September 2004 Archives

Grusande vårdnadshavare

| | Comments (0)

Sitter och plastar in boken om Curlingföräldrar och hör på radio att kronofogden har över 5000 ärenden gällande barns skulder. Och barnombudsmannen uttalade att många tror att man slipper skulderna om de står på barnen, men det gör man inte.

Grus eller curling?
Det är väl ingen tvekan om vad som gör livet mest glatt (!)

även om lagom är bäst
och måttlighet en dygd.

Tre rodnande bibliotekarier

| | Comments (2)

Puh!
Nu har vi alla flytt in i våra arbetsrum efter en liten paus på trappan.
Vi kände oss matta och ensamma och talade om det hjärtat var fullt...

- Vilka flitiga studenter som börjat iår! sa den ena
- Ja ska det va så! sa den andre

Och sedan kom samtalet igång på allvar, men med glimt förstås.
- HerreGud vad de lägger jobb på en uppgift på tre sidor, hallå!, det är ju bara att säga vad man skall göra och ange referenser så är pappret slut.
- Och dubbla radavstånd, har de inte kopplat det?
- När jag var student inte sjutton satt man och pluggade då, man hängde på puben och var och fikade. Detta beteende är onormalt! Vart är världen påväg!

Tills vi insåg att vi satt precis utanför läsplatserna.
Och att fönstret var öppet.

Och JA, det är grymt lyhört!!
Och ja det framgick av samtalet att detta var bibliossarna som talade

Att få vila

| | Comments (0)

Jaha, så är alltså Christer Pettersson död.
Mannen som gav bakgatorna ett ansikte.
1900-talets Mijailo.


Jag läste en rubrik om att detta inte påverkar Palmeutredningen.
Det känns tryggt.
Den är ett bestående fundament i vår samhällskropp.
Kanske det enda vi säkert vet i en föränderlig värld.

Vilka är det som jobbar där?
De måste ha ett nästan omänskligt lågt behov av behovstillfredsställelse.
Kunde inte de också få gå till vila?

Det finns så många andra som grottat in på konspirationsteorier och som faktiskt säger att de VET vem som mördade Palme (jag har pratat med en del av dem när jag satt i kvällstidningsväxel, så jag har fått ett namn på vem som var inblandad... mer säger jag inte här eftersom jag inte vill åka dit för förtal)

Tummar och tår

| | Comments (0)

Håll alla tummar och tår
nu har jag just klickat iväg ett mejl till min uppsatshandledare.

jag tycker att jag formulerat kärnan.
den jag har försökt fånga i ett halvår nu

Jag hoppas att den duger.
Jag är nervös
för jag vill gärna behålla känslan av att vara på väg nu!

jag behöver den.
lugnet och flytet.

Egentligen mår jag inte särskilt bra.
Säg inget till nån
Men jag tror jag måste kolla upp det här med blodtrycket igen.
Om jag vore min egen vän skulle jag ha ringt redan idag för en tid.

Jag får bromsa mig när jag är ute och går
Jag är trött rent allmänt och när jag rör mig tycker jag att det känns som att jag skall dö.
Och jag äter för mycket som för att lugna mig,
som för att omfamna allt jag försöker räcka till.

Gode Gud
om jag någon gång ror den här utbildningen i land
så lovar jag allt

Och nu får jag gå från jobbet
Nu får jag vara ledig för idag.
Om jag bara orkade.

Öppna sinnen eller koll på läget

| | Comments (0)

När Daniel skriver att han "dragit alla över samma kam för att få ett slut på diskussionen inom mig" (min fetstil) så väcker det en hel del av det som jag hörde under bokmässan förra veckan...

Sådant som jag tänkte låta vila och landa i innan jag skrev om det. Sådant som var för stort och omtumlande för att svepa förbi. Och jag skulle vilja citera allt de sa. Och jag skulle vilja ha sagt det själv. Och jag skulle vilja formulera allt deras ord väckte inom mig.

Kanske främst just det där behovet av att kunna få ordning inom sig.

Se sammanhangen och liksom kunna sätta punkt nånstans. Och hur svårt jag tycker att det är att göra när jag vet att mina sanningar i så fall blir så beskurna verklighetsfragment att de nästan inte är sanna alls.

Vad är det som jag kämpar så hårt med att få ihop. Vad är det som är så svårt med att inte ha överblicken själv och kanske lämna lite åt slumpen, kanske göra som min mormor och avslappnat lägga det mest skrämmande ovissa i "Guds händer".

