rika, på de hungrigas sida mot penningpungarna; jag skulle ha vetat vad jag skulle tycka om det ena och det andra, vad jag skulle hata och vad jag inte behövde bry mig om. I stället är jag som en naken i törnet: med bara händer, inte skyddad av någon doktrin, med en stark förnimmelse av min oförmåga att hjälpa världen och ofta utan att veta hur jag skall skydda mitt samvete. Om mitt hjärta är på de fattigas sida, varför i all världen är jag då inte kommunist?

Eftersom jag står på de fattigas sida.

Jag har sett nöd så skriande och outsäglig att jag har känt avsmak för allt vad jag själv är. Var jag än har varit har jag sprungit från palats och museer för att se på de fattigas liv i den förnedrande rollen som rådlös åskådare. Det räcker inte att titta på och det räcker inte att ha medkänsla; jag borde leva deras liv, men jag är rädd för döden. Denna lusiga, omänskliga nöd bärs inte på något partis sköld; in i dessa hemska hålor, där det varken finns en spik att hänga sig i eller en smutsig trasa att lägga under sig, skriker kommunismen från påtagligt avstånd: det är samhällsordningen som bär skulden till detta; om två år, om tjugo år kommer revolutionens fana att vaja, och sedan -

Vad menar ni, om två år, om tjugo år? Hur kan ni så lättvindigt tillåta att man skall leva så i två månaders kyla till, i två veckor till, i två dagar till? Bourgeoisien, som inte kan eller vill hjälpa här, är mig främmande; men lika främmande är kommunismen, som i stället för hjälp kommer bärande med revolutionsfanan. Kommunismens sista ord är härska, inte rädda; dess stora slagord är makt, inte hjälp. Fattigdom, hunger och arbetslöshet är för den inte en outhärdlig smärta och skam utan en välkommen reserv av mörka krafter, en jäsande massa av raseri och avsky. "Det är samhällsordningen som bär skulden till detta." Inte, vi bär alla skulden till detta, antingen vi står vid den mänskliga nöden med händerna i fickorna eller med revolutionens fana i handen.

Fattiga människor är inte en klass, de är just utklassade, utmönstrade och oorganiserade; de kommer aldrig till tronens trappsteg, vem som än sitter på den. De hungriga vill inte härska, de vill äta; vad nöden beträffar är det likgiltigt vem som härskar; det enda som betyder något är hur vi människor känner. Nöden är ingen institution eller klass, det är en olycka; när jag ser mig omkring efter en uppfordran till omedelbar mänsklig hjälp, finner jag klassmaktens kalla doktrin. Jag kan inte vara kommunist, eftersom dess moral inte är en hjälpens moral. Eftersom den predikar avskaffandet av samhällsordningen och inte avskaffandet av det samhälleliga missförhållande som nöden utgör. För om den över huvud taget vill hjälpa de fattiga, gör den det på ett villkor: först måste vi härska, och sedan blir det (kanske) er tur. Olyckligtvis är inte ens denna villkorsbehäftade räddning skriftligen garanterad.

Fattiga människor är ingen massa. Tusen arbetare kan hjälpa en arbetare i hans kamp för tillvaron; men tusen fattiga kan inte hjälpa en fattig ens med en bit bröd. En fattig, hungrig, rådlös människa är alldeles ensam. Hennes liv är en historia för sig själv, oförenlig med andra; det är ett individuellt fall, för det är en olycka, även om det liknar andra fall i sin tröstlöshet. Vänd samhället upp och ned; de fattiga faller till botten igen och på sin höjd får de sällskap med några till.

Jag är inte på minsta sätt aristokrat, men jag tror inte på massans värde. För övrigt är det väl ingen som på allvar påstår att massorna kommer att härska; de är bara ett materiellt verktyg i strävan att uppnå vissa mål; de är helt enkelt politiskt material i en mycket hårdare och hänsynslösare bemärkelse än partimedlemmar av annan färg. Människan måste pressas in i något slags form för att bli massmaterial; hon måste ges en uniform av bestämt tyg eller bestämda idéer; tyvärr kan idéuniformen i regel inte tas av efter ett och ett halvt år. Jag skulle börja respektera kommunismen om den gick fram till arbetaren och ärligt sade: "Jag kräver något av dig, men jag lovar dig ingenting; jag kräver att du skall vara en bit, en enhet, ett material för mig, så som du är en bit och material i fabriken; du skall lyda och hålla tyst, så som du lyder och håller tyst i fabriken. För detta kommer du en gång när allt har förändrats att förbli det du är; du kommer att få det sämre eller bättre, jag kan ingenting garantera; världsordningen kommer varken att vara givmildare eller älskvärdare mot dig, men den kommer att vara rättvisare."
- Jag tror att de flesta arbetare skulle bli mycket betänksamma inför detta erbjudande
- och ändå skulle det vara ytterst hederligt, och vem vet om det av djupt moraliska skäl inte skulle vara mer godtagbart än alla hittillsvarande offerter.

Att mata en fattig människa med löften är att stjäla från henne. Kanske känns hennes liv lättare om man ger henne falska löften; men i praktiken är det idag som för hundra år sedan bättre med en fågel i handen än tio i härskarnas skog och bättre med eld i spisen än den röde hanen på palatsens tak, som vi för övrigt har betydligt mindre av än den kan tro som påtvingas klassmedvetande i stället för sina egna ögon; för så när som på några få undantag är vi vad gäller levnadsstandarden ett tämligen obemedlat folk, vilket man i regel glömmer att konstatera. Vanligtvis sägs det att den fattige inte har något att riskera; tvärtom, vad som än händer riskerar den fattige mest, för om han förlorar något, förlorar han den sista brödkanten; den fattiges brödkant experimenterar man inte med. Ingen revolution slår hårt bara mot ett litet antal människor utan mot flertalet; antingen det är krig eller valutakris eller något annat är det den fattige som råkar illa ut först och mest; det finns helt enkelt ingen gräns och botten för nöden. Det murknaste i världen är inte de rikas tak utan de fattigas; skaka om världen och gå sedan och titta efter vem som har blivit begravd.

Vad skall man då göra? Vad mig beträffar tröstar jag mig inte särskilt mycket med ordet "utveckling"; jag tror att nöden är det enda i världen som inte utvecklas utan bara kaotiskt växer. Men det går inte att skjuta upp frågan om de fattiga till någon kommande ordning; om de över huvud taget någonsin skall bli hjälpta måste man börja redan idag. Frågan är förstås om dagens värld har tillräckligt med moraliska medel för detta; kommunismen säger att den inte har det; nåväl, det är just denna negering som skiljer oss åt. Jag vill visserligen inte påstå att det finns tillräckligt många rättfärdiga i detta sociala Sodom; men i var och en av oss sodomiter finns ett litet stycke rättfärdighet, och jag tror att vi efter en längre tids ansträngning och mycket gestikulerande skulle kunna enas om en riktigt anständig rättvisa. Men kommunismen säger att vi inte kan enas; den tvivlar förmodligen över huvud taget på de flesta människors mänskliga kvalitet, men den saken får jag anledning att återkomma till. Dagens samhälle har inte rasat ihop när det har genomfört det ena eller andra till skydd för arbetslösa, gamla och sjuka; jag säger inte att det räcker, men det är viktigt både för de fattiga och för mig att åtminstone så mycket har gått att genomföra idag, genast och på stället utan upprörd väntan på det högtidliga ögonblick då revolutionens flagga skall vaja.

Att tro att fattigdomsproblemet är en uppgift för dagens och inte först för den kommande samhällsordningen är naturligtvis detsamma som att inte vara kommunist. Att tro att det är viktigare med en bit bröd och värme i spisen idag än en revolution om tjugo år, det är tecken på ett mycket okommunistiskt temperament.

Det konstigaste och mest omänskliga hos kommunismen är dess speciella dysterhet. Ju värre desto bättre; om en cyklist kör omkull en döv gumma är det ett bevis på samhällsordningens murkenhet; om en arbetare sticker fingret i maskinhjulen, är det inte hjulen som mosar sönder hans stackars finger utan borgarna, och till på köpet med blodtörstig vällust. Alla människor som av ett eller annat personligt skäl inte är kommunister har fäaktiga hjärtan, vämjeliga som bölder; det finns ingenting gott inom den rådande ordningen; allt är dåligt.

I en ballad säger Jirí Wolker: "Djupast i ditt hjärta, Fattige, ser jag hat." Det är ett förfärligt ord, men det märkliga är att det är alldeles fel. På botten av de fattigas hjärtan finns snarare en beundransvärd och underbar munterhet. Arbetaren vid maskinen har mycket lättare för att skämta än fabrikören eller fabrikschefen; byggnadsarbetarna har roligare än byggmästaren eller husägaren, och om det är någon i hemmet som sjunger är det avgjort snarare hembiträdet som skurar golvet än hennes matmor. Den så kallade proletären är av naturen benägen nästan för en glad och barnslig livsuppfattning; den kommunistiska pessimismen och dess svårmodiga hat har på ett konstlat sätt pumpats in i honom, och dessutom genom orena rör. Denna import av förtvivlad dysterhet kallas "uppfostran av massorna till revolutionärt tänkande" eller "stärkande av klassmedvetandet". Från den fattige, som har så lite, tar man också hans primitiva livsglädje; det är den första avbetalningen på den kommande bättre världen.

Kommunismens klimat är ogästvänligt och omänskligt; det finns ingen temperatur mellan den iskalla bourgeoisien och den revolutionära elden; det finns ingenting som proletären kan få hänge sig åt njutningsfullt och ostört. Det finns ingen middag eller kvällsmat här i världen; antingen är det den fattiges mögliga brödkant eller herrarnas frosseri. Det finns inte längre någon kärlek, det är antingen de rikas perversioner eller de fattigas barnalstrande. Borgaren andas in sin egen förruttnelse och arbetaren lungsoten; därmed tycks luften ha försvunnit. "

Hyvvää-värk

| | Comments (0)

Det mullrar innanför pannbenet
och om 2 timmar skall jag på en större tillställning, en bröllopsfest.

Kanske skall dra nått gammalt över mig och hoppas att det går över bara... jag vill ju vara glad och i stämning.

VAD ÄR DETTA?
Helt oacceptabelt, måste jag säga, både olämpligt och olägligt.

Vad bär jag?

| | Comments (0)

Ett skumbad i ett badrum endast upplyst av en aromalampa doftandes av lavendel och endast ljudsatt av gregorianska munkars sång. Man tror att man skall slappna av.

Men som vanligt skenar istället hjärtat iväg.
Jag inser att min kropp tror att den springer
att den är jagad.
Sakta berör jag mina vader och knän med fingertopparna,
som ett försiktigt sätt att möta mig själv.
Eftersom jag läst att det frigör ett ämne i kroppen som ger avslappning.

Men det är som om jag varit judinna och Hitler leende tagit mig under armen och bjudit in mig i sitt hem. Jag slappnar inte av. Jag har gjort mig alltför illa genom livet för att känna mig trygg i mitt eget sällskap.

