En fläkt från förr
I lördags när jag satt och pluggade
ringde mobilen
det var en gammal kursare
han som jag var vän med och som också var vän med exxet.
han som en gång sammanförde oss
konstigt
vi hade inte hörts på säkert tre år.
han visste inget.
så vart börjar man.
Jag förundrades över hur mycket jag ville vispa åt sidan och hur lätt det var.
- Nä han drog, blev kär i en väninna. Det var rätt tungt då, men hur e det med dej?
Var lite i chock.
Det var en liten pust från en svunnen tid.
Som historieintresserad brukar jag se ett visst skimmer över sådana tider.
men en olycka kommer kanske sällan ensam?
och den lilla pusten blev just en orkan.
när exxets bästa väns fästmö kliver in i biblioteket.
jag tyckte om henne, och honom.
Jag kände mig sviken av dem den gången för att de inte styrt upp exmaken mer
men mest saknade jag dem
visste att de gick förlorade för mig
och var rädd att jag kanske tyckt mer om dem än de om mig.
att det enda naturliga var att aldrig någonsin mer ses.
vad säger man?
vi småpratade
om oss
men inte om exxet
jag frågar aldrig om honom
hans liv pågår
och det måste det göra utan att beröra mig längre
hon var trevlig
hon hade glömt mitt namn
Och nu sitter jag här på mitt arbetsrum
och håller tillbaka tårarna
När tar det förflutna slut?
Jag tycker inte att jag flytt det
Så varför ödslas så mycket energi på att komma ikapp mig
Eller är denna darrande stund bara en framkörningsavgift.
Kommer jag snart att stöta på honom himself och henne.
Och hur faan skall jag reagera på det?
Kommer jag någonsin bli fri?
från det jag en gång lovat inför Gud och människor
kände mig så nära det igår.
då när pågavännen sa att han ville leva resten av livet med mig
och var så övertygad om att han tänkt mer på mig under dagen än vice versa,
eftersom han sett ett tv-program om bröllop.
Bakslag
det förflutna är som en kniv i ryggen
ändå kan jag ju inte ständigt vara vänd åt det hållet,
jag måste blicka framåt
skyddslös
*ledsen*
"Det förflutna är som en kniv i ryggen." Vilken poetisk formulering, jag snor den direkt. Sänder över en elektronisk kram till dig. Det känns så orättvist att dåtiden ska komma som en jobbig småkusin nu när du har det som härligast i nutiden. Jag tror det kommer ge sig självt när du möter exxet och fd väninnan; tack vare dem har du och pågavännen fått en framtid!
Ja, man skall väl inte oroa sig...
Det är bara så dumt att han inte ens ville kika förbi och hämta sina grejer, så att det där återseendet kunde ske lite under kontrollerade former. I mental beredskap liksom.
Nu kommer jag aldrig att veta om eller när. Och kanske aldrig får tillfälle att liksom i smyg se och suga på vad jag känner kring det. Det hade varit gott med ett avslut, någon form av avslut nu när chocken och hysterin är borta. Jag vill inte prata ut med honom för det finns inga ord. Bara ha sett och framför allt sett hur jag upplever det.
och jag får dåligt samvete gentemot pågavännen för att jag berörs av det förflutna.
men mest av allt just nu.
Är jag glad för att du sände mig en kram. :)
gudarna vet att jag behöver bli kramad just nu.
tur att jag kan dra från jobbet om en timme och att hon kom just när jag avslutat ett pass i disken så att jag nu kan dra mig tillbaka och vara just sådär gravt osocial som jag känner mig.