Efter bokmässa dag 2

Det är lördag i ottan. Alla sover.
Det känns som en prövning idag.

Pappa som sååååååååååå gärna vill gå på bokmässan,
men behöver/måste vara hemma idag efter att just ha blivit stabil efter årets åttonde hjärtflimmer-event.

Pågavännen som inte är ett dugg intresserad.

Och jag.
Som längtar efter och behöver pågavännens närhet.
Och som verkligen känner att bokmässan givit en brinnande iver i mig. Att dessa två dagar har helat mig och att jag iofs behöver landa och iofs är rätt mätt. Men som så ofta när jag EGENTLIGEN är mätt, men tycker att det är himmelens gott ELLER bara vill njuta mer av känslan av delaktighet och sammanhang runt bordet, så kan jag tänka mig att ta lite till, en okynnesportion eller två.

Antingen kan jag bli irriterad nu.
Över att pågavännen inte har samma intressen, eller så kan jag se hans positiva sidor och lyfta fram det jag behöver i det han har.

Eller också.
Märkliga märkliga tanke
så kan jag låta bli att relatera till honom och bara känna efter vad jag vill och göra det - med eller utan.

Förmodligen så som han och alla andra män jag nånsin kännt automatiskt gör.

Vilken oändlig känsla av frihet och styrka det måste vara.
Vilken självförtroendeskapande handling det måste vara att inte inleda varje steg med en anpassning.

Den ilska jag kunnat känna för att inte bli anpassad lika mycket till, som jag själv känner att jag beskär mig för att anpassa mig efter den andre. Är den typiska sammanbitna bittra ilskan. Som samtidigt bärs stolt i förvissning att man själv måste vara den som älskar mest. Den som minsann vet vad en relation är. Den som får ha överseende, med den omognes svaghet.

Den längtan som jag själv har
efter att använda mina vingar
till mina ändamål.

Det är inte penisavund.
För det handlar inte om att vilja ha en manlig kropp,
det handlar om att vilja vara människa.

Om en kvinna skapas i betraktarens öga,
så är det också betraktare jag måste omge mig med
Och för att försäkra mig om att bli sedd
att jag finns
så måste jag alltid hålla mig i närheten.

Jag måste alltid söka närheten
Jag måste alltid kyssa murarna genomskinliga.

Varje steg ensam känns hotfullt.
Alltid från mer än till.
Och jag bepansrar mig
och jag undrar om det befästa hjärtat lever
andas
och kan behålla förmågan att älska.

Kanske är det så att min förmåga att älska
är det som jag håller högst hos mig själv.

Delvis för att det gör mig mindre rädd att tänka "Jag är själens krigare, med kärlek som vapen", men också för att det som gör mig mest rädd är frånvaron av kärlek och jag vill gärna ha ett eget lager så att det aldrig någonsin skall fattas mig.

Jag kan inte lita på min överlevnad
genom att leva ur hand i mun på andras kärlek.

Att jag garderar mig gentemot min omgivning är något som jag alltid frustrerats över, som om det var en grundläggande misstro som skadar mig.
Och jag tror att den gör det,
för hur kan jag möta andra människor i nuet
när jag hela tiden
håller hårt om min egen framförhållning?

Och vilket bemötande ger jag när jag hela tiden klappar mig själv på axeln och säger att JAG i alla fall inte kommer att svika?

Dessutom är det inte sant.
Det finns olika nivåer av svek visserligen, men alla handlar de väl om ouppfyllda förväntningar och
jag fyller inte alltid upp.