Så kommer tårarna och jag försöker leva ut dem,
(fast lite tyst för min inneboende sover)
för jag har läst att det finns stressämnen i tårar som gör att man blir avslappnad när man får ur dem ur kroppen,
det är väl därför jag så ofta gråter när jag badar...

Inte var det många tårar som lät sig pressas ut,
men tankarna började finna nya banor.

Min farfar dök upp.
Han som ville mycket som inflyttad till Stockholm med sin mamma och småsyskon, egen företagare i Stockholm, förmodligen bar han en dröm för egen del att ha pengar, jobba hårt och ha kul, festa och smånojsas med fruntimmer vilket var svårt att få ihop med att hålla ihop familjen med sin vackra fru. Kanske fanns där också en skuld för sin unga mamma vars liv förändrats stort sedan hon fick honom ensam och bara 18 år. Han stack ofta till henne en slant. Hon flydde sin bohusländska by för Göteborg och sedan vidare med de 3 av sina barn hon ville kännas vid. Och längtade till bohuslän.
Han bar nog mycket min farfar, ville mycket för alla, kompensera?, men jag vet inte mycket om det för han insåg inte sina begränsningar ens efter första hjärtattacken och han dog innan han var 45.

Så dök mormor upp i badrumsmörkret som mina ögon vant sig vid nu.

Hon som hade en dröm i livet. Att göra gott. Att bli missionär. När hon var 12 bröt hon benet. Det läkte inte rätt och hon hade svårt att gå resten av sitt 92-åriga liv. Hon blev småskollärarinna och hon träffade en kärlek som hennes familj inte trodde på eftersom han inte var präst. Hon fogade sig. Så gick det år av arbete och engagemang innan hon träffade min morfar, änklig med två moderlösa barn. Hon behövdes. Men hon var ju halt. När hon dog fann vi brevet hon skrivit till sin syster efter att ha pratat allvar och informerat morfar om sin hälsa och han sagt att han ändå höll av henne och ville gifta sig med henne. Århundraders kärlekssaga i det minst storslagna format man kan tänka sig, ty detta var inte människor av kärleksförklaringar utan av vardaglig strävsamhet i det tysta. När deras tredje gemensamma barn fötts kom hjärtbesvären. Hon var 42. Skulle hon överleva? Resten av livet var det medicin som gällde i roliga färger och former. Hon stessade aldrig, men ingen kan minnas henne i något ögonblick av syssloslöshet. Tv? Javisst, men inte utan handarbete, inte utan att hämta frukt och fruktfat och fruktknivar och plocka undan och diska mitt i filmen. Hemligheten var anpassning. Hon hade tidigt lärt sig att man inte kan det man inte har förutsättningar för. Man får anpassa sig, vara vid gott mod och göra sitt bästa. Det kan tyckas som att det skulle göra livet fjuttigt, men hennes begravning då alla de jämnåriga vännerna var borta, var ändå fylld av människor som hyst respekt och värme, för vilka hon betytt mycket. För hon hade haft tiden att se och bry sig om.

I vår tid av superhjältar och megakändisar så tror vi att vi måste göra livet märkvärdigt, som om det inte innehöll sitt eget mirakel. Det finns en mening som mormor sagt, omedveten om att min moster hörde det. Det var när hennes vännina sorgset berättade att hennes liv var meningslöst, att barnen inte brydde sig om henne då de inte tog sig tid att besöka henne. Du är behövd, sa mormor, dina barn behöver någon som tänker på dem. Och det fyller mig med livets storhet. Det handlar inte om att göra sig oumbärlig, det räcker med att finnas. Det är inte de stora utgifterna och de yviga gesterna som gör en behövd och berättigar en plats i världen. Ett värde.

I en tid då den som fogar sig underordnas
Man kan inte vara god, däremot kan man vara snäll så man är dum.
Hela socialisationsprocessen går ut på att lära sig använda armbågarna.

Och det är inte underordning jag söker,
jag söker ett existensberättigande och ett värde.
Jag vill inte ha det på någon annans bekostnad
Men jag vill ha det.

Anpassning
Kompensation
Jag bär båda drifterna.
Och undrar om det är medlen för att uppnå målet om ett värde.

Jag bär också mina föräldrar.
Mamma träffade pappa veckan innan hon fyllde 21. När hon fyllt 23 gifte de sig och vid 26 fanns jag. De håller ihop. De är en familj, oavsett.

När jag var 24 kändes mitt liv som en katastrof att styra upp. Jag hade inte ens träffat nån som det hållit med. Jag hade just flytt min senaste kärleksbesvikelse och dragit till Stockholm. Där jag saknade nån att vara familj med. Jag var inneboende hos en som vardagen fungerade bra med. Det kändes rätt hemma. När han vart kär och jag var så vansinnigt gammal så gick det inte att stå emot, det fanns inte tid för tvivel. Nu skulle kärlekssagan hända mig! Jag låg inte så långt efter mammas tidtabell. Jag var gift före 27. Allt skulle gå vägen, om jag bara gjorde allt rätt. I alla fall ett barn före 30! Men så var det inte så lätt att få barn och så var det inte så lätt att vare sig anpassa mig eller kompensera för min oförmåga att göra det. Och så hade jag förbisett den detaljen att jag levde med en människa och att agendorna inte nödvändigtvis sammanfaller. Att man kan använda samma ord utan att mena samma sak och att man kan var för djupt i sitt eget spår för att höra annat än man vill höra.

Det sket sig med bredsladd.

Hur fasen skulle jag anpassa mig till detta? eller kompensera?
Var jag en besvikelse? Får en looser helt sonika leva vidare?
Ändå

Att kompensera och att anpassa mig
är för tunga saker för mig att släpa på.
Att tävla på någon annans spelplan är omöjligt.
Jag behöver med mig själv vitögat hitta en egen spelplan för mitt liv.

Är det det främmande vackra Skånelandet som blir min framtid?
Allt jag inte känner och inte förstår.
Allt nytt. Som skall integreras med allt jag bär, allt jag är?

Igår fick jag veta att jag kan jobba kvar i Stockholm minst t o m maj. Och jag visste inte hur jag skulle reagera för jag visste inte vad pågavännen tyckte. Och det gjorde mig arg att jag reagerade så. För jag vet att jag skulle hata honom i smyg om han inte gav mig uttrymmet att göra vad jag vill. Men det är inte säkert att det skulle hindra mig från att göra honom till viljes och kompensera mitt hat med presenter och glittrande konfetti.

Det är svårt att vara ärlig.
Om jag inte gör dej till viljes vet du då att jag tycker om dej?
Ibland är nejen så självbejakande att jag växer av maktfullkomlighet då jag uttalat dem, ibland skär de ut ett utrymme av rädsla i mitt hjärta.

Det coola är att hur mycket jag än provocerar så har pågavännen en förmåga att göra det rätta, det milda lindrande. Det rätta kärleksfulla. När jag tänker på det så undrar jag om jag är värd det.

Behöver väl betala nån mellanskillnad så att stackarn inte ger mer än jag är förtjänar.

Är detta något jag vill tillföra min släkthistoria?
Mindervärdet.
Nej, jag har något annat jag vill ge.
Jag vill läka mitt arv.

Mitt arv är inte bara som en ryggsäck
utan också ett känsliga hjärta.

Det är det som alltid skall hållas högst.
Och vara mig dyrast.

Jag översätter mitt liv till ekonimiska termer för att förstå det
Vad är jag beredd att betala för den här utbildningen?
Är den värd mitt hjärta?
Livet självt?

Inget är värt mer än livet.
Dess fana skall hållas högt och dess värde vara den obestridlig tron som man lägger sig själv i. Att styra sina handlingar ifrån och att tryggt omhuldas av.

När samtalet varit:
Jag kanske inte kan få barn
Jag kanske aldrig kommer finna känslan att jag får gifta mig igen
Och pågavännen sagt att han håller av mig, att huvudsaken är att han får åldras tillsammans med mig.
Så känns det som att århundadets kärlekssaga är påbörjad.

Nog sjutton är detta fel tidpunkt att abdikera.

Ändå kan det kännas så vackert och så sluten cirkel
att jag känner att jag inte kan förstå hur livet kan fortsätta nu.

Detta måste vara min märkligaste egenskap
när jag inte får ihop min framtid så bestämmer jag mig att jag troligen kommer dö innan dess så att jag slipper ta tag i det. Kanske inte helt konstruktivt alla gånger. Men det gör att jag i alla fall visslande låtsas som det regnar under processen fram och sedan efteråt med stora ögon förundrat konstaterar att jag överlevt. Det brukar funka med tentor, men hur är det med en flytt till en ny del av världen?

Gott att leva?

| | Comments (0)

Ju fler dörrar jag försöker hålla öppna,
desto slutnare blir vägen till mitt hjärta.

Inte visste jag att enkelspårighet var en konsekvens av att lyssna på sitt hjärta. Jag har alltid tyckt att enkelspråghet är något att undvika. Så har jag bejakat mitt tvivel istället för min tro. Och det är måhända inte fel, men det är helt enkelt inte lika gott att leva när man gör på det här sättet.

Så hur får jag fokus och riktning?
Hur innefattar jag en mångfald i en "peka med hela handen"-enfald?
Hur skall hela jag rymmas på den smala vägen?
När nyfikenhetn ständigt får mig att likt rödluvan avvika från stigen och uppslukas av något helt annat än det jag tänkt och avsett? Än vad jag var ämnad för?

Jullovsläsningen räddad...

| | Comments (0)

När det blir tid att kura ihop sig med en god bok,
skall jag läsa Bengt Ohlssons GREGORIUS.

Jag tyckte mycket om Dr Glas (romanen, mer än personen) och blir onekligen oerhört nyfiken på att dels se förloppet från en annan vinkel, dels läsa nått som nån som gillar samma bok som mig har skrivit, dels fröjdas åt den spännande kvalitetsläsning som recensionerna talar om.

Ännu en bok att läsa?

| | Comments (0)

Jag vill så gärna förstå hur jag funkar.
Pågavännen tror att det är en hobbyaspekt av mitt liv,
att jag gillar att gräva i ångestdynga.

Men jag tror att jag behöver det. Jag kan inte hålla tillbaka det, det känns som min enda väg att kunna läka och helas.

Och så läser jag följande
"Att förstå varför man mår dåligt gör inte att man mår bra.
För att må bra måste man gå bortom intellektet. Flera vägar
dit beskriver Bengt i sin bok
."

Boken det handlar om är Bengt Sterns "Att må dåligt är en bra början"

Månatliga cykler

| | Comments (1)

När jag sa att jag var på kasst humör
sa kompisen att det väl är den tiden i månaden.

Och eftersom jag misstänkte att det var det
och var på kasst humör
så tänkte jag genast
VADDÅ DÅ? *j-t upprört*

Men sa:
hurså? *vän och spröd stämma*

Jo så här veckan före lön brukar man vara lite låg, sa hon.

