Öppna sinnen eller koll på läget

När Daniel skriver att han "dragit alla över samma kam för att få ett slut på diskussionen inom mig" (min fetstil) så väcker det en hel del av det som jag hörde under bokmässan förra veckan...

Sådant som jag tänkte låta vila och landa i innan jag skrev om det. Sådant som var för stort och omtumlande för att svepa förbi. Och jag skulle vilja citera allt de sa. Och jag skulle vilja ha sagt det själv. Och jag skulle vilja formulera allt deras ord väckte inom mig.

Kanske främst just det där behovet av att kunna få ordning inom sig.

Se sammanhangen och liksom kunna sätta punkt nånstans. Och hur svårt jag tycker att det är att göra när jag vet att mina sanningar i så fall blir så beskurna verklighetsfragment att de nästan inte är sanna alls.

Vad är det som jag kämpar så hårt med att få ihop. Vad är det som är så svårt med att inte ha överblicken själv och kanske lämna lite åt slumpen, kanske göra som min mormor och avslappnat lägga det mest skrämmande ovissa i "Guds händer".

Det jag inte rår över, vad skall jag göra med det?
Det jag inte förmår, hur hanterar jag det?

Nånstans seglar vi väl alla lite på sne.
Det är så man får fart.

Och man vill ha medvind
Och man vill varken tyngas av skuld eller samvete.

Man vill inte tillmätas ansvar man inte kan påverka.
Och man vill kunna påverka
och spela roll.

Kanske måste man då alltid hålla en dörr öppen.
Hur plågsamt och skyddslöst det än är.

Kanske är just ovissheten
det som är mest tydliga i livet.

Och om det är det enda vi har
så är det för synd att vi skräms så av den.

Om vi vill leva och utvecklas
Kan vi inte stänga in och och skydda oss.

Däremot så är jag övertygad om att vi måste ta ansvar för vilka intryck vi får, vad vi väljer att bygga vår verklighetsuppfattning och självbilder på. Och för att kunna göra det så måste vi också planera in vila och tid att smälta.

Jag tror att hjärnan behöver samma spjälkningsprocess som magen. Nya tankar tar sin tid att smälta och det tar energi. På samma sätt som man mår bra av att ta det lite lugnt medan man smälter en måltid, så får man se till att planera in lite ställtid i sitt liv.

Vi vill gärna tänja våra gränser och ibland kanske vi förväxlar det med att provocera oss själva. Men den som tänjer sina egna gränser får förmodligen ett ökat självförtroende i sina nyfunna och nyvunna förmågor. Medan den som blir provocerad bara visar sitt irriterade sämsta jag.

Att vara sitt sämsta jag.
Kan vara att testa omvärldens gränser också.
Dess kärlek
Och ens egen tillhörighet i världen.

Men det kanske inte behöver testas?
Vi tillhör alla världen.
Vi tillhör alla varandra.
Och i den tillhörigheten ryms kärlek.