Efter bokmässa dag 1
Jag kan tänka mig att man om 20-30 år kan känna som min chef sa, att det är så mycket som är förutsägbart. Man går på paneldiskussioner och seminarier och VET vad som kommer sägas. Enda undantaget är väl att någon kan ha en ny formulering och ibland är det just det som behövs.
Man kan höra samma sak tusentals gånger och så plötsligt när det ikläs en ny språkdräkt så kan man plötsligt relatera och ta till sig det. Få en aha-uppelevelse.
Alternativet är om den som skriver/talar har en så stark personlig karisma att man plötsligt börjar få liv i det man uppfattat som klyshigt, och man kan få kraft att upphöja det till en förankrad vision.
Kanske är det just detta sistnämnda som man mest av allt hoppas ernå när man trängs och passar tider på Svenska Mässans seminariehylla under dagarna för Bok- & biblioteksmässan i Göteborg.
Jag var på en rad seminarier:
- ingångar till bibliotek
- nätbiblioteket
- nyhetsbevakning och bloggar
- Alzheimer
En del av dessa av mer praktisk fortbildande natur och annat kanske mer inspirerande och intressant.
Som när Arne Ruth talar om journalistskråets grundlagsskydd och undrar varför inte biblioteken har samma skydd. Båda försörjer vi allmänheten med information, båda är vi grundbultar i ett demokratiskt system.
Kanske lika intressant blir det när samma person nästan i samma andetag som han tillmäter biblioteken denna översvallande viktiga roll (inför en bibliotekarietät publik) säger att han försnillat en del biblioteksböcker i sina dar. Med andra ord omöjliggjort och/eller försvårat för allmänhetens tillgång till en mängd information och kunskap. Det rimmar illa. Kanske är vi alla sådana, ju högre ideal desto ofullkomligare? ;)
Ett annat intressant möte var det med Leif Alzheimer, mannen som blivit känd för att han tillmäter skönlitteratur och bildning ett värde inom utbildningsväsendet. Han har gjort en insats för vikten av sammanhang i kunskapsinhämtningen och är uppenbart lika nöjd över detta som han är arg över obildade slynglar som inte kan skillnad mellan de och dom. Han själv hade språket som i en liten ask och vi bjöd på en del vackra ord att citera och referera. Mest gillade jag begreppet "pedagogisk bullemi" som anspelar på konceptet, pressa in så mycket kunskap som möjligt under så kort tid som möjligt, kasta sedan upp allt på tentan och gör det tills det absolut inte finns något av värde kvar.
Bakom en del raljerande kring hur fel och dumt folk uttrycker sig så finns en annan fråga tycker jag. VAD ÄR VIKTIG KUNSKAP? Hur skall man prioritera och varför har vissa saker slutat att vara viktiga och vad har de ersatts med?
Allt gammalt är inte värdelöst, men allt nytt är det inte heller.
Alzheimer hårddrog:
"Det är som festprissen som tycker att bakfyllan är bättre än festen för att den är nyare."
Jag känner ingen sådan festprisse, däremot kände jag en gång en som tyckte att bakfyllan fyllde en funktion som rening och reflektion över det som varit och det som skall komma. Det var en karl, vilket ju förklarar saken, som fertil kvinna får man ju liksom de där faserna ändå.