Otroligt, tänker jag i mitt stilla sinne,
hur många variabler finns det att förstå verkligheten utifrån?

Fler gatskyltar

| | Comments (0)

I Linköping har det tydligen hängt uppe gatskyltar med olika påbud om ond, bråd död. För ett par år sedan såg jag ett liknande grepp när nån ungdomsorganisation byggde upp en krigsscen i stan för att väcka vårt engagemang. Knepet är väl att man anser att det provocerar och medvetandegör oss i vår fred, trygghet och blundande skyddade verkstad.

Kruxet är att vi inte lever i en så skyddad tillvaro. Det är inte coolt provocerande som att skylta provocerande i Bullerbyn. Vi upplever inte tillvaron som trygg (Läs mer i dagens metro-kolumn). Det är ingen skyddad verkstad längre när jag spänner mig för varje buskage och 11-åring jag passerar under en dag.

Jag menar inte att det är teatern fel att människor dog i Linköping. Kanske har frågan om vems fel det är spelat ut sin roll. Den leder till hets och syndabockar mer än förändring (därmed inte sagt att det inte är läkande att få veta vem mördaren är och finna en förklaring och kanske en väg till en bot så att det inte händer igen).

Hur kan det komma sig att vi skriker så högt för att beröra varandra. Och att vi tror att vi inte kan/får påverka och påverkas av varandra i en samhällskropp? Vi missar de lätta fingertoppsrörelserna som vi behöver och som VERKLIGEN berör.

Om man nu skall rycka upp oss från våra bubblor och provocera varandras upplevelse- och föreställningsvärldar. Vad är det då vi vill väcka varandra till?

Att veta att det är skit med tillståndet i världen?
Tja, har det verkligen undgått nån.

Snarare finns det en smärtsam medvetenhet som för oss till nästa steg. Vad gör vi? Fly? (tröst och trygghetsmurar) eller illa fäkta? (engagemang)

Det sägs att gatskyltarna i Linköping är nedplockade.

Påverkas verkligen de som förlorat ett barn, en familjemedlem och en vän av om teatern kör sina föreställningar? Vad vet jag, jag har inte satt mig in i vare sig innehåll eller budskap. Kanske är det inte längre relevant?

Kanske är det så att vi skall sätta upp andra gatskyltar.
Sådana som VERKLIGEN provocerar, sådana som inte spär på vår uppfattade hotbild, utan som öppnar upp för något annat istället. Texter som:

"Du är värdefull"
"Du duger som du är"
"Du har all tid du behöver"

Skulle inte det vara gatskyltar som VERKLIGEN provocerade?

Sen

| | Comments (0)

Alla andra har säkert sett detta tidigare.
Men jag tycker i alla fall att det var kul att se det nu. Skall sätta mitt namn på kartan också, nångång, när jag känner mig mer interagerande.

Just nu smiter jag hellre hit.

3,5 vecka

| | Comments (0)

Kvar till fars dag.
Och då är det dags att klicka in här kan jag tänka.
Och när man ändå shoppar loss, varför inte köpa julklappen också.

Synd att pappa inte bär slips, jag får la satsa på nått annat

Ny tapet på skärmen?

| | Comments (0)

Jag tror att jag skall ila hem efter jobbet och klistra på nån av dessa.

Förbrödrande idrott

| | Comments (5)

Inte behöver man vara särskilt förtjust i idrott för att tycka att Råsunda-bråkmakarna är fel ute.

Pratade med AIK-grannen igår.
Hon sa att det givetvis var fel, men att hon kände igen sig i frustrationen.

Allt var egentligen Landskronas fel, sa hon. Om de inte slagit MFF så hade det inte blivit som det blev på Råsunda.

Landskrona BOIS kämpar ju för sin Allsvenska tillvaro,
medan Malmö kämpar om topplaceringen,
så det är klart att MFF i teorin borde ha vunnit.

Det roliga är att jag senare på kvällen pratade med Pågavännen som var på matchen i Malmö. Han var förstås lycklig, men kunde samtidigt rapportera därifrån att Malmöiterna menade att de borde ha vunnit, och att de skulle gjort det om det inte hade varit för Stockholmaren som dömde matchen.

Cirkeln är sluten.
Egentligen har inget hänt i världen.
Och ändå har så mycket känslor väckts, blommat, förstärkts.
Idrotten förbrödrar oss alla.

Snipp snapp snut
Var det ett lyckligt slut?

Arbetsfördelning

| | Comments (2)

Aj aj aj
Jag är inte skapt för big business.
Nu behöver jag plötsligt 7500:- innan veckan är slut och behöver avyttra lite av mina tynande tillgångar.

Det som från början (kanske 6 år sedan) var 30 000 (=skitmycket pengar för mig) var ett tag under 10 000 och börjar nu sakta masa sig över det fyrsiffriga. Så hur skall man tänka, vad skall man spara och vad skall man sälja. Det som stigit hittills kan man ju vara glad för, men det som ligger lågt kanske aldrig stiger.

Jag känner bara att jag inte KAN sådant här.
Om jag satte mig in i det kanske det skulle vara kul.
Men det rymms inte i mitt liv.

En del kan räkna pengar,
men jag tror att jag är bäst på att göra av med dem.

Problemet är väl att mina fondförvaltare är bra på samma sak som mig.

Efter detta äventyr kommer jag ALDRIG att placera pengar på aktier/aktiefonder igen. So help me God!

Bota rätt epidemi

| | Comments (0)

Åtta av tio är missnöjda med sitt utseende
berättade tidningarna igår.

Fasaden sägs det handla om. Att vi tror att vi alla i alla situationer och möten skall vara redo för fantastiska fasadbelysningar, att vi alla ständigt skall vara storslagna och beundransvärda. Arkitektoniska mästerverk.

Vi ritar normalkurvor och standarder,
faller innanför, faller utanför, falleralla.

Rent matematiskt är ett medelvärde,
ett värde som ingen av de medverkande enheterna behöver ha.
Så varför skall det tillämpas på människor som om alla enheter borde ha det?

Att alla borde vara något annat än olika.
Att alla måste försäkra sig om att vara "normala"
Och om man inte är normal så skall man vara BÄTTRE.

Vad är bättre?
Vad är det för MIG att vara bättre.
Är det samma sak som för dej?
Spelar det någon roll att vi anser att olika saker är bättre,
måste vi följa samma ideal när det gäller oss själva?

Våra kroppar är vårt varande.
Det som skiljer levande från döda.
Utan våra kroppar har vi svårt att delta i varandras liv,
svårt att verka i världen.

När det handlar om energi är det otvedigt så man når längst ju mer energi man lyckas koncentrera i en och samma riktning.

Så tänk själva
8 av 10
använder en (hel) del av sin energi åt att säga att de inte duger.

I mötet med andra människor läggs energi åt att sitta så att inte valkarna ploppar upp mellan de lågt skurna byxorna och den korta toppen, inte tänderna syns eller att hålla huvudet så att den begynnande flinten inte syns för mottagaren. Åt att undra om brösten ser snygga ut i dekoltaget eller åt om bindan hamnat snett i trosan, om håret i näsan sticker fram eller om man fått mjäll på rockslaget.

I flödet av alla dessa tankar, hur mycket har man hunnit lyssna på motparten i samtalet? Hur mycket energi har vi lagt åt att bara vara i våra kroppar och använda dem till saker vi vill åstadkomma?

Naturligtvis vill vi bättre.
Så man kan tänka sig att i alla fall 6 av de 8 av 10 som är missnöjda med sina kroppar bestämmer sig för att göra något åt det. Regain, viktväktarna, skönhetssalonger, tandreglering och operationer tar tid och pengar. Båda är bristvara. 2 av de 6 har möjlighet, 1 av dem blir nöjd.

Det återstår alltså 7 av 10 som är missnöjda med sig själva.
Hur hanterar man det?
Aggressivitet utåt?
Aggressivitet innåt?
Trots?

Hur många lever ut det?
Hur många försöker få kontroll?
Hur många försöker pressa sig in i en mall?
Hur många av dessa sju utvecklar ätstörningar?
Hur många får ett BMI över 30 (dvs blir feta enligt den rådande definitionen)?

Same shit, different name.
Kontroll botar inte våra kroppar.
Vårt varande i världen är nämligen inte bara organiskt och levande utan också komplicerat och intelligent. Det är byggt för att överleva och det kräver att få vara just det ekosystem som det är i sig självt, som det är skapt att vara.

Hur många botas från sitt störda ekosystem genom att få veta att de inte duger som de är? Tja, man använder det inte på försurade sjöar eller tynande regnskogar...

När det gäller all typ av hjälp och vård
så säger man att man måste vilja själv.

Och det är sant.
Men man blir inte sjuk som ett avskilt ekosystem.
Och när i alla socialiseringssituationer, grupparbeten och dagisgrupper,
lär man sig se just hur ENS EGET EKOSYSTEM fungerar.

Det enda man vet om sig själv är att man är byggd för överlevnad.
Inte hur, inte varför.
Forskningen tillhandahåller inte indivanpassade möten. Inte individanpassade svar. Forskningen använder de sjuka som försökskaniner för att få veta saker, men de har bara sina egna befintliga föreställningar att mäta och väga människor med. Vetenskapen söker generella lagar och med den kunskapen skall vi göra individuella avvägningar.

Och ändå är rådet alltid
Var dig själv

Och frågan alltid
Hur? När jag inte vet vad det är? för det råd som genomsyrar alla andra sammanhang än frågespalternas är att vara som andra. Eller möjligtvis lite vackrare, smalare och bättre...

Byta bostadsort

| | Comments (0)

Det är mycket som hänger med en sådan förändring.

När man läser platsannonser i en ort man inte kan
så vet man ingenting
om hur platsen ligger i förhållande till något annat, om det är trevliga promenadavstånd, eller finns lämliga bussar...

Sådant som man liksom bara oreflekterat VET på det ställe där man bor och/eller är uppväxt.

Det är osäkert
och osäkert är läskigt.

Jag borde betydligt mer åka runt IRL för att bara få en känsla för ställen och platser. Nu har jag inte tiden att strosa i Skåne JUST NU, så jag klickar lite.

Visst låter det gott med en kommun som har ledorden Förtroende, vänlighet och kompetens på sin webbplats. Det kan ju vara kompetenta marknadsförare de menar, men jag kanske skall prova att söka ett jobb där och se om de tycker att jag platsar...

Tycker ni att jag är trög?

| | Comments (0)

Det kan i vissa fall troligen bero på min telefon.

Igår (måndag) kväll fick jag ett sms som skickats i fredags.
Nu kvart över tre, kom ett som skickats kvart i 12.

Så jag vill bara varna för att det där med att skicka ett sms för att man är en halvtimme sen inte kommer att funka. Jag kommer hinna bli sur och otrevlig.

