En skall va tacksam

Det TAR tid detta med mat. och jag kan inte strunta i det och må bra.
Fungerar inte om jag inte får mat var tredje timme och blir helstirrig om blodsockerhalten hoppar jojo i mina ådror.

Att jag är så löjligt känslig innebär inte bara att jag ALDRIG kommer ställa upp i Robinson för jag vet att jag skulle vara beredd att äta om en medtävlande för inte blir jag rar när jag är hungrig inte. Och den rara imagen är viktig för mig! :)

Nej, det innebär också att faktiskt är svag för GI-snacket och inser att för min del så kräver min kropp (mitt varande) att jag planerar.

Det skall inte bara planeras, det skall has råd och det skall släpas matkassar och det skall lagas mat. Och jag har varken tid, ork och tror emellanåt inte heller att jag har riktigt råd.

Pratade med min väninna som är hemma med två knoddar, en på 8mån och den endre på drygt 2. Och hon var pissigt trött på att hela hennes liv kretsade kring mat. Men så är det nog för mig också eftersom jag för att ta hand om mig väl behöver behandla mig som ett spädbarn och kolla upp hur det är fatt när nått inom mig bara skriker så tårna krullar sig.

När vi frustrerats över telefon kring detta sa väninnan tappert.

- Ja, man får bara vara glad att man inte behöver skjuta björnen också! Tänk på våra förfäder.

Och jag är tacksam.
Utan mina förfäders idoghet hade jag inte suttit här idag.
Och om jag inte lever så gott jag kan så blir det inga avkommor som kommer sitta och känna tacksamhet över mig. Som ett led i historien. Som del av en släkthistoria har jag ett ansvar. No more supersize!

Den där diskussionen som blir kring både hamburgerfilmen och Paolo Roberto-grejen tycker jag missar en oerhört viktig dimension. Visst kan man se det som individer som gör något förutsägbart.

Men när man tar en frisk person och låter den äta som en sjuk, så blir den sjuk. Säger inte det mycket om vad som ligger i kosten.
Jag har inte sett vare sig Paolo eller filmen, men jag tycker att det varit intressant att läsa om det som INTE är fysiskt, för det kan man ju försvara sig mot (det finns de som gillar en fast man har ett par överflödiga kilon och eftersom jag gillar sån't som gör att de finns så är väl alla nöjda på sitt sätt), men att Paolo plötsligt ändrat sitt psyke blivit grinig och aggressiv osv.

Den aspekten är viktig.
Jag är ingen förespråkare för att förbjuda allt här i världen för jag tror inte att det är rätt sätt att få det onda att försvinna, men jag tycker att det är värt att beakta att vi lever i ett samhälle där vi dels får mycket intryck utifrån om elände som gör oss rädda och får oss och känna oss hotade och samtidigt blir aggressiva då vi får i oss väldigt mycket konstigt då de flesta av oss inte har tid att vallfärda till kravmärkt eller laga mat på rätt sätt så att vi får i oss rätt näring och balans. Vi får helt enkelt FEL näring både fysiskt och mentalt och en maskin som går på fel bränsle funkar inte som skaparen tänkt det.

Jag behöver inte blanda in Gud i detta.

Men det där att bli det bästa JAG som jag kan bli
och att vi allihop tillsammans skall kunna skapa leva det bästa liv vi kan.
Det är inte ens för oss i i-länderna en möjlighet sålänge vi inte ser till att skapa förutsättningarna för kvalité både i det vi behöver göra och det vi behöver vara.