Eftersnack om vad som gör ont och varför

Efter att ha sett Eternal Sunshine of a spotless mind frågade kompisen mig om jag skulle kunna tänka mig att radera ut någon (tydligt underförstått vem). Vi hann fundera fram och tillbaka runt det hela ett par vändor medan vi traskade längs söders gator i sensommarnattens värme.

Jag berättade om hur ledsen jag gjort mig härom dagen och att jag hade svårt att förstå varför det fortfarande skulle smärta. Om jag raderade honom skulle då smärtan ändå kunna finnas kvar i kroppen som ett minne bortom ord och bild?

Men saken är den att det inte är så att jag saknar honom.
Det har jag aldrig gjort.

Det är inte så att minnena ger mig stunder jag vill ha tillbaka. Det vill jag inte.
Inte ens de mest underbara - som bröllopsdagen- skulle jag vilja återuppleva,
inte med honom.

Jag vill inte dela någonting med honom,
men minnena är det enda jag är tvungen att dela med honom.

Det som stör mig mest är allt det där som jag inte vet något om.
Men det jag tror stör mig.

Att hans liv pågår.
Att jag tror att det är oberört.
Att han inte bär minnena med sig.
Eller att han omtolkat och nedvärderat dem.

Att jag tror att han och hon lever lyckliga.

Och det stör mig att jag inte kan unna dem det. Särskilt när jag själv känner mig lyckligare utan dem. BORDE jag inte då kunna sluta hänga upp mig på och störas av vad de gör och inte.

Men jag kan inte det. För det är som att världen gungar om inte vår kulturs lagar gäller. Om det inte går dåligt för de dumma, vad kan man då lita på?

Det stör mig inte att ha minnen av lyckliga stunder. Det är snarare bitterljuvt och märkligt att det som var jag och mitt kan kännas så märkligt främmande...

Det starkaste ögonblicket i filmen, var för mig den scen där de försökte skapa det schyssta avsked som de aldrig fick. Det var där mina tårar kom. För det är det som saknas mig.

Jag vill inte ha gått igenom det hela oberörd.
Jag vill fortsätta vara känslig för det jag tycker är fel och sorgligt.

Jag hade velat få sådant avsked som jag aldrig kommer få.
Det är det som gör ont.

Minnena i sig skadar mig inte.
För smärtan har inget med honom som person att göra.
Det enda som har med honom som person att göra är att jag vet att han inte är ond.

Det är OK att ha en plats i mitt hjärta som vill honom väl,
(vi har ändå delat något som jag dittills aldrig delat med någon)
men jag lyckas inte skapa den platsen.

Jag önskar jag kunde acceptera det.
Och bli fri.

Smärtan har inte med minnen att göra.
Det har med mitt sätt att bära dem.
Mitt sätt att leva, vara och lära.
Den jag vill vara eller tycker att jag borde vara
de förväntningar jag har på mig själv som människa.

Det kan jag bara ändra nu
och bara om jag har tillgång till de erfarenheter som jag inte kan ha utan mitt minne.