Och så kommer jag känna skuld när jag tre dagar senare får ett sms med anledningen.
Och så kommer jag skämmas över att jag blivit så otrevlig och så kommer jag inte våga höra av mig för det.
Och så kommer vi att vara osams föralltid.

Trist.

Allt du säger kan vändas emot mej

| | Comments (0)

Och precis det humöret är jag på nu.

Vad är det som gör att den här sinnesstämningen bara komma över en emellanåt. Det känns sjukt, men likafullt är det så att jag kommer att mer eller mindre medvetet missuppfatta allt som sägs idag och tolka det till min egen nackdel och känna mig hotad av det så till den grad att jag kommer att slå tillbaka.

Är jag bara inspirerad av den KITH-sketch som jag såg under helgens KITH-kväll med min mest KITH-bitna vän. Det är den unga kvinnan som skall presentera sin pojkvän för föräldrarna. Han är svart och hon säger att hon är rädd att de skall bete sig illa mot honom på grund av det. När de väl kommer in så blir han väl bemött, föräldrarna är välkomnande och trevliga och antyder på inget sätt något som tyder på att de skulle hänga upp sig på hans hudfärg. Men det spelar ingen roll vad föräldrarna säger, dottern blir ändå arg. Och försvarar honom genom att säga saker som "Han är faktiskt inte ett djur, han är en människa så behandla honom med respekt" och de andra tystnar och lyssnar för att sedan fortsätta sitt trevliga småprat.

Lite granna påminner det om det Nick Cave sa i en TV-intervju i somras att det man gör i försvarsställning oftast inte blir särskilt bra.

Så är det i försvarsställning jag befinner mig som gör att jag verkligen känner att det finns ett monster inom mig som när som helst kan flyga ut och göra mig olycklig. Hur dök den i så fall upp? Vad är det jag känner mig hotad av?

Det känns också som en klassisk stereotyp av en hysterisk kvinna. Så kanske är det hormonerna som spökar?

Kanske är det lite av varje.
Kontentan är i alla fall tydlig:
Jag måste kontrollera mig idag.

IF-Helg

| | Comments (0)

Hade en lugn helg.
Gjorde väl allt det där som man skall göra när man har inneboendefritt, badade med öppen dörr, lyssnade på musik, satt uppe halva natten och såg på tv och vägrade klä mig anständigt.

Men hann också det som jag tänkt:
ta det lugnt
lite hinna ikapp mig.
få struktur i hemmet och bland alla kassar med låneböcker och utskrivna artiklar som KAN vara av intresse för uppsatsen.

Insåg till min skräck att det är dags för etappen: KILL YOUR DARLINGS.
Den som är så svår...

Under mitt plockande i helgen fann jag en del kludd längst bak i gamla collegieblock, där brukar små strofer kunna dyka upp. Denna är säkert 10 år gammal, men inte är det mycket som hänt i min utveckling under de åren:

"HANDLINGSKRAFT
min kamp rör dig
ibland smeker du min kind"

Poängen med alltihop är att jag faktiskt är riktigt pigg idag *peppar peppar* och jag märkte redan igår att jag var på bättringsvägen för jag drog igång en riktigt pubertal konflikt på kvällskvisten, det skulle jag aldrig ha orkat före helgen.

Inlägg i debatten

| | Comments (1)

Pratet om Curlingföräldrar och Hamiltons infantila samhälle får mig att lyfta fram följande textstycke:

"Varför är det svårare att vara ung nuförtiden?
Jag tror att det mest beror på oss vuxna. Vi är bestämt i regel inget vidare bra som föräldrar. Några få är alldeles för stränga, men de flesta är tvärtom för släpphänta. Och ungdomen har inga klara linjer. Gränsen mellan rätt och orätt flyter
."

Gissa vart det kommer ifrån?
Svaret här visar att det skrevs 1949. När det gäller generationsväxlingar, vuxenblivande och vår bild av den tid vi lever, så har det inte hänt sådär jättemycket de senaste 50 åren (2 generationerna).

Förväntningar

| | Comments (0)

Insåg i helgen(för vilken gång i ordningen vet jag inte)
att min situation inte kan vara omöjlig.

Kristina Lugn sa i sitt sommarprogram att hon inte kunde förstå att man kan gå in i väggen. Om man är på väg in i en vägg måste man leta efter en dörr eller sparka hål i väggen.

Och det lät så självklart. Varför blir man så fartblind så att man tappar all vanlig självbevarelsedrift. Vissa saker MÅSTE inte alls gå, det GÅR inte att gå rakt in i en vägg. Det tar stopp.

Så när man ser sig själv
liksom nästan utifrån
göra något så sjukt som att gå rakt in i det obevekligt smärtsamma
när man har andra alternativ
så börjar man undra.

Jag HAR alternativ
så vad sjutton håller jag på med.
Det ÄR omöjligen värt det.

Så om jag stannar upp för ett kort ögonblick,
vad kan jag då urskilja?

Jag har för hög ambitionsnivå.
Och jag vet inte hur jag skall ändra på det
eftersom jag inte förstår hur jag skall kunna acceptera att leva med en lägre

Pratade med pågavännen
Han är fylld av kraft just nu
Han säger att han vill ge mig en del av sin kaka
... men just kakor som potentiell lösning har jag redan provat för min kraftlöshet.

Han hade gått en ledarkurs där föreläsaren sagt att det som formar oss mest som människor är de två åren innan vi föds och de två som kommer därefter.

Jag fattade ingenting, men han förklarade vidare hur mycket vi bär vidare av de förväntningar som våra föräldrar har på oss.

Pågavännens föräldrar ville att han skulle hamna i gott sällskap så att han inte började med droger och skit. Och jag fnyser nästan för det känns som så oerhört LÅGA förväntningar.

Förväntningarna på mig har aldrig varit vad jag INTE skall göra. Istället har det låtit oerhört positivt: Bli vad du vill! Med tillägget sålänge du själv mår bra, trivs och kommer till sin rätt, gör ditt bästa och inte nöjer dig med ett trångt hjulspårslitet liv.

Pågavännen är en lugn, stabil och harmonisk person.
Han vet att han är bra
Han lever upp till sina förväntningar
Han trivs med livet.
Nyheter som händer är spännande utmaningar och upplevelser som han möter med stort intresse och en avvaktande öppenhet.

Jag har alltid undrat vad jag vill.
Vad jag skall använda mitt liv till.
Hur stort liv jag kan rymmas i,
när det trånga blir FÖR trångt.
Om det kan vara okej med vardag
vad vardag egentligen ÄR?
Jag behöver alltid sträva vidare, jag är rastlös.
Och när något nytt dyker upp i mitt liv
så undrar jag om det är nu som min överman kommer,
om gränsen för vad jag kan bli nu kommer bli tydlig.
Om det är nu som jag kommer bli pinsamt medveten om vart mina resurser tar slut, vart min kapacitet inte räcker, inte duger. Halshuggen in public. Skarpt läge får magen att skrynkla ihop sig av skräck.

Det som först låtit som en positiv frihet från förväntan verkar i praktiken nästan förödande.

Jag tror att jag kan vad som helst.
Om jag bara satsar på det.
Och det låter ju gott så.

Problemet är jag inte kan satsa på något till 100% för jag tycker att vardagen är för viktig att sumpa. Jag mår helt enkelt inte bra av att lägga så mycket åt sidan som jag skulle behöva för att topprestera.

Kanske vore det enklare (och hälsosammare) att liksom se sig i vitögat
och säga att jag inte KAN åstadkomma en topprestation.
Att det bara KAN komma mediokra resultat ur mig
Att jag helt enkelt ÄR en medioker person.

Inbrottstips!!???

| | Comments (2)

Problem: Jag har tappat bort nyckeln till min sparbössa.
Förtydligande: Förutom de slantar jag tryckt ner i den har jag enkronor att sköta handlingen för resten av månaden, TYP.

Det är en sådan där klassisk sparbanksfågel, typ sån här fast fotbollsspelare. Och jag vet ju hur nyckeln ser ut och jag har försökt alla skummis-knep jag kan (=räta ut ett gem och lirka), men det VILL inte.

Attans fånig osis!
och
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!

Mer giraffer

| | Comments (0)

Jag har skrivit om det förrut och gör det nu igen. Jag SKALL inte läsa om detta nu, men så sprang jag på en sådan tunn och trevlig bok. Jag skall inte läsa den heller, men jag har bläddrat lite och funnit ungefär 1000 saker att citera, so here they come:

"Kommunikation är för förhållandet vad andning är för livet"
Virginia Satir


"Ursprunget till alla konflikter mellan mig och mina medmänniskor är att jag inte säger det jag menar, och att jag inte gör det jag säger att jag skall göra. Därigenom förgiftas situationen mellan mig och den andre mer och mer."
Människans väg, Martin Buber


"Grammatiken i Giraffspråket är mycket enkel i sin form. Det är fyra saker som vi uttrycker när vi ber om något. Och det är samma fyra saker som vi lyssnar till hos den andre - oavsett hur det uttrycks.
De fyra saker som jag uttrycker är:
1. Vad jag observerar (ser och hör)
2. Hur jag känner
3. Vilka behov jag har
4. Mina önskemål konkret och positivt

Jag talar om vad som pågår i mig själv och visar min sårbarhet.

De fyra saker som jag lyssnar till hos den andre:
1. Vad du observerar (ser och hör)
2. Hur du känner
3. Vad du behöver
4. Vad dina önskemål är

Jag försöker tona in den andres känslor och behov oavsett hur de uttrycks, och bekräftar därmed den personen som någon.
Detta är grunden i själva modellen. Den ter sig mycket enkel, men har ett stort djup och visdom och är inte alltid så lätt att följa i vardagslivet
." (s.26)


"OM JAG INTE VILL
Om jag inte vill det jag gör
då är det inte jag som gör det.
Om jag gör det jag gör
för syns skull
för skams skull
för att vara till lags
och slippa kritik
då är det inte jag som handlar
utan fruktan som bor i mig.
Om jag inte vill
då är det inte jag!
När jag gör det goda jag vill
när jag vill det jag gör
då är jag ett med mig själv.
Då är jag sann
då är jag fri
då är jag JAG
"
(Margareta Melin)

"Det som är värt att göras, är värt att göras dåligt,
så att vi gradvis lär av misstagen
."

Säng säng säng

| | Comments (0)

Denna vecka har varit hemsk.
Jag börjar förstå det där som utbrända säger:
att en dag gick det bara inte att gå upp ur sängen.

Det är inte bara trötthet
för det har man ju känt ett par gånger att man önskar man kunde vända andra sidan till när klockan ringer och somna om.
Nej, detta är något annat.

Som de där filmerna som gjorts när någon dör och själen stiger upp fast kroppen ligger kvar. Fast tvärtom. Som om jag visst kan få kroppen att gå upp, bara det att själen ligger kvar. Efter en halvtimmes kamp har jag lyckats få ihop mig, men det kommer tillbaka under dagen, känslan av att själen är på väg att bara dra.

