försöker förstå in absurdum - del 2

Jag tror att jag blandat ihop förståelse med något annat.
Att jag är på det sättet skulle ha kunskap och överblick, självständighet och distans.

I själva verket handlar kanske förståelse om att ha sett, respekterat, bemött och visat mig intresserad och vänligt inställd. Min förståelse innebär en bekräftelse av andra och annat.

Kanske den bekräftelse som jag själv önskar mig.

Men förståelse innebär tolkning
Och därför kan jag blogga om och om igen om samma sak
och jag kan slänga mig med bisatsen "fattaru vad jag menar?" efter varje ord jag säger. Och när jag blir förstådd av någon som säger sig förstå så känner jag mig djupt olustig, liksom fångad. Rädd att ramen för förståelsen är för tajt.

Det finns en förståelse som är större än så.
När man möter en människa som inte gör som jag utan som istället kan iaktta och acceptera saker på ett mer tillbakalutat sätt. Och med sådana människor som inte konstrar till det vill jag leva. Det är så oändligt befriande att bara rätt upp och ner mötas...

Man borde lärt sig, att klyva atomer ger backlash...

Man kanske inte skall analysera allt eller försöka bli vis.

Vishet anses väl vara en kunskap som är integrerad med ens personlighet.
För att bli det så krävs det nått mer än tentaplugg, det krävs väl att man låter alla intryck passera genom sin egen associationsflora innan man häller upp dem (likt professor Baltazar gör med sin dryck, efter en process i maskineriet) och att man först med gedigen erfarenhet och Gandalf-skägg kan förhålla sig med distans och självständighet så att man kan påverkas lagom mycket av sin omvärld och dess nya rön och drivkrafter.

Men vägen till Visheten är svår och småläskig.
Vad är nytt och vad är egna avdankade slaggprodukter?
det är först när man fått det i mun som man känner skillnaden.

Och envisas man med att provsmaka allt man får för handen,
så som vi nyfikna pläga göra,
så får man i sig en hel del skit.