Pippi, Bamse och demokratin

Efter att under dagen ha läst om senaste Robinsonäventyret så väcks återigen samma poäng i mitt huvud.

Det som hänt är alltså att några fick sitta i en bur tills en gav upp.
Ingen gav upp.
För att lösa problemet tar man till de metoder som vi är uppväxta med är de rätta, sunda och goda, nämligen en demokratisk metod.
Rösta.

Det är bara ett krux.
Demokratiska system fodrar egentligen att majoriteten tar någorlunda hänsyn till minoriteten och i någon mån beaktar deras sida, synsätt, väl och ve. Om alla trots att man blir nedröstad kan se en del i något allas bästa i de beslut som tas. Eller åtminstone att samtalet fortsätter pågå och beslut kan genomföras, testas och omprövas. Att man trots allt kommer att ha en chans NÅNGÅNG öven om man inte fick som man ville i första vändan.

Om den som är stark inte är snäll kommer inte heller den svage tycka sig behöva vara det.

Synd att jag missade detta Robinson-avsnitt för det känns som en symbol/uttryck för mycket av det som vi ser runt omkring oss just nu.

- Vi vill vinna valet, säger politikerna, som om det inte handlade om förtroende utan om tävling.
- Vi vill inte vara med på era villkor eller känner inte att vi får vara med säger de som hamnar i egna banor i samhället och livet.

Att de inte möts är inte konstigt.
Ingen är öppen för ett möte i någon egentlig mening.
Ett möte förutsätter väl att man är redo att öppna upp och både bjuda till och lyhört lyssna.