Inatt sov jag nästan 9 timmar, det hjälper inte.
I helgen skall jag ta i på riktigt.
Jag hoppas att det skall hjälpa.

Avslutar med ett citat från Lilla sömnboken:

"Vissa sover sig till lycka
andra kämpar sig till elände
."

När livet vänt åter

| | Comments (0)

Så skall jag gå på forskardagar och kurser otta bara h-e

Nu tillhör det kategorin:
Sådant jag tvingas välja bort

Tvingas låter negativt.
Kanske skall jag se det mer positivt.

Det är INTE en uppoffring utan en hälsosatsning att säga nej.
Inte ett avståndstagande utan en kärlekshandling?

Lika olika

| | Comments (0)

Slarva

| | Comments (0)

I en och en halv vecka har det varit borta nu.
Mitt körkort.
Sist jag såg det låg det på mitt vardagsrumsbord.
Det borde inte ha hunnit så långt (när jag började leta)
men tillräckligt tydligen.

Jag känner mig som en slarva
Vilket jag ju just bevisat att jag är.

Som jag ser det har jag nu ett par alternativ

1. Storstäda IGEN. (Vardagsrummet är redan städat.)
2. Klicka in här, registrera min förlust och hoppas på att jag i alla fall har tappat det utomhus av någon annan som klickar in på samma länk.
3. Eller klicka in här för att ta reda på hur jag ordnar ett nytt från Vägverket.

Det känns som 1 och 2 är meningslösa. Men att 2 ändå fyller andra funktioner.
Främst känns det som att jag BORDE vara 100% på att punkt ett INTE ger resultat innan jag går till punkt 3. Så jag kommer väl att skrida till verket any day now.

I love lunch

| | Comments (0)

Idag var det en fantastisk diskussion på lunchen.
Skulle vilja sitta där än, gärna fortsätta sippandes på ett glas rött.

Finns det en gräns mellan ideal och handlingsprogram?
Kan man stödja tanken bakom utan att ta hänsyn till vilken praktik den lett till?
Är det en obönhörlig sanning att den alltid kommer leda till samma sak jämnt?
Är historiens lärdom att vi aldrig kan uppnå jämnlika samhällssystem? Att någon alltid roffar på andras bekostnad och att vackra tankar svärtas av all vår felbarhet?

Varför rasade inte vänstern med Berlinmuren och återuppstod som något nytt?
Vilka likheter har detta med kyrkan som också är en organisation med blodbesudlade händer som lever kvar till synes oberört?
Är det skillnad på poltik och religion? Är det inte värderingar som genomsyrar dem bägge?

Alla dessa frågor
och kanske för första gången så deltog jag
stack ut hakan
och det kändes lite läskigt
men det bidrog faktiskt till att samtalet blev intressant.

Jag var inte den ende med förkärlek för att "hårddra för att förtydliga" och jag känner mig uppspelt på gränsen till kär i min främste meningsmotståndare.

Säg ja!

| | Comments (0)

... lyder kapitelrubriken som sedan följs av följande text:

"Livet är inte en cirkus, därför att du själv leker pajas. Det är inte ett helvete, därför att du valt att snoka på dess bakgårdar. Himmelrike har det aldrig varit - därom vittnar våra ärr!

Det är en tummelplats!

Det avgörande är inte karriären och positionerna utan hur vi når dem, hur vi håller dem. Ryggen. Hållningen. Hjärtats tillstånd.

Var snål om dina flygande sekunder! De bygger upp ditt liv!
Läs inte allt, se inte allt, var inte med och nosa i allt! Välj!

*

I all ärlig strid ligger en lycka förborgad. Det är en fröjd även att bekämpa och övervinna motstånd. Det är salighet att arbeta sig fri, kriga sig ut. Om också reptilerna väser i våra hasor, så sjunger ändå livets pulsar i vårt blod.

Ja, ur själva tröstlösheten finns en väg, våldsam men ljus - att trots alla mörka makters lömska spel gå på. Ingen kan stoppa en människa, som kämpar ärligt! Hon kan släckas ut och förintas, men ur hennes ögon skall in i döden viljans eldkvast spruta sin salighet."

Allan Hagberg känns som en tvillingsjäl. Citat från s.49

Söker bli hel

| | Comments (0)

Att det fysiska och det psykiska har delats upp i människors föreställningsvärld är kanske inte så konstigt. Det är svårt att se en enhet när systemen krockar med varandra. Kanske är meningen med livet att leva så att de inte gör det. Kanske är det det som gör vår kultur så människofientlig?

Ett par mornar nu har jag varit på väg upp ur sängen,
fast kroppen har legat kvar.
När jag legat där och kämpat med mig själv, så har det slagit mig att jag måste invänta nån slags helhetskänsla. Innan HELA jag är med så kan jag inte förmå mig till någonting. Och att det kanske är just alla de gånger då jag inte varit med riktigt till 100% som gjort mig till en främling i min egen kropp.

En sådan distans till sitt eget varande i världen
får en lätt att tappa fotfästet
och skapa distans till sin omvärld.

Drömmen om att bli oberoende av sin kropp.
Att bara koppla upp hjärnan till nätet
och bli oändlig, gränslös,
fri
det är kanske inte en cyborg-dröm egentligen
utan en dröm om livet efter döden.

Men om vi nu skall leva även före döden?
Kroppen har inte bara en egen intelligens, den kan också tillföra helt fantastiska upplevelse-mervärden.

Självklart faller en tanke på sex.
Som ju i mångt och mycket är en lust från hjärnan,
men som om man lyckas vara närvarande med hela sitt jag, kropp, ande, själ och hull och hår blir en nästan skrämmande gudomlig upplevelse.

När jag funderar på hur jag skall få min kropp lite mer positivt delaktig i mitt liv så är det dock inte älskogen jag i första hand tänker på.

Kanske skönjs redan ett tankefel.
Jag vill att kroppen skall ge mig allt JAG vill ha.
Bidra till det jag vill uppnå, förmå och bli.

Men kroppen är också jag.
Och inget blir ömsesidigt samspelt i en helhet
om bara en part ger.

En bil skall tankas och vårdas för att du skall kunna använda den, lita på den.
Varför skulle en organiskt pulserande människokropp fodra mindre?

Rent fysiskt har jag aldrig mått så bra
som när jag var omåttligt risig psykiskt.
Då hamnade jag på en basic-nivå med mig själv.
Kroppen fick styra och det gjorde mig gott.
Psykiskt visste jag inte om jag ville leva, så hela mitt vanliga vilje-aggregat slogs av.
Och det visade sig att jag hade en oerhört stark bakomliggande överlevnadsmekanism. Och när den fick ta över gjorde det kroppen så lycklig att själen förvirrades.

Det var 2,5 år sedan nu.

Idag är det tvärtom.
Jag är arg på kroppen hela tiden.
Den är ivägen.
Jag vill inte behöva sova, det finns annat jag behöver.
Jag vill inte bli kinkig och trångtänkt av bristande omtanke kring mat och rörelse. Jag har så jävla mycket jag vill fixa just nu och jag tycker att kroppen bara skall hålla käften och lyda. Jag är så ledsen, arg och besviken.

Och kanske egentligen mest rädd.

För jag känner mig så svag fysiskt
att jag inte vet om jag dödat det där extraaggregatet som jag kände var min lycka och stolthet.

Jag vet inte vad det var som var värt att offra det för.
Och jag vet inte hur jag skall kunna bli sams med mig själv igen.

Jag är inne på ett oerhört tråkigt spår.
Jag känner igen mig.
Jag har vart här förrut.
Och jag vet vart det ledde mig.

Aldrig tidigare har det varit så tydligt
att jag känner sanningen bränna i mina ögonglober
utan att ens behöva se mig i vitögat.

Om du gör det du alltid gjort,
kommer du att få det du alltid fått.

Bara jag kan vrida detta rätt igen.

Bara jag.

Bara

jag

Konstig dröm

| | Comments (0)

Inatt drömde jag att vi var ett gäng som var på utflykt i en skog. Vi hittade ett ställe att bada. Och där låg en ung kvinna livlös och vi tänkte bara att om hon ändå är död så finns det ju ingen anledning att engagera sig i henne. Så vi badade på.

När vi efter en tid kom tillbaka till samma badställe så bjöd mamma på mat. Det var fantastiskt gott. Liknade inget jag tidigare ätit. När vi suttit en stund med våra skålar med köttgryta, så insåg jag att den unga kvinnan inte låg kvar och jag började få samvetskval. Kanske hade hon behövt nån slags hjälp, kanske skulle man inte bara tagit för givet att det var kört. Kanske levde hon. Och vart hade hon tagit vägen, hon kunde ju inte bara ha försvunnit.

Och så tittade jag ner i min skål igen och undrade om det fanns en slutsats att dra. Om den unga kvinnan helt enkelt tillretts åt oss.

Missköter mig

| | Comments (1)

Inser efter att ha jobbat här i drygt 9 månader att det finns arbetsuppgifter som jag helt enkelt struntat i eftersom jag inte tycker att de är roliga.

Så kan jag ju inte göra!

Förra vändan på den här arbetsplatsen gjorde jag inte så här.
Det vore ju själva den om jag blev kassare med tiden istället för vassare.

Det är bara det att jag blir stressad så att jag mår fysiskt illa när jag gör saker jag inte känner för. Vad är det för diagnos på sådant?

Vår civilisation

| | Comments (0)

"Respekten för individen och dennes liv liksom vår strävan att fullkomna människan speglar några av den europeiska civilisationens fundamentala värden. Intellektuell skolning och emotionell träning av varje ny generation är en förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla och utveckla dessa värden.

Den intellektuella skolningen skall göra den nya generationen delaktig i en fördjupad reflektionskultur. Men en sådan fodrar djupare kunskaper, rikare erfarenheter och en större förståelse av sammanhangen i vår tillvaro än vad som i allmänhet förmedlas i grundskolan och gymnasiet idag."

Sidan 241 i Alsheimers Bildningsresan

Frisk i brist på läkare

| | Comments (0)

Förr kom doktorn hem till en.
Man fick prata av sig.
och diagnoserna var ett möte med patienten där det fanns möjlighet till en helhetsbild. Det var en tid då man kunde dö av hjärtesorg. Men kanske också en tid då man kunde leva, bli sedd och tagen på allvar.

Sedan kom bilden av att kroppen går att behandla som ett objekt.
Patienten skulle vara tyst och inte besvära doktorn.
Doktorn som visserligen har gedigen medicinsk kunskap, men ingen känner väl sin kropp lika bra som den som bor i den? Även om man då inte känner allting till dess latinska namn. I vilket fall så kom en tro att en auktoritet skulle kunna se och avgöra saker och ting. Tillföra ett piller och ge mig livskraft igen.