Det jag inte rår över, vad skall jag göra med det?
Det jag inte förmår, hur hanterar jag det?

Nånstans seglar vi väl alla lite på sne.
Det är så man får fart.

Och man vill ha medvind
Och man vill varken tyngas av skuld eller samvete.

Man vill inte tillmätas ansvar man inte kan påverka.
Och man vill kunna påverka
och spela roll.

Kanske måste man då alltid hålla en dörr öppen.
Hur plågsamt och skyddslöst det än är.

Kanske är just ovissheten
det som är mest tydliga i livet.

Och om det är det enda vi har
så är det för synd att vi skräms så av den.

Om vi vill leva och utvecklas
Kan vi inte stänga in och och skydda oss.

Däremot så är jag övertygad om att vi måste ta ansvar för vilka intryck vi får, vad vi väljer att bygga vår verklighetsuppfattning och självbilder på. Och för att kunna göra det så måste vi också planera in vila och tid att smälta.

Jag tror att hjärnan behöver samma spjälkningsprocess som magen. Nya tankar tar sin tid att smälta och det tar energi. På samma sätt som man mår bra av att ta det lite lugnt medan man smälter en måltid, så får man se till att planera in lite ställtid i sitt liv.

Vi vill gärna tänja våra gränser och ibland kanske vi förväxlar det med att provocera oss själva. Men den som tänjer sina egna gränser får förmodligen ett ökat självförtroende i sina nyfunna och nyvunna förmågor. Medan den som blir provocerad bara visar sitt irriterade sämsta jag.

Att vara sitt sämsta jag.
Kan vara att testa omvärldens gränser också.
Dess kärlek
Och ens egen tillhörighet i världen.

Men det kanske inte behöver testas?
Vi tillhör alla världen.
Vi tillhör alla varandra.
Och i den tillhörigheten ryms kärlek.

Extreme makeover

| | Comments (0)

"Moralkakor är inte alltid rätta medicinen för den ungdom, som tappat bort sig själv och inte hittar hem i livet. De tar så dåligt.

Följ en av dessa tusen kafégossars utveckling och du skall finna vägen till den sump, varur brackor rekryteras. Kom igen om ett år och du skall finna honom på samma ställe, bara en aning blekare om nosen av de otaliga cigaretter han rökt, en aning hängigare i hållningen av den sysslolöshet han presterat, en smula håglösare av de gärningar han lämnat ogjorda och de chanser han försuttit.

Men låt honom vika bara en del av de där bortsumpade timmarna för ett härdande friluftsliv i skog och mark! Låt honom istället för att långsamt undergräva sin fysik med halsbloss, fika och stillasittande bli i tillfälle att svettas ett par timmar i veckan under uppbyggande träning tillsammans med goda kamrater! Låt honom utbyta söndagens meningslösa strögpromenader mot en rivande frisk marsch i markernas vindomsusade frihet!

Ett under skall ske. Du skall möta en annan yngling än förr: rakare i ryggen, friskare i hyn, med klarare ögon och fastare nävar. Och inte bara en fysiskt bättre rustad individ, utan en ny och bättre människa, målmedveten, glad, stimulerande. En framåtgrabb i ordets bästa och rätta bemärkelse."

s. 118 i denna bok från 1941

Repris men ingen favorit

| | Comments (0)

Jag har skrivit det förrut, men gör det ändå igen.
När jag hör att den 17-åring som smygfilmat sexakten med en 14-åring inte kan dömas så undrar jag över lagstiftningen och/eller dess praxis.

Jag har ju bara mediabilden av det inträffade och om målet, men att man inte direkt tydligt sagt att filmning skall ske KAN väl ändå inte vara förmildrande... Det skulle ju innebära att alla människor alltid tycker att det är underförstått att filmning pågår. Och där är vi väl inte riktigt ännu.

Och ännu en anmärkningsvärd aspekt är att man inte kan döma för sex med minderårig eftersom "det inte framgår av filmen". Är lagen alltså till för att betraktaren skall kunna klassa sin sexualitet? För minderårig är väl ändå en definition som handlar om faktisk ålder oavsett hur en kvinna (eller man) ser ut rent fysiskt.

För mig som en gång var en tidigt utvecklad ung kvinna så känns detta så bedrövligt så att jag vill gråta. Inte nog med att jag själv inte kunde relatera till min kropp när jag var 14, att andra dessutom kunde se mig som lovligt byte gör att jag uppfattar det som en än mer utsatt situation. Som att den unga tjejen i det här fallet kränks dubbelfallt. Och det KAN väl inte vara det som är syftet med en lagstiftning, den FÅR väl inte vara så uppenbart orättvis och patrialkal att man som kvinna inte känner att det är en dimension av skyddsnät att använda sig av. Att vara fredlös, okej att ofreda.

home sweet home

| | Comments (0)

På t-banan hem glider pennan i torrbloggarblocket.
Det finns så många tankar och känslor som ännu inte sammanfattats i en berättelse. Som ännu inte funnit mina ord. Som ännu inte är medvetet mina. Jag skriver för att finna mig i mitt liv. Och finna livet i mig.

Det skall vara rimligt
Det skall vara konsekvent
Det skall gå ihop
Det skall spela roll

Och jag kan banka och banka
vid mitt gränssnitt mot omvärlden
men det är ändå inte så

Det är orimligt
och inkonsekvent
Det går inte ihop
och till råga på allt så behöver vi känna att det spelar roll

Beror det på att det system vi bygger upp är så i otakt med vår natur
som ett utlagt nät över allt vi längtar och känner.

Lyft bort allt det som skymmer mitt hjärtas väg
Allt det grus och brus
som stör sikt och färd

Tvinga mig inte till det jag inte är
Rör varsamt det nära
och känn lönndörrar öppnas, spöken fly och moln skingras

Lev inte för evigt
det är ej din lott
Att leva nu
det räcker gott

I det ögonblick som närvaro finns
finns den evighet som universum alltid minns

Lev ett sådant ögonblick
och du har levt allt
Bara var där
oavsett känslornas socker och salt

Flyg och fascineras
Lev och inspirera
Gör och transpirera
Skratta, gråt och inte mera

Åter måndag

| | Comments (0)

Denna helg var paradiset
Denna helg fanns jag

Inget är så fantastiskt som din hud
Som att se och röra
Kyssa förföra

Inget är så förlösande
som dina händer
dina händer när de älskar mig
när du begär och fyller mig
som en bägare med din kärlek

Inget är så gudomligt
som närheten
som samförståndet
som tvåsamheten

Aldrig har jag kännt mig så älskad
Aldrig har lyckan sprängt så många huvudleder i mitt bröst

Och trots allt jag öppnar
Alla autostrador och blommande avenyer inom mig
så vet jag att jag inte fångat allt
och inte heller någonsin kommer göra det

Det bubblar och svämmar över
om och om igen

Någonstans inom mig
dör dina frön
Jag låter dem dö
på samma sätt som jag låter mig blomma

Nuet finns

Min sång klingar till dig som är namnlös i bloggosfären
Min sång klingar
Då hjärtat utpumpat sjunger, gnolar, nynnar och skrålar

Tacksamheten
som vi delar
Lyckan
som vi delar
Närheten och drömmarna
och den trånga trånga sängen i föräldrahemmet
och planerna
som får himlen att storma upp som ett bubblande jubel inom mig

Du är det mest fantastiska som hänt
Det är det mest fantastiska jag känt

Melodin inom mig; "jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag"

Och jag önskar jag fick ge dig imorgon och ge dej idag.
Och om jag inte så gärna ville ha den själv, så skulle jag ge dig min framtid,
men jag kan ju inte missa nått nu...

Det är det för stort för

Och mitt i detta geende
skeende
Så förundras jag över hur rik jag blir
när jag ger allt

Och hur lycklig jag känner mig
bara av att lita på livet.

Jag vill ha det
Jag vill leva
Jag vill leva med dig

Längtan river i mig
det är åter måndag
åter 60 mil mellan våra fingertoppar
våra läppar
våra hudporer
Längtan river i mig

Böcker jag inte köpte på bokmässan 2004

| | Comments (0)

... men det är ju inte försent än, så jag listar dem här för att komma ihåg:

* Francis Spufford
* Marianne Fredriksson - skilda verkligheter
* Maj-Gull Axelsson - Den jag aldrig var
* Howard Gardner - den bildade människan
* Dwight Webb - Sviken i kärlek
* Dean Ornish - Kärlekens läkande
* Sven-Eric Liedman - Tankens lätthet, tingens tyngd. Om frihet
* Phil Shaw - Äventyrsstrykning
* Phillip Knightley - Krigets första offer är sanningen" (Ordfront, 2004)
Om journalistik i krigstid och att den är riktigt illa ute. Att kampen om den egna befolkningens hjärnor är lika viktig som den mot fienden är inget nytt, men journalisternas roll i detta är tveksam. När dåvarande BBC-direktören Greg Dyke besökte USA inför Irak-invasionenen chockades han över att nyhetsorganisationerna (TV) "draperade sig i den amerikanska flaggan och ersatte opartiskhet med patriotism". Kanske skall ett folk hålla ihop till vilket pris som helst i ett krig, kan jag tänka, men samtidigt är det väl journalistikens intresse att värna den lille människan och den vanliga medborgaren gynnas i regel inge vidare av ett krig och kanske skulle kunna kräva att inte bli hjärntvättad utan snarare få veta vad sjutton det är man har att förhålla sig till. Ja där vek jag ut mig, men jag blev nyfiken på boken...

Sorry att jag inte letat länkar till dem alla,
men internet finns ju där för var och en av oss.
Man blir bara bortskämd av det färdigserverade! ;)

När jag ändå antecknar sådant jag inte äger så kan jag passa på att få med den liknande listan från Helsingfors bokmässa förra hösten:

lars d eriksson: Otänkta tankar
tove jansson: den ärlige bedragaren
tommy hellsten: ju mindre du gör desto mer får du gjort

Berör mig

| | Comments (0)

braskande rubriker
klubbas in i mitt medvetande

kräver av mig
att bli berörd

så här ond är världen
så här hotad är jag
så här sjuk kanske jag är EGENTLIGEN, utan att veta om det
så här kan jag välja smart
det här måste jag läsa för att kunna välja på ett sätt som gör att det skall gå mej väl och jag må länge leva i mitt land.

sitter på tunnelbanan till jobbet,
läser om en mor som mördats och en dotter som våldtagits

eller är det det jag läser om?

oftast är det utredningsmänniskor det handlar om
utarbetade arbetsmetoder, processer, praxis och rutiner
hur det förfarandet går till

och journalister som inte riktigt kan förmedla
kanske inte själva vet
inte hinner

Vad är det som mellanhanden till informationen anser ligger i mitt intresse?

Att bara veta om det?
nån dog
nån kränktes och skadades just då hon skulle börja blomma.
ett startskott för bearbetning och lidande, sorg och saknad

och nån som kanske kanske känner skuld.
nån som även gjort sig själv olycklig

på vilket sätt hjälper mig sådan kunskap att förstå och förhålla mig till världen?

TT-artikeln citerade någon i polisarbetet säga:
"- Det är en tragisk händelse!"

Ja...?
Det känns som ett handfallet understatement.

Hur löd journalistens fråga? undrar jag.
Vad var han/hon ute efter att fånga med den meningen.
Det avtrubbade lyste alltför tydligt igenom.
Den tveksamma fasaden av engagemang rämnar.

Som att det är det är distans jag skall känna
Det som är den stora grundlagskyddade rollen som dagsjournalistiken har.
Som att jag skall få hjälp att värja mig.
Att bli avtrubbad.

elände och lidande
kommenterat med ett enkelt:
- typ trist

Och min ständiga fråga är
varför lyckas jag inte bli så där blasé som det förväntas av mig?

Efter bokmässa dag 2

| | Comments (0)

Det är lördag i ottan. Alla sover.
Det känns som en prövning idag.

Pappa som sååååååååååå gärna vill gå på bokmässan,
men behöver/måste vara hemma idag efter att just ha blivit stabil efter årets åttonde hjärtflimmer-event.

Pågavännen som inte är ett dugg intresserad.

Och jag.
Som längtar efter och behöver pågavännens närhet.
Och som verkligen känner att bokmässan givit en brinnande iver i mig. Att dessa två dagar har helat mig och att jag iofs behöver landa och iofs är rätt mätt. Men som så ofta när jag EGENTLIGEN är mätt, men tycker att det är himmelens gott ELLER bara vill njuta mer av känslan av delaktighet och sammanhang runt bordet, så kan jag tänka mig att ta lite till, en okynnesportion eller två.

Antingen kan jag bli irriterad nu.
Över att pågavännen inte har samma intressen, eller så kan jag se hans positiva sidor och lyfta fram det jag behöver i det han har.

Eller också.
Märkliga märkliga tanke
så kan jag låta bli att relatera till honom och bara känna efter vad jag vill och göra det - med eller utan.

Förmodligen så som han och alla andra män jag nånsin kännt automatiskt gör.

Vilken oändlig känsla av frihet och styrka det måste vara.
Vilken självförtroendeskapande handling det måste vara att inte inleda varje steg med en anpassning.

Den ilska jag kunnat känna för att inte bli anpassad lika mycket till, som jag själv känner att jag beskär mig för att anpassa mig efter den andre. Är den typiska sammanbitna bittra ilskan. Som samtidigt bärs stolt i förvissning att man själv måste vara den som älskar mest. Den som minsann vet vad en relation är. Den som får ha överseende, med den omognes svaghet.

Den längtan som jag själv har
efter att använda mina vingar
till mina ändamål.

Det är inte penisavund.
För det handlar inte om att vilja ha en manlig kropp,
det handlar om att vilja vara människa.

Om en kvinna skapas i betraktarens öga,
så är det också betraktare jag måste omge mig med
Och för att försäkra mig om att bli sedd
att jag finns
så måste jag alltid hålla mig i närheten.

Jag måste alltid söka närheten
Jag måste alltid kyssa murarna genomskinliga.

Varje steg ensam känns hotfullt.
Alltid från mer än till.
Och jag bepansrar mig
och jag undrar om det befästa hjärtat lever
andas
och kan behålla förmågan att älska.

Kanske är det så att min förmåga att älska
är det som jag håller högst hos mig själv.

Delvis för att det gör mig mindre rädd att tänka "Jag är själens krigare, med kärlek som vapen", men också för att det som gör mig mest rädd är frånvaron av kärlek och jag vill gärna ha ett eget lager så att det aldrig någonsin skall fattas mig.

Jag kan inte lita på min överlevnad
genom att leva ur hand i mun på andras kärlek.

Att jag garderar mig gentemot min omgivning är något som jag alltid frustrerats över, som om det var en grundläggande misstro som skadar mig.
Och jag tror att den gör det,
för hur kan jag möta andra människor i nuet
när jag hela tiden
håller hårt om min egen framförhållning?

Och vilket bemötande ger jag när jag hela tiden klappar mig själv på axeln och säger att JAG i alla fall inte kommer att svika?

Dessutom är det inte sant.
Det finns olika nivåer av svek visserligen, men alla handlar de väl om ouppfyllda förväntningar och
jag fyller inte alltid upp.

Efter bokmässa dag 1

| | Comments (0)

Jag kan tänka mig att man om 20-30 år kan känna som min chef sa, att det är så mycket som är förutsägbart. Man går på paneldiskussioner och seminarier och VET vad som kommer sägas. Enda undantaget är väl att någon kan ha en ny formulering och ibland är det just det som behövs.

Man kan höra samma sak tusentals gånger och så plötsligt när det ikläs en ny språkdräkt så kan man plötsligt relatera och ta till sig det. Få en aha-uppelevelse.

Alternativet är om den som skriver/talar har en så stark personlig karisma att man plötsligt börjar få liv i det man uppfattat som klyshigt, och man kan få kraft att upphöja det till en förankrad vision.

Kanske är det just detta sistnämnda som man mest av allt hoppas ernå när man trängs och passar tider på Svenska Mässans seminariehylla under dagarna för Bok- & biblioteksmässan i Göteborg.

Jag var på en rad seminarier:
- ingångar till bibliotek
- nätbiblioteket
- nyhetsbevakning och bloggar
- Alzheimer

En del av dessa av mer praktisk fortbildande natur och annat kanske mer inspirerande och intressant.

Som när Arne Ruth talar om journalistskråets grundlagsskydd och undrar varför inte biblioteken har samma skydd. Båda försörjer vi allmänheten med information, båda är vi grundbultar i ett demokratiskt system.

Kanske lika intressant blir det när samma person nästan i samma andetag som han tillmäter biblioteken denna översvallande viktiga roll (inför en bibliotekarietät publik) säger att han försnillat en del biblioteksböcker i sina dar. Med andra ord omöjliggjort och/eller försvårat för allmänhetens tillgång till en mängd information och kunskap. Det rimmar illa. Kanske är vi alla sådana, ju högre ideal desto ofullkomligare? ;)

Ett annat intressant möte var det med Leif Alzheimer, mannen som blivit känd för att han tillmäter skönlitteratur och bildning ett värde inom utbildningsväsendet. Han har gjort en insats för vikten av sammanhang i kunskapsinhämtningen och är uppenbart lika nöjd över detta som han är arg över obildade slynglar som inte kan skillnad mellan de och dom. Han själv hade språket som i en liten ask och vi bjöd på en del vackra ord att citera och referera. Mest gillade jag begreppet "pedagogisk bullemi" som anspelar på konceptet, pressa in så mycket kunskap som möjligt under så kort tid som möjligt, kasta sedan upp allt på tentan och gör det tills det absolut inte finns något av värde kvar.

