Ahh så blev världen god igen!

Efter en seriös släng av PMS-igår
fick jag med ett par visdomsord från en kollega som jag sög på medan stapplade hem

... och botade mig.
För vad kan väl tända ett ljus i tillvaron mer än en bit choklad och en nyköpt Bamse?

Det slutar alltid gott och det är så som jag är uppväxt med att det skall vara. Och jag vet att jag är en riktigt go människa för JAG förstår det som Krösus inte förstår. Jag vill bara slippa vara den som försöker förklara. Krösus-språket är så dominant i vår tid, att man emellanåt misströstar i att försöka bemöta det...

Så ringde jag mamma.
Hon hade köpt nya skor och pappa hade lagat mat.
Frid, fröjd och förnyelse.

Och så sist men inte minst ringde jag pågavännen.
Han tyckte att det var positivt att jag känner mig själv så pass bra att jag kan förhålla mig med lite distans till det som händer.
Jag sa att det nog kommer vara så här för mig, ett par dagar i månaden när jag är ledsen, vill dra något gammalt över mig och dö.

Då invände han, och vädjade till min medmänsklighet.
Jag kan ju inte dra nått gammalt över mig och dö,
jag får ju tänka på honom också.

Men, sa jag, det är ju du som är det gamla jag vill dra över mig!
Jaha, sa han och ljusnade på rösten. OK, jag kan ju dra över dej, men du behöver väl inte dö?
-Le petite morte, du vet, sa jag flirtigt.

Och även om det hade hunnit mörkna ute
så började fredagskvällen lysa som en ljus i den här veckans tunnel.
Längta längta längta