Och vad är det för tid nu?
Pappa har varit sjukskriven i snart tre år.
Hjärtat.
Det flimrar med jämna mellanrum, då får han åka in och sätta sig på akuten i 8 timmar och vänta på att få en elkonvertering (alltså få en sådan där stöt som man ser på tv att de ger när hjärtat stannat). Sedan får han åka hem igen.

Det har flimrat lite väl mycket iår. Så pappa har exprementerat med mediciner utifrån sin känsla och allt han hunnit läsa på om hur saker fungerar. Men det vore ju bra att få träffa en läkare också och stämma av lite. men läkartiderna sätts (liksom sjukskrivningstiderna) efter när läkarna har tid inte utifrån när man själv behöver vård.

Medicinen började sina. Sjukskrivningstiden likaså.
Och pappa försöker ringa doktorn.
Som vanligt inget svar på telefontiderna.
Och ingen ringer upp när man lämnar meddelande

Tre veckor höll han på (man måste vara frisk för att vara sjuk)
Tillslut fick han säga till försäkringskassan att han inte kunde få något sjukintyg eftersom läkaren inte är nåbar.
Försäkringskassan får tag på läkaren som säger:
- Jasså, ja det var länge sen han var här så han borde vara frisk nu!

Försäkringskassan hävdar att läkarens ord är det enda de kan gå på.
Så nu vips är pappas frisk
Sedan att han varit inlagd två gånger den senaste veckan...
Det är väl en helt annan historia.

Sist han var inne så fick han prata med en bra (läs:lyssnande) doktor
som tyckte att han behandlat sig själv på ett bra sätt
att de doser han gett sig själv hjälpt till att jobba bort biverkningarna.

Först när pappa kom hem kom han på att han glömt prata om en massa.
Som att få byta till en annan läkare och att få ett nytt sjukintyg.

Han hade varit för fokuserad på hälsan.
Aja baja
Den har man inte tid för när man är sjuk.
Det är ju faktiskt en hel del administration också...

Lunch+promenad+zafari

| | Comments (0)

På lilla svängen till Sushihaket igår så blev sightseeing-resultatet:

Två råttor och Stefan Rehn

Inte illa för en vanlig måndag.

Men visst är det äckligt med alla råttor i stan. De vid mitt jobb ä inte ens folkskygga, tvärtom väntar de med att springa över gångvägen tills man kommit riktigt nära. Kanske sjunger de Se på mig! men isåfall väldigt tyst och råttigt för det hördes inte.

Stefan Rehn var betydligt trevligare att se. Önskar att mina utsocknas gäster i helgen varit kvar och sett honom. De hade gärna sett nån kändis när de kom till Stockholm. Ungefär som när tyskar hoppas få se älg!

Ett inlägg i demokratidebatten?

| | Comments (0)

Hämtat från boken Sveriges frivilliga skytteväsendes historia från 1933.

Utan kitt blir'e skit

| | Comments (0)

I fredagskväll var det rånades min närbutik.
I helgen pratades det om att nu skall pendeln sluta gå till Nynäshamn eftersom säkerheten inte kan garanteras. NU är de inställda tågen ett faktum. I Tensta har redan busstrafiken slutat gå eftersom folk kastat sten på bussarna.
Vad är det som händer?

Det har väl pågått länge förstås,
men nu när det är vid min husknut så har det blivit mer verkligt.

Det vi väl alla vill är att känna nån form av lycka.
Men det finns en lång lång gråskala därifrån till misären.
Så nånstans mittemellan kan vi väl alla få befinna oss.
Lite mer down to basic och lite färre jetsett-livs-drömmar...

De himlastormande tillstånden är trots allt drömlika undantagstillstånd i en människas historia. Så om detta är undantagem, vilken är då regeln?
Att ingen skall behöva vara rädd.

När viktiga samhällsfunktioner beskärs så som i Nynäshamn och Tensta så har man givit efter för rädslan. Då håller något nytt på att få mark och ta över. Det som blir tydligt när detta händer är att det inte längre finns nån ram av trygghetsåtgärder.

När vi var små var det alltid finns några i klassen som förstörde.
Nu är det som att lärare och rektor klivit ut och sagt att var och en får klara sig bäst den kan.

Det talas ofta om kärnfamiljens kollaps när man talar om en upplösning av samhället. Kärnfamiljen var också en fälla för många, utan den ingen Norén so to say. Men oavsett vilka svikande fäder (och/eller mödrar) som ligger bakom några snorungars försök att få ett pendeltåg att spåra ut så är det inte där som historien är idag. Det finns inte bara kärnfamilj-icke kärnfamilj. Det finns en himla massa människor som alla behöver vara behövda. Och i princip alla behöver tillhöra någon gemenskap. Likväl som att alla behöver få leva det de som individer själva ÄR.

Ett samhälle är något gemensamt, även om den minsta enheten är EN så är det tillsammans som vi lever, beroende av varandra av att kunna lita på vissa gemensamma spelregler. Och när vi förlorar det, så förlorar vi inte bara varandra, vi förlorar oss själva. För det är i samspel med varandra som vi blir människor, blir mänskliga.

Och hur kan idealet vara något annat än det?
Hur kan självförverkligandet vara något annat än att bli en människa?

Om jag får önska...

| | Comments (0)

Igår morse
I varandras armar
glittrandes

Vad mer kan man begära? undrade pågavännen.
Det skulle väl vara fred på jorden i så fall, tyckte jag.

Kärlek och pedagogik

| | Comments (0)

I Jenny Grens bok Etik i pedagogens vardagsarbete finns ett kapitel om kärlek.

Där beskrivs kärlek som något annat än en känsla.

Kärlek beskrivs som en aktiv handling som inrymmer viljan till öppenhet att se någon som den är, och bejaka någon annan i dess helhet.
Kärleken i mötet med en medmänniska är personligt, men inte privat, och det är ett förhållningssätt som inte kräver ömsesidighet.

I kapitlet hänvisas till två böcker i min bokhylla:
Martin Buber: Det mellanmänskliga
och
Erich Fromm: Kärlekens konst

Eftersom jag inte kan lämna allt jag har för handen och dra hem till min bokhylla så får jag istllet referera lite Fromm här (via Gren):

Kärleken är en konst som vi kan utveckla och Fromm ser tre aspekter av detta:
1. Bli hemmastadd i teorin, förstå kärlekens väsen.
2. Bli hemmastadd i praktiken, lev och öva kärleken.
3. Gör kärleken till en hjärtesak, dvs prioritera den

Gren skriver vidare
"Kärleken är en konst. En konst vi som pedagoger är skyldiga att lära oss. Den förutsätter en mognad, en självkännedom och en självständighet hos pedagogen. Den förutsätter att du kan bejaka dig själv som det redskap som i kärlek skall möta barnet." (s. 145)

Målet är inte målet - eller Stalin vs Boye

| | Comments (0)

Apropå diskussionen om man kan vara kommunist efter Berlinmuren.

Det beror i vanlig ordning på definitioner.
På hur vi med vårt språk förstår verkligheten.

Min egen uppfattning är att kommunismen inte gått under,
men den har aldrig i egentlig mening prövats.

De tankegångar som låg till grund (så som t.ex. Marx teorier ) har inte praktiserats eftersom de frångicks på flera elementära punkter:

1. Att en elit skall styra, att det inte egentligen fanns någon rörelse på gräsrotsnivå (I Ryssland var man inte ens industrialiserade när Lenin m.fl. ville störta kapitalismen. Den hade ju aldrig ens hunnit börja blomstra!)

2. Att man kan göra en omdaning i ett avskilt land (istället för att det är en global folkopinion där alla människor världen över gör någonting åt storbolagens makt) var Stalins svar på att alla länder inte hängde på deras modell.

3. Att man måste göra undantag efter undantag för att bekräfta regeln. Att det inte kan finnas olikheter i en gemenskap. Och att ändamålen helgar medlen, är också en punkt som drabbat många många människor världen över. För det finns inga ändamål som helgar medlen. Det är medlen som är målet. Det är färden som säger mest om oss och om våra tanke- och värderingssystem, inte de ideal vi eftersträvar.


Sedan kan man också dra slutsatser som att det inte är någon idé att någonsin pröva ett nytt samhällssystem. För att det nuvarande är bra, för att det är läskigt med förändring eller för att man inte tror att människor är kapabla att leva i harmoni med varandra utan alltid i grunden när vi får chansen drabbas av maktfullkomlighet och psykopati.

Sedan kan man i vanlig ordning konstatera det enkla svaret på frågan om man kan vara kommunist efter Berlinmurens fall. Nämligen: Uppenbarligen, det finns ju människor som är det!

Mötas

| | Comments (0)

"IBLAND STÄMMER DET. Vi förstår, lyssnar, tänker och talar till varandra. Ger en bit av oss själva och ser varandra som de vi är.

Att möta en människa kan vara en av livets verkliga höjdpunkter. Att lyssna och att ta del av någon annans erfarenheter berikar ditt liv och du växer. Kanske är det bara några få sekunder som du sen bär med dig geom livet. Eller också fortsätter samtalet och utmynnar i varm vänskap. Ingen vet. Men det är i mötet, första gången ni står inför varandra som allting har sin början.

Att mötas är att ge av sig själv, sin tid och sin uppmärksamhet. Denna enkla, raka sanning bygger varje relation på. Om det så är ett kort möte i en hiss eller ett livslångt äktenskap.(Ibland brukar jag tänka att nästa person jag möter kommer att förändra mitt liv. Tänker man så kan man inte vara annat än lyhörd och verkligen bjuda på sig själv.)"

Hämtat på sidan 31 i den inspirerande boken Det goda värdskapet - Konsten att få människor att känna sig välkomna och för er som vill ha kontentan så är det att kunden inte är huvudpersonen, utan att man fokuserar på att själv trivas med det man gör. Läsa mer om värdskap kan man göra här

...och stackars media

| | Comments (1)

Förundrades igår över att det var så stormande över att Zlatan ville kunna välja vad han skulle prata med media om. Det påminde mig om personen i Galenskaparnas Monopol som faktiskt inte ville vara med på tv. Och alla de coola tv-personerna kunde inte fatta att man inte ville vara med och leka med dem (på deras spelregler).

Alla skall tycka att det är kul att vara med och leka.
Och när man väl är det så måste man leken tåla,
no matter what.

Idag skriver Mats Olsson lite av det jag tänkte kring de harmade sportjournalisterna.

Synd om mig

| | Comments (1)

Jag är snubig i näsan och nyser.
Vojne, vojne

Jag har en viss andens tröghet

| | Comments (0)

"Säkert kan man våga påstå, att till mycket stor del ligger varje nations hälsa och lycka i kvinnans hand. Ett hem där makan-modern är frisk och glad - ty hälsa och glädje följas vanligen åt - är säkerligen lyckligt, och ju flera lyckliga hem ju bättre samhället och därmed hela nationen.

