Det har redan hänt

Jag har läst, jag har hört, jag har tänkt.

Att vi är illa ute om slutar tro på rättssamhället.
Att det är bra att sanningar kommer fram,
men att halvsanningar inte är mer värda en lögner.

Att journalister emallanåt söker spetsar och konflikter
och att det är att göra det lätt och att göra våld på komplicerade sammanhang och förlopp. Oftast finns inte en skurk och en god. Oftast är vi på olika sätt fast i olika ekorrhjul och mönster som hindrar det till synes självklara från att ske.

Att alla poliser inte är stabila konstapeln som mitt i gatan står, har jag förstått.
Främst att det inte är den bilden av polisen som alla möter.

Till exempel inte den väninna som växte upp invandrartätt och polisen inte vågade gå ur bilden utanför fritidsgården utan satt därinne med ficklampa och/el kamera. Och stigmatiserade vem polisen var till för. Vem som var skummis och vem som skulle vara trygg.

Tv-bilderna av välsvingade kraftbatonger har inte hjälpt mig att återhämta min medelklassidealiserade polis.

Och som nu i helgen,
när jag hör att en polis sagt till en som velat anmäla ett brott. Att
"du kommer råka illa ut. Jag glömmer genast att du sagt något till mig".

Inte vill jag ha batong-kåta rohypnolpoliser som dräller runt, men inte heller vill jag ha dem som bangar konflikter.

För då är det inte något att oroa sig för i framtiden.
Det har redan hänt.

Lagen i egna händer är inte någon engångshändelse unik nog att skildra på löpsedlarna. Inget att ramaskrika om utan tvärtom är det tydligt att det händer, att många känner sig utelämnade till det sättet att lösa sina oförätter och förrätta rättvisa.

Var befrielsen från lynchmobben bara en parantes i rättshistorian?
Kan vi inte hitta gemensamma värdegrunder för ett helt samhälle längre när gemenskaperna grundar sig på annat än medborgarskapet och folkhemsboendet?

Jag vet inte.
Men det jag hört om i helgen skrämmer mig.

Jag vill engagera mig.
Men det skulle väl bli politiskt i så fall och då är jag återigen dömd till de mer teoretiska ställningstagandena och diskussioner med annan skyddad medelklass. Det borgar inte för de möten och den öppenhet som jag vill uppnå utan kanske till och med tvärtom. Att se att jag och kollegor som vill väl ändå råkar ut skulle kanske göra mig mer militant?

Skyddar jag mig själv bäst genom att helt enkelt blunda.

Vad var det det hette nu igen...
Att välja sina strider...

Det gör mig inte stolt.