Kan nån förklara hur dum man kan bli?

Sitter och pluggar vilket i eftermiddag mest innebär att låta tankarna fara och fatta hur jag skall få ihop det. Jag tror att jag har för bråttom med att knyta ihop det, men jag vill så gärna känna att jag fattar någonting om vad jag håller på med. Jag vill kunna svara på frågan vad det är som jag skall skriva om utan att blinka och utan att säga "nått sånt - i runda slängar" efter en kort flummig förklaring.

I alla fall så kikade jag på en sida med olika länkar till databaser och såg där eniro att söka privatpersoner i. Och nu kommer den stora frågan som jag inte förstår.

Varför klickar jag på den länken?
Varför söker jag på mitt ex?
Varför kollar jag på kartan vart han nu bor?
Och varför känner jag mig så tyngd av ledsenhet när jag ser att han bor i faggorna av där hon bodde/bor (att det är lätt att tänka sig att de bor ihop och bygger framtider)?

Jag förstår mig inte.
Skall det vara så här?

Det är en sorg
förstås

kanske går sådana över nångång
kanske kan man bära dem utan att för den skull oroas och förfäras därav.

Jag blir alltid så rädd när den tränger sig på mig
som om den skulle kunna kväva ljuset föralltid
och inte bara för ett ögonblick skymma det med allt sitt mörker

Jag önskar sorgen dog
Jag önskar jag alltid vore fri

Och jag hoppas så
att detta inte betyder att jag inte egentligen älskar igen
på nytt

Jag kan inte kräva av pågavännen att dela detta med mig
Jag vågar det inte
för det är inte vad jag vill ha att ge
Jag vill att min kärlek skall vara en bukett av ljusa glada färger,
men nånstans finns de tårande purpursvärtade kronbladen
de som inte går att dölja

men som inte heller behöver lyftas fram

väl?

Kanske skulle jag kunna älska mig just för min förmåga att sörja.
För att det är stort, smärtsamt och emellanåt faktiskt rätt modigt.

Men jag vill inte tyngas

Jag vill lätta
Jag vill sväva bland rosa moln

Och blunda i känslan av evighet i din trygga famn
där varje por öppnat sig för att släppa ut den kärlek som du överöser mig med.

Jag vill säga att du helat mig.
Men så kommer en sådan här stund

Och det går inte att säga, för sorgen river och trasar någonstans.
Det gör ont, men det går ändå.

För det som måste gå, går.

Det som igår kväll var ett samtal om möbler, möbering och flytt
känns mot ljuset av ett par enkla men tvångsmässiga sökningar som en flykt.

Gode Gud, låt det inte vara så.
Ingen annan skall såras.
Ingen annan få sina drömmar och sin tro skymfade
Sin närhet fjärmad och föraktad.

Hjälp mig,
att inte vara så himla dum

att inte utsätta mig

och
hjälp mig
att inte vara så

rädd