Då på en kvinnas hälsa så oändligt mycket beror, är det också en hart när oförlåtlig uraktlåtenhet att ej väl vårda detta kapital av livslycka och skönhet eller, att om det saknas, ej söka förskaffa sig densamma. Kvinnan måste förskaffa sig kännedom om de lagar efter vilka kroppen kan bringas att arbeta harmoniskt, och hon måste, för att vara rustad emot den kommande ålderdomen, tänka på värdet av en rationell kroppskultur. Och hon måste förstå att låta det estetiska och det hygieniska gå hand i hand. Det är ett misstag att tro att de 40-50 åren nödvändigt äro den tid, då kroppslig skönhet är förbi. Med intellligent kroppsbehandling bör man vid den åldern ännu kunna ha i behåll ansiktets fina ovala linje, ögats glans och hullets fasta rundning. Det är endast maklighet och en viss andens tröghet, som gör att man tillåter sin kropp fettanhopningar, slappa muskler, krokiga ben, dubbelhaka och ett slappt ansiktsuttryck."

Hämtat på sidan 31 i Kroppens renässans från 1923
och jag kan inte låta bli att fortsätta att citera från sidan 35 i samma verk:

"Det är oerhört viktigt för varje kvinna att lära på vad sätt hon skall återvinna, det hon förlorat, icke genom henne själv, men undan för undan genom generationer. På alla områden söka vi sanningen - borde vi ej först och främst ge uttryck åt den genom att låta vår personlighet avspegla sig i våra kroppar. Kvinnans kropp är liksom hennes personlighet och karaktär olika mannens; en kropp skall avspegla människans inre egenskaper - skall avspegla hennes själ."

Nån dag

| | Comments (0)

På bokmässan lyssnade jag på Lena Nevander-Friström som skrivit boken "Om livet före döden - konsten att bli regissör i sitt eget liv" hon berättade att det var märkligt att vi alla tycks ha uppfunnit en åttonde dag i veckan. Den där nån dag som aldrig kommer, men då vi säger att vi skall göra en himla massa.

När nån dag kommer i mitt liv skall jag läsa den boken. För är den hälften så inspirerande som sin författarinna så är den inspirerande!

Samma dag skall jag skall också läsa en bok om stress. Idag hinner jag bara de inledande citaten:

"Stress beror på hur man har det.
Men också på hur man tar det
"

"Fullständig frånvaro av stress är döden"

Jag e mitt i Maslows teori

| | Comments (0)

Ni kanske känner igen Maslows behovstrappa:
Steg 1: Fysiska behov (mat, kläder, sömn)
Steg 2: Trygghetsbehov (skydd mot faror, trygghet för framtiden, ordning)
Steg 3: Sociala behov (kontakt med andra, gemenskap, vara accepterad)
Steg 4: Behov av aktning (inflytande, respekt, uppskattning, status)
Steg 5: Självförverkligande (att utveckla sig själv, skapa, experimentera)

Och när jag ser den så ser jag att mitt behov av självförverkligande gjort att i stort sett alla de andra trappstegen har rämnat för mig. Och till min förtjusning så är det inte bara jag som upptäckt detta. Läste just att även Maslow själv skrev 1968 att behovsområdena trygghet och självförverkligande utesluter varandra.

För mig har det även varit på bekostnad av kost och sömn och andra fysiska behov som min utveckling skett, men de behoven utesluter inte varandra. Jag har aldrig varit så medveten om min fysik som jag blivit av den här utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap.

Maslow menar att utveckling kräver förändring,
medan trygghet kräver stagnation.

Är det återigen samma visa om att våga leva i ovisshet?
Att lita på det man inte kan veta
Att kaos är granne med Gud?

Det där att när man sett Guds anlete måste man dö, innebär väl att det måste vara väldigt riskabelt att hålla till i hans grannskap. Att vi människor är dömda att leva i den här kampen för att staga upp tillvaron. Och att vi ständigt raserar den igen, eftersom vi vill sträva vidare. Vi åt av kunskapens frukt och inga misstag som man själv nånsin gör kan vara lika stora som det.

Inget påverkar oss mer
och inget är heller mer spännande.

För stabilitet och stagnation låter som död.
Och det är livet jag vill.

Så åter till självförverkligandet.

Av de åtta sätt man kan självförverkliga sig på (fortfarande Maslow, sidan 32 i ovan angivna bok) väljer jag följande *haha jag leker att jag kan prioritera*:

3. Självförverkligande innebär att man tillåter sitt jag att synas. Man vågar vara spontan och träda fram.
4. Varje gång vi tar ansvar förverkligar vi oss själva. Att ärligt söka svaren inom sig själv, innebär att man tar ansvar.
5. Det är viktigt att lyssna till sig själv vid varje tillfälle i livet. Ärlighet innebär att våga vara annorlunda.
6. Självförverkligande är en ständig process, genom vilken man förverkligar sina resurser.
7. Självförverkligande innebär att man öppnar sig själv. Man blir medveten om sina försvarsreaktioner och försöker avstå från dessa.

Gott citat

| | Comments (1)

"Att se är att tro - att tro på den andre. Och den som känner sig mottagen av din blick känner sig genast styrkt i sin tro på sig själv. Där överträffar seendets gåva insiktens: ett sådant seende är en välsignelse och äger makt att förändra liv" (James Hillman)

Hämtat på sidan 71 i Besjälat lärande

Saker man måste

| | Comments (0)

"Då måste man vara öppen för att utbilda sig. Man måste vara förändringsbenägen.
Men framför allt måste man som vuxen kunna kombinera studier med arbete och andra
plikter som en vuxen människa har.
"

I min enfald har jag trott att livslångt lärande hade med bibehållen nyfikenhet att göra. Att det var ett sätt att hålla sig aktivt levande och i utveckling på ett stärkande och positivt sätt.

Last-Lap-klockan

| | Comments (0)

Försökte härom dagen att förklara mig.
Hjälpa någon förstå.

Jag har hållt på med den här halvfartsdistansutbildningen i snart 5 år.
Klarar jag att genomföra den så kommer det att förändra min bild av mig själv.
Jag har alltd velat ha och behövt snabb behovstillfredsställelse, då detta är definitivt inte min specialdistans. Jag förstår helt enkelt inte vad ett sådant här projekt kräver av mig eller vilken teknik jag skall ha för att ro det i land. Och det har lett till att jag tagit till klyschor som "no pain - no gain" och "det omöjliga tar bara lite längre tid". Och jag har trampat på mig själv som in i h-e.

Kanske har det haft den fördelen att jag blivit mer medveten om mina behov, vem jag är och hur jag fungerar.

Jag skulle varit klar i julas om jag följt kursplanen, men livet lät inte förneka sig. Det kom mycket akut liv emellan och jag blev tvungen att följa det istället.

Men nu är du snart klar! säger alla som vill uppmuntra mig. Och jag känner mig som spädbarn. Jag förstår att du bara vill vara kärleksfull, men det utlöser en kaskad av kräk.

Idrotten tillhandahåller ofta bilder att bygga metaforer kring, så även nu. För visst är det så att klockan hörs i bakgrunden. Den ringer för sista varvet. Och jag vet att det inte är långt kvar. Men mjölksyran sprutar ur öronen och jag är fullkomligt slut, jag stapplar, jag ragglar fram. Sällan klarar jag att lyfta blicken och urskilja fokus och riktning. Min kropps begränsningar tar all min uppmärksamhet.

Och målbilden är inte längre fylld av triumf, kungsstol och konfetti.
Allt jag drömmer om är att få falla ihop och kollapsa.
Det blir inte mycket till yiiiiiiiiiiiiiiiiha-upplevelse att vinna extra kraft på.
Var är den där reserven? Den där man hört om som säger att man klarar mer än man tror? Det låter alltid så in i h-e heroiskt, men i själva verket gör man bara det man måste.

Även om jag i säkert minst ett år sagt att jag inte orkar mer,
så har jag inte tagit tjuren vid hornen.
Mest för att jag inte vet hur.
Mest för att jag vill mer än jag förmår.

Det är nämligen så att det omöjliga är omöjligt.
Om det går att genomföra med större tidsinsats så var det aldrig omöjligt.

Så hur är fallet i det här fallet?
Tidsinsatsen är nyckeln.
Min logik är att hinna klart innan jag dör.
Vilket jag tror är snart eftersom jag håller på att kollapsa.
Den logiken är lika sprudlande vital som den att skynda sig att handla innan pengarna tar slut.

De stunder då jag inte tänker på hur bråttom jag har att bli klar.
De stunderna är detta så roligt så att jag vill hålla på hela livet.

Det verkar alltså vara stressen som är boven, energitjuven.

Den plågsamma bilden av långdistanslöparen som i sista varvets första kurva nästan faller ihop av utmattning med ansiktet i en smärtfylld grimas. Den gjorde min situation tydlig för mig.

Men tror ni inte att min kropp ändå väljer att förstärka metaforjäveln?
Mitt under vanlig standardpromenad igår så fick jag nästan outhärdligt ont i foten. Det var INTE så att jag ramlade eller tampade snett. Nej, det bara kom. Så började jag förstås att halta eftersom jag inte kan gå på hålfoten utan måste ty mig till högerfotens utsida. och yiihaaa vad händer när jag traskar iväg idag? Jo såklart. Knät och höften protesterar. För nu går jag så snett så att hela sidan påverkas och alltihop strejkar och smärtar.

Och jag tänker tanken att man borde stanna hemma. Att om jag tyckte om mig och tog hand om mig så skulle jag stanna hemma idag. Hela vägen till t-banan tänkte jag det.

Nu e jag på jobbet.
och kanske är den där last-lap-klockan något annat,
en väckarklocka för min hälsa
eller en dödsklocka... *drama-queen-gestikulerar*

Kommer jag lyssna nån gång innan jag får tinnitus av dess höga ton?

Tolkningshjälp

| | Comments (0)

Hur skall man tolka det när folk i ens närhet sänder en sådana här länkar.

Smörj mig väl!

| | Comments (0)

Du..
sa pågavännen i telefon på söndagsmorgonen
... är vi ett par?

Tja, sa jag, du har ju inte frågat chans eller så... men eftersom vi pratar om att flytta ihop så får man väl misstänka att vi e det. Tvekar du? sa jag och kände hur hela jag förvandlades till ett frågetecken för inget har tytt på att vi skulle stanna upp eller vända om i processen kring ett gemensamt liv just nu.

Nä, men jag tänkte på detta med julkort.
Skickar vi dem tillsamman iår?
sa han.

Och nånstans inom mig pirrade det till rejält.
Detta är ett riktigt riktigt familjärt VI nu.
Och det är så mums,
så att jag nästan storknar.

Jo, sa jag, det kan vi göra. Jag hade väl tänkt att skicka från bara mej, men eftersom jag ändå tänkte skicka till dina vänner också så är det ju mysigare att hitta på nått ihop. Har du redan börjat planera för detta?

Ja, du är ju inte hemma i december så vi får väl fixa med detta innan dess.
*åhhh vad jag tycker att det är mysigt med detta pysslande och fixande
planerande och VI-skapande.*
Så tänkte jag att du väl är bra på att skriva in adresser i datorn och så så att vi kan göra iordning etiketter.

