Lita på framtiden

Läste i veckan om en mor som förlorat sitt barn.
Det var flera år sedan, men sorgen levde fortfarande starkt.
Lite som om hon var rädd för att släppa sista taget om honom.

Det hon sa i artikeln var att det inte bara var han som var borta.
Att det inte bara var minnena som skavde.
Att det värsta var all förlorad framtid.

Givetvis (?) relaterade jag genast till mina egna erfarenheter av förlust.
Och det råd jag fick den gången,
att skaffa ett nytt livsprojekt
ett som var MITT, ett som inte var knutet till den framtid som inte blev.

Att min möjlighet att inte förverkliga den rädsla jag hade för att bli bitter hängde samman med hur jag klarade att skapa ett nytt mål för mig. Så att jag skulle slippa tänka, nu skulle vi haft si och nu skulle vi gjort så.

Att det är därför det kallas sorgeår, för efter det första året så har man plötsligt faktiskt firat en jul på ett nytt sätt, en semester, en födelsedag.

Nu i det livet som jag skapade
fanns fortfarande viljan till samvaro och familj lika stark.
Jag är inte gjord för ensamliv.
Kanske borde man öva på det och härda sig.
Men jag ger efter.

Nu bygger jag ett projekt med en ny man.
och det märkliga är hur mycket vi än tycker om att planera på den.
Vi pratar båda mycket om den nu
om hur vi vill möblera, bygga till och måla om.
och jag tänker mycket på hur jag skall bygga något som är MITT mitt i allt som är han och som är gemensamt.

Det är gott att planera.
Att sitta i var sin ände av telefonen och kika i kalendrar, prata om fester vi bjudits till och jobb vi behöver göra och prioriteringar. Vi är lika. Vi vill mycket. Vi har inte mycket tid, eller snarare vi väljer att göra mycket på vår tid.

Igår sa han det jag älskar att höra
att "drömmen är ju att ses varje dag".
Det finns så myckiet hopp, tro och kärlek i den mannen.
Han är en pärla.

Idag slappnade jag av
tänkte framåt och då börjar något hacka i mitt bröst.
Det tycks mig vara tårar
men vad är det de vill säga?
Det är så oändligt skrämmande att se bilder av det jag inte vet.

Framtidsdrömmar av oss i skratt och harmoni,
i vardag och på utflykt
och jag skulle kunna känna mig lycklig av dem
de är troliga drömbilder
möjliga
kanske är det bara det att jag inte vågar låta dem rota sig för djupt
kanske finns inte längre någon jordmån för dem att växa i
kanske kanske är det min vilja att lita på framtiden som gör att jag vill att den skall slå rot i mitt bröst och jag måste ge rötterna plats och jag har bara tårar att vattna dem med.

Kanske kan man lita på framtiden
även om den inte blir som man tänkt sig

Kanske är drömmar det enda som gör en människa levande
Det enda som kan driva en framåt
Kanske finns ingen frantid om drömmarna dör.