Reflektioner kring gårdagens fläktande
Det är konstigt när man möter en person som man varit ytligt bekant med och som man dessutom inte sett på flera år. Det blir inte mindre komplicerat av att det liksom ligger på mig att öppna upp eftersom det var jag som gav mig tillkänna och att båda vet att jag inte kan ha haft det så lätt. På något sätt kunde hon inte fråga ens om hon velat.
Det blir än mer komplicerat av att jag inte vet om jag bara pratar med personen framför mig eller om hon sänder budskap vidare. Och vad vill jag i så fall förmedla i dessa led.
För mig ligger konflikten också i följande:
Jag vill att historien skall sluta lyckligt för min del, men jag vill på inget sätt att det skall innebära ett godkännande av det som gjordes mot mig. Det är en svår balansgång att leva båda dessa samtidigt. (särskilt gentemot pågavännen)
Därför kunde jag inte ens om jag velat slagit på vinnarsmajlet och berättat om hur jävla mycket bättre allt är utan mitt x. Faktum är ju ändå att jag inte behöver säga det som en fasad, det är ju sant. Det har varit sant sedan första dagen utan honom.
Men jag vet att det är vad han skulle vilja att jag sa.
Och jag vill inte ge honom det.
Och varför vore det så illa?
Kanske måste jag erkänna för mig själv att allt mitt hopp om att inte bli bitter av den här skilsmässan är förgäves. För jag är fortfarande knuten till mitt x då jag helt enkelt inte vet hur jag skall knyta upp. Jag har försökt förstå allt, men jag förstår bara rätt mycket. Och jag har försökt att lindra mina laddningar i frågan men jag kommer inte ifrån att jag även om jag var en idiot på många sätt blev ruskigt illa behandlad. Det är orättvist och respektlöst.
Det är klart onödigt att älska honom, för att inte tala om omöjligt.
Men jag har aldrig förr skymtat min omtolkning av löftena så tydligt som nu: jag skall straffa honom tills döden skiljer oss åt. Jag tycker också att det skulle underlätta om han var död för då skulle det inte finnas några "to be continued" kvar i den här historien. Sankte Per skulle läxa upp honom på ett sätt som kanske går in mer än något jag någonsin sa, men jag tror att han skulle bli insläppt.
En annan sak som blev tydlig för mig var att jag förvirrades över tiden igår. Medan vi pratade så fipplade jag med mitt guldhjärta i halsgropen. Som att jag behövde hålla pågavännens gåva i handen för att minnas att den här tiden har passerat. Att jag kan vända mig i andra riktningar. Men ändå lyckades jag inte låta bli att bli ledsen. Och jag blir inte mindre ledsen av att behöva honom som tröst och läkning för det som jag inte vill involvera honom för mycket i.
Det är som att alla de gamla känslorna plötsligt kan dyka upp och överumpla mig. Så att jag inte vet om jag är mitt i det chockartade förtvivlade kaos som jag var då eller om det gått två och ett halvt år nu och jag har fått lite ordning på sakerna. Visst är det sjukt. Vi var gifta i knappt tre år och nu har det gått nästan lika lång tid av bearbetning.
Och jag skäms gentemot pågavännen för att jag fortfarande känner kring det.
Och jag skäms för att jag skulle kunna välja att bara gå vidare nu.
Vad kommer det här behovet av att hålla fast vid det gamla ifrån?
Kan inte fläkten bara smeka min hud farväl och lämna plats för nya vindar.
Kan jag inte låta det ske?