Etiketter? sa jag, nä det blir för opersonligt.

Och sedan skrattade jag så att jag väckte min inneboende
- Det var alltså att du ville slippa skriva adresser som var själva grejen!!
Du e la för söt!

Friskt humör besegrar fruktan!

| | Comments (0)

"En frisk kropp och ett friskt humör! - Nutidsungdomen är på väg att lära sig, att dessa saker äro de viktigaste vid starten. En frisk kropp och ett friskt humör besegrar fruktan. Den stora samhällsmaran. 'Klassmedvetenhetens' drake.
Med friskt humör och en gnutta naturlig renhårighet i ränseln går nutidsungdomen omkring och lär känna sina medmänniskor.
Söker bli en människa."


Citatet är hämtat på sidan 73 i "Sikta mot stjärnorna..." och är skrivet 1938.

Ovist att vara rädd för det ovissa

| | Comments (0)

"Att vara rädd för döden, mina herrar, är ingenting annat än att tro sig vara vis utan att vara det. Det är att tro sig veta det man ej vet. Ingen känner nämligen till, om ej döden är det högsta goda för människan, men man fruktar den som om man visste, att den vore det värsta onda. Och är ej detta just en sådan klandervärd okunnighet - att tro sig veta vad man ej vet? Jag skiljer mig härigenom från vanligt folk; och om jag är visare än någon annan på någon enda punkt, så skulle det vara just denna, att då jag ej vet riktigt besked om förhållandena i dödsriket, tror jag ej heller att jag vet det."

Ur Sokrates försvarstal inför sina domare kort innan han lugnt tömde giftbägaren. Citatet är hämtat på sidan 65 i "Sikta mot stjärnorna..."

Stort avslöjande?!

| | Comments (0)

På gomorron-tv var det påannons för kvällens tv-program med vetenskaplig granskning av Atkinsmetoden. Ett par olika försökspersoner har fått gå ner i vikt under vetenskapligt kontrollerade former. En del efter klassisk modell (diet med färre kalorier) och en del enligt Atkinsmetoden (ät vad du vill och hur mycket du vill, men undvik bröd och socker).

Alla gick ner lika mycket. Så vad var det revolutionerande med Atkinsmetoden? Forskarna fick spader och började undersöka matdagböckerna och såg då att Atkinsarna också hade ätit färre kalorier. Det fanns alltå ingen revolution innehållsmässigt EGENTLIGEN.

Och jag undrar så vad det är som är så stort.
För visst är det väl sjukt om det är så att vetenskapen tror att en människa kan sammanfattas med enbart rörelse och energikalorier. Att en kropp blivit så avskild från en människas person att man bara kan mäta den med två variabler i en enkel budget.

Ett människoliv är bra mycket mer komplext.
Skall man förändra det på något sätt så räcker det inte att titta på två variabler. Det känns märkligt att så mycket fortfarande handlar om det och att man skall bli betraktad som ett självförvållat miffo för att livet är så mycket mer än så. I regel är det inte så att en fet människa inte VET att det är bra att röra sig och illa att äta för mycket onyttigheter. Därför är det djupt märkligt att den hjälp man kan få ofta handlar om att få detta skrivit sig på näsan.

På TV härom dagen pratades det om magsäcksoperationer av ungdomar. En artonåring som skulle opereras fick frågan om hon försökt gå ner i vikt tidigare. Ja, med viktväktarna och nutrilett, sa hon. Men hon kunde i samma andetag berätta att vikten kommit när hon var mobbad i skolan. På vilket sätt har man löst det egentliga problemet? Och vad löser det att ta itu med en biverkning som egentligen är det intelligenta/friska sättet för kroppen att överleva en sjuk livssituation. Hur skall kroppen lösa problemet i framtiden när den här lösningsmodellen tas ifrån en?

Dagens dikt: Till eftertanke

| | Comments (0)

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.


av Søren Kirkegaard

Hänt på Paradisgatan

| | Comments (1)

Ja, jag tyckte att det var dags att Paradisgatan fick flytta fram till titelspåret på den här bloggen. Och vad passar väl bättre än att göra det en dag när jag dessutom har en rapport från Paradisgatan att bjussa på. (tipstack till Steffanie)

Och mitt nya namn är förstås (?) en travesti på Lotta på Bråkmakargatan som jag antar håller till på en antipod till mig eftersom jag aldrig riktigt kunnat förlika mig med henne.

När jag var liten fick mamma och pappa fick ge bort boken till någon annan för jag stod inte ut med att höra om när hon klippte sönder sin tröja. SÅ FÅR MAN JU INTE GÖRA!!

Och på den vägen är det...

Förra helgen var jag i Göteborg hos föräldrarna och pågavännen kom också upp. Vi pratade trädgård. Han sa att det ju var mycket luk att ta hand om.
- Luk? sa mamma
- Ogräs, förtydligade jag
- Jaha, sa mamma, ja luka har jag hört, men inte luk.

(reservation för alla skånska stavningar)

Härom dagen på hempromenad från jobb så berättade jag om händelsen för jobbarkompisen och plötsligt föll ALLT på plats. Kontentan blev följande:

Det var en gång en liten pojke i vilda västern som hette Peter Kuhlthau. För att göra en lång historia kort så blev han en dag vän med de skånska indianerna och fick då sitt indiannamn med betydelsen: Lyckliga Ogräset. Och det är under denna psynonym han senare kom att bli känd världen över. Alltså bakgrundshistorien för allas vår idol: Lucky Luk*

*det var först när historien om honom skulle få en skriftlig form som man lade till ett e i namnet för att göra det mer anglo-amerikanskt. Numera syns Luk kanske inte så ofta i Skåne, men han håller sig i närheten i alla fall. (notera vad han har i munnen)

Det bestående

| | Comments (3)

Glas-citat

| | Comments (0)

Nu är det en vecka sedan jag läste ut Doktor Glas som jag hade hört så mycket om. Och nu förstår jag varför. Jag tyckte också om den. Och det är ett par citat som jag särskilt vill spara:

"Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning" (7 augusti)

"Var det alltså en villfarelse? Jag hade ju dock handlat efter bästa förstånd. Jag hade vägt och prövat, för och mot. Jag hade gått till botten med saken. Var det en villfarelse? Det fick vara detsamma. I orkestern bröt just nu det hemlighetsfulla ledmotivet igenom: "Du skall icke fråga!" Och jag tyckte mig i denna mystiska tonserie och dessa fyra ord läsa en plötslig uppenbarelse av en urgammal och hemlig visdom. "Du skall icke fråga!" Icke gå till botten med tingen: då går du själv till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själv. "Du skall icke fråga!" Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte att rensa bort lögnen ur din själ, det följer så mycket med som du inte har tänkt på, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. "Du skall icke fråga!" " (28 augusti)

"Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning -: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. Vi välsigna solen, därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några millioner mil närmare eller längre bort, och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen som med solen?

Den gamla finska myten säger: den som ser guds ansikte måste dö.

Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier. "Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka." Det är en vetenskapsman, som har sagt det. Jag borde kanske också ha levat livet, som det heter, eller "levat lusen", som det också heter. Jag borde ha åkt på skidor och sparkat fotboll och levat friskt och muntert med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt barn i världen: borde ha gjort mig plikter. Sådant blir hållhakar och stöd. Det är kanske också dumt, att jag inte har kastat mig i politiken och uppträtt på valmöten. Också fosterlandet har krav på oss. nå, det kan jag kanske hinna med ännu...

Första budet: du skall icke förstå för mycket. " (7 september)

Skalman utan svekdebatt

| | Comments (0)

När jag läste Bamse för några veckor sedan så blev jag plötsligt varse något som alltid funnits där, men som jag inte tänkt på tidigare.

Mitt i äventyret
När paniken bryter ut och alla behöver en lugn hjärna.
Så tyr sig två de tre musketörerna till Skalman.
En för alla och alla för en.
De är ju trots sina olikheter de bästa av vänner och litar på varandra i ur och skur.


ringer Skalmans mat och sovklocka.
Och han struntar i alltihop och allihop för att tillgodose sina egna behov.

Typiskt! säger de andra.
Och blir för ett ögonblick än mer förvirrade och rädda.
Men aldrig särskilt arga på Skalman.

De reder sig
Och det litar Skalman alltid på.
Trots att det inte råder nån direkt tvekan om att han är skärptast av dem alla så litar han på att de kommer att klara upp allting på ett bra sätt,
även utan honom.
Och det utan att han för ett ögonblick verkar oroas över att inte vara behövd.

Och när han tillslut vaknar av sig själv
(för det går inte att väcka honom, inte ens hundra kanoner kan väcka honom...)
så är det ingen som säger:
Fan, skalman. Vart var du när man behövde dej! Är du verkligen en vän?

Nej, istället så råder en total respekt för att de är olika och behöver olika saker. Och alla gläds åt att de är tillsammans och fått dela en upplevelse med varandra.

Jag associerar genast till detta att det är bra att ha en sådan där mat- och sovklocka lite till mans egentligen. Att äta och sova regelbundet är en grund för att få maskineriet att fungera så ultimat som möjligt. Ändå är det så många som hoppar över lunchen eller pressar sömnen för att de tror att det finns en sådan förväntan och att andra annars kommer tro att man inte bryr sig tillräckligt. Det är rätt vedervärdigt att vi känner oss så hotade av varandra och det här med grupptryck är verkligen inget som är isolerat till tonårstiden.

I närmare 2000 år har vi kunnat läsa texten om att älska andra såsom sig själv och ändå har vi inte funnit någon balans i det där. Tror fortfarande att man antingen framstår som roffig egoist eller skall vara totalt självuppoffrande.

EGENTLIGEN är det väl så att om jag inte står upp för sig själv så ingår inte mitt jag i en gemenskap. Utan en sådan integritet eller ett självklart ansvarstagande för min egen upplevelse och välmåga har jag heller ingen förmåga att grunda någon tryggare känsla i gemenskap andra. Då blir deras behov alltid tillfredsställda på bekostnad av mina, alternativt att de kan tycka illa bakom min rygg för mitt otillräckliga hänsynstagande. Jag ser ett bittert snörp här och tror att det är dessa knivar i ryggen som kvinnor är bäst på. Män ser sig nog oftare som självklara.

Vad skall man bygga ömsesidighet och respekt på,
om man inte förmår visa/känna/säga/inse vad man själv behöver.
När man inte kan ge det till sig själv tränas heller aldrig förmågan att ta emot det. När man inte kan tillgodose ens sina egna mest grundläggande behov, så hamnar man i ett bristtillstånd. Och ett sådant gör att gemenskaperna blir skeva då man lätt förälskar sig i det någon kan ge snarare än i en person för vad den ÄR.

Bamse ger de mest elementära kunskaper om relationer.
Jag skulle aldrig ha avslutat min prenumeration...
Men det är aldrig för sent att återuppta den.