Hurra för otrohet!?
Igår steg börsen i Turkiet efter att det inte blivit någon lag om otrohetsförbud.
Jag har inte hunnit sätta mig in i frågan, men har förstått det som att man varit rädd att man blandar religion med politik och att det blir för muslimskt nu när det skall bli europeiskt och allt.
Man skall väl inte blanda skit och pannkaka (som farmor brukade säga), men samtidigt tycker jag att frågan är spännande. Givetvis blir det svårt att bevisa och finna lämpliga påföljder om man kriminaliserar otrohet, men å andra sidan har det ju funkat hjälpligt med en del andra av Guds bud, tänker då på stöld och dödande.
Å andra sidan är detta ett sätt att åsamka någon psykiskt och fysiskt lidande. Och det är väl inte helt främmande för västerländskt tänkande att vilja styra upp sådan't som människor gör och som skadar varandra???
Det är ju intressant att fundera på varför gränserna går just där de går för oss. Och om det är så att otrohet är ett så accepterat beteende hos oss västerlänningar att frågan aldrig någonsin kommer att lyftas och dryftas här.
För visst kan man säga att otrohet är en privat historia och en ensak, men det är samtidigt långt från en ensak eftersom flera personer dras in i något som en person gör.
Vari består skillnaden i jämförelse med andra saker som vi anser vara kriminella. Det handlar ju allt som oftast också om att en person tar sig rätten att göra saker på andras bekostnad.
När x-et träffade en annan så var jag arg, sårad och kränkt, lika mycket som om någon varit inne i mitt hem (hemfridsbrott) med goda förespeglingar (bedrägeri) och tagit med sig det som varit mest värdefullt för mig (stöld) och lämnat allting i en enda härva av kaos (skadegörelse) inklusive mig allvarligt skadad ovisst om bestående men (misshandel).
Men det fanns ingen instans för mig att gå till för att få upprättelse. Jag var helt utelämnad åt att städa upp och bita ihop om min smärta eller göra mig själv olycklig.
Jag kunde inte ens ta lagen i egna händer, för det finns ingen lag som hindrar någon från att göra någon annan illa på ett själsligt plan.
Kanske är det för att själen inte kan betraktas objektivt?
Kanske är det också lika bra att det är som det är.