Bakom en del raljerande kring hur fel och dumt folk uttrycker sig så finns en annan fråga tycker jag. VAD ÄR VIKTIG KUNSKAP? Hur skall man prioritera och varför har vissa saker slutat att vara viktiga och vad har de ersatts med?

Allt gammalt är inte värdelöst, men allt nytt är det inte heller.
Alzheimer hårddrog:
"Det är som festprissen som tycker att bakfyllan är bättre än festen för att den är nyare."

Jag känner ingen sådan festprisse, däremot kände jag en gång en som tyckte att bakfyllan fyllde en funktion som rening och reflektion över det som varit och det som skall komma. Det var en karl, vilket ju förklarar saken, som fertil kvinna får man ju liksom de där faserna ändå.

Let it swing!

| | Comments (0)

Nej nej nej, det ska inte alls handla om historien om Louis Armstrong hos skräddaren. Ni vet då när han blev tillfrågan om han skulle ha PTH eller PTV och han svarade Let it swing!

Nej det handlar om min dröm jag hade inatt.

Jag drömde att det var en dag då alla fick sjunga.
Jag gick av tåget som stod vid perrongen och lyssnade till musiken.
Nynnade med och tog ett par danssteg.

Det var många som satt kvar i tåget.
Och jag misstänkte att de inte vågade leva.
Och jag hoppades att de skulle stanna därinne
osedda
för ute på perrongen skulle de förstöra stämningen för oss andra.

Vi var inte så många.
Och efter ett tag insåg jag att jag var den enda som var vit.
Vi log mot varandra när vi möttes längs perrongen, diggade lite med gungande huvuden och gnolade med allt mer känsla, glädje och inlevelse.

Tillslut låg jag på knä och sjöng ett riktigt R'n'B solo med skrapande brösttoner. Blundade och lät hjärtat riva av sin blues.

När jag tittade upp igen var Satchmo himself där och gav mig en hand upp. Och Aretha Franklin strålade mot oss och sa till Satchmo:
- Now I understand why you love her so much!
Och både han och jag bubblade tillbaka
- Me to!

Jag vaknade i samma andetag.
Noterade genast likheterna mellan Satchmos godmodiga trygga famn och pågavännens
Men insåg framförallt att detta är den Linda jag älskar.
Det är så jag skall leva för att vara i harmoni med mig själv.

Memory Lane

| | Comments (1)

Ahhhhhhh!
Visst har man saknat den blinkande fyrkanten när ett program börjar på andra kanalen. Här kan klicka in och drömma sig tillbaka i nostalgiträsket.

Och det var en gång (som man får scrolla ner till) borde VERKLIGEN sändas i repris gång på gång på gång.

försöker förstå in absurdum - del 2

| | Comments (1)

Jag tror att jag blandat ihop förståelse med något annat.
Att jag är på det sättet skulle ha kunskap och överblick, självständighet och distans.

I själva verket handlar kanske förståelse om att ha sett, respekterat, bemött och visat mig intresserad och vänligt inställd. Min förståelse innebär en bekräftelse av andra och annat.

Kanske den bekräftelse som jag själv önskar mig.

Men förståelse innebär tolkning
Och därför kan jag blogga om och om igen om samma sak
och jag kan slänga mig med bisatsen "fattaru vad jag menar?" efter varje ord jag säger. Och när jag blir förstådd av någon som säger sig förstå så känner jag mig djupt olustig, liksom fångad. Rädd att ramen för förståelsen är för tajt.

Det finns en förståelse som är större än så.
När man möter en människa som inte gör som jag utan som istället kan iaktta och acceptera saker på ett mer tillbakalutat sätt. Och med sådana människor som inte konstrar till det vill jag leva. Det är så oändligt befriande att bara rätt upp och ner mötas...

Man borde lärt sig, att klyva atomer ger backlash...

Man kanske inte skall analysera allt eller försöka bli vis.

Vishet anses väl vara en kunskap som är integrerad med ens personlighet.
För att bli det så krävs det nått mer än tentaplugg, det krävs väl att man låter alla intryck passera genom sin egen associationsflora innan man häller upp dem (likt professor Baltazar gör med sin dryck, efter en process i maskineriet) och att man först med gedigen erfarenhet och Gandalf-skägg kan förhålla sig med distans och självständighet så att man kan påverkas lagom mycket av sin omvärld och dess nya rön och drivkrafter.

Men vägen till Visheten är svår och småläskig.
Vad är nytt och vad är egna avdankade slaggprodukter?
det är först när man fått det i mun som man känner skillnaden.

Och envisas man med att provsmaka allt man får för handen,
så som vi nyfikna pläga göra,
så får man i sig en hel del skit.

Jag är en sån som försöker - in absurdum -

| | Comments (0)

Satt hos en kompis och middagade igår. Och som vanligt satt vi och vände och vred och försökte få ihop livet, universum och allting.

Går det ihop? Hur funkar det? Och det här perspektivet och den här vinkeln, stämmer det? Men är inte detta motsägelsefullt? osv osv

Så plötsligt säger hon,
men kanske kan det vara både och?

och jag inser att det faktiskt ÄR både och
så vad spelar det för roll vad jag vill och tycker borde.

Det är sammansatt
Att förstå är kanske bara att göra våld på sanningen.

Men vad är alternativet?
Måste man inte försöka?
Jag GÖR ju det.

Sommarsumma +10

| | Comments (0)

Det var vad det stod på vågen i helgen.
Det är tydligt att jag är en person som vikt är en snabb process för.

Jag har ju känt och vetat det.
Undvikit vågen.

Men när jag nu tänkte:
Är jag kvinna eller struts!?
så bar det sig inte bättre än att jag klev upp.

Nu e jag inte helt villig att bli fanatisk i sådana här frågor.
Så jag kommer ta det sansat och vackert,
även om jag likt alla andra överviktiga (ja det är en generalisering) helst vill vakna nästa morgon och se att problemet löst sig av sig självt. Typ: Blanda inte in mig i min kropp!

Men men
sorry sorry
det funkar inte så
ty vi är ett
förenade tills döden skiljer oss åt.
och vi kan plåga livet ur varann eller ta hand om varann
bara att välja!

Lätt som en plätt,
gärna med både grädde och sylt.
Glass kan vara fillibabba också.

Men nu är tiden då det är dags att komma ihåg
att frukt är godis.
Faktiskt finns det inget som är godare än frukt och grönsaker
man liksom känner hur rena alla organ blir då de passerar.

Inget flöt och inget slam som bromsar
bara fritt fram,
med kraft, hälsa och levnadsmod

Jag har funnit lite färgglad och matnyttig inspiration och information.

Möbler som det står Linda på

| | Comments (2)

Dessa stolar är FINA

Och den här soffan vore väl ultimat som första gemensamma möbel för mig och pågavännen. Kanske inte hans stil riktigt... men men, kompromissande är en svår konst och vi kan ju inleda den i den här soffan!! :) *älskar min egen kompromiss- och argumentationsförmåga*

Blogg-test

| | Comments (0)

I senaste numret av Internet world (nr 8, 2004, s.50f)
testas tre olika bloggtjänster:
Blogger, Blogdrive och Modblog.

Modblog rekommenderas och Blogdrive anses bäst i test.

Kriterierna för testet är:
Eget domännamn
Ladda upp bilder till inlägg i bloggen
Trafikgräns
Eget diskussionsforum
Pris för betaltjänster
Bloggadress
Läsarfråga
Flera författare möjliga
Besöksstatistik
Annonser
Betaltjänster

Jag känner inte igen namnen och fattar inte vad tabellen innebär,
men jag bloggar glatt vidare ändå!! :)

Passa på nu!!!

| | Comments (0)

"Öfning i konsten att hålla sig dold är af mycket stor betydelse. Och i fredstid behöfver icke ett eller annat misstag i början kosta lifvet, såsom lätt kan hända i fält. "

Och efter denna matnyttighet följer 4 råd:

"1) utvälja en plats, där det icke är antagligt, att de förbipasserande få syn på dig;
2) placera dig så, att omgifning och bakgrund öfverensstämma i färg med dina kläder;
3) dölja hästen och hålla dig orubbligt stilla