Kärleksdrycken?

Många gånger under mitt dejtingår tvivlade jag.
Tvivlade för att jag inte förstod.
Hur väljer man?
Hur vet man vad man funnit?
När ger man för få chanser?
Och när släpper man inte i tid?

Mitt liv var utan soundtrack och jag var förvirrad.
Vad skulle jag känna när jag inte hade någon ledning av pålagda Cresendon eller smäktande toner?

Men i natt hände något.
När jag låg där oförmögen att somna hörde jag musiken.
Mitt hjärta sjöng.
Det var märkligt.

I tv-soffan kan jag kura upp mig i ett hörn och iaktta både handling och det den gör med mig, att andningen hackar till och inte når magen. I magen stockar sig åååandet så att händerna börjar fladdra, med resultatet att ögonvrårna svidande lindras och de gulle-tårar som rinner snabbare torkar.

Men inte kunde jag ligga där i min säng på rygg och fladdra.
Ansiktet höll på att somna, men kroppen hade ingen ro.

10 000 förälskade fjärilar lekte kalejdoskop i min mage.
tankarna sökte vila,
men 10 000 fjärilsröster lockade mig vaken med sina spröda färger:
Titta nu!
och nu!
och nu när vi gör så här!
sjöng de medan de vred om min kalejdoskopkropp likt ett turning torso
och jag log trött och lät dem få min uppmärksamhet.

En stund tidigare hade jag pratat med pågavännen.
Samtalen som alltid blir en följsam fläta
inramat av nyfikenhet, omtanke och kärlek
och innehållande allt vi vill ge och få
så att jag alltid känner mig både generös och ombesörjd
sedd, älskad och delaktig.

Inget jag hittills upplevt är så fantastiskt som dessa öppna möten,
denna ömsesidighet
denna kärlek.

Innan jag tillslut somnade insåg jag att jag är djupt djupt förälskad. Men även att dagens myckna kaffedrickande kan ha ett finger med i spelet i min kalejdoskop-upplevelse.