Både och

Antingen eller
är så svårt
så definitivt.

Både och
känns mustigt
levande
och rikt.

Att kunna välja känns som det man alltid drömt om.
Hela barndomen.
Då man inte alltid förstod besluten eller sitt eget bästa.

Kruxet är att det enda som egentligen har hänt de senaste 30 åren är att jag vuxit till en självmedvetenhet som säger mig att jag faktiskt inte förstår besluten och inte alltid kan veta allt som krävs för att beslut skall leda till mitt bästa.

Och nu när jag är så fri
att det ger ångest och låser in mig
så önskar jag att jag kunde välja bort en del beslut
att nån annan kunde ta en del av dem
och att jag kunde luta mig mot något stabilt, oföränderligt och tryggt.

Om det nu skulle bli så att mina val gjordes åt mig
så skulle jag troligen slå bakut åt vartenda ett,
men i alla fall.

Läste om avregleringarna i morgontidningarna.
Det som skulle bli konkurrens och lägre priser och till det bästa för mig
och det har visat sig att det mesta som avreglerats blivit dyrare och sämre.

Allt utom telefoni, stod det.
Kanske för att telefoni är lätt att sätta sig in i och ha kontroll över?
Jag kan veta vad just jag använder och matcha det med vad som erbjuds.

Taxi åker jag extremt sällan och då oftast spontant invinkad för att det åker förbi en ledig när man vill hem en natt på stan, inte ringer jag runt, inte vinkar jag in flera för att jämföra.

Och hur skall jag kunna vara en klok människa när det gäller elen?
Skall jag veta om det blir en kall vinter, om vattenkraftverken funkar som de skall eller om något oförutsett är att räkna med? Skall jag ha fast pris eller inte? Hur ofta skall jag ha frågan på dagordningen för att ompröva beslutet och hur mycket tjänar jag på att lägga ner timmar på omvärldsbevakning för att kunna ta ett beslut. En avreglerad marknad gör ingen skillnad för mig, inte vad jag vet. Det enda jag märkt är den där skuggan på min axel som säger att jag borde ta reda på mer. Sätta mig in i och kolla upp. Det jag tjänat är stress och ångest och det är väl som så mycket annat; något som jag egentligen inte behöver! :)

Hur många alternativ har jag till att åka med SJ när jag skall åka på mina favvosträckor Stockholm-Göteborg respektive Stockholm-byte i Lund?

Och pensionssystemet skall man väl inte ens nämna.
Naturligtvis vill jag ha både och här också,
dvs både kunna skita i att sätta mig in i det OCH bli tokrik när jag fyller 65.
Men så är inte systemet, troligen kommer vi alla bli fattiga patrask och valfriheten är kittet som gör att det är helgjutet att säga att det bara finns en ansvarig. Den enskilde. Så man blir inte bara fattig, man får gå omkring med en dumstrut på huvudet också.

And I hate it.
För med all denna valfrihet så ligger det på mig.

Visst är jag för ansvar och att ta det, så där i princip.

Men jag tror att de flesta av oss vill ta ett VISST ansvar, men när det går åt pipsvängen så vill man att det skall finnas ett par nivåers marginal innan man behöver stå ensam med konsekvenserna om de är katastrofala, är det positiva konsekvenser så kan man tänka sig att stå själv med en tår i ögonvrån på prispallen och ta emot ALLAS jubel.

Som att man vill kunna ta risker, men alltid ha skyddsnät (även om det är effektfullare om inte publiken ser dem).
Som att hoppa ut i världsrymden och ändå finna att det krökta rummet är insidan på mammas trygga mage.
Som att leva ett liv som man vet kommer klassa i genren romantisk komedi.

Trygghetstankar som får en att apspy
Men motsatsen som får mig att kura ihop i ångest över min otillräcklighet.
Är jag tillräckligt stark för att vara vuxen?

Jag vill gärna fortsätta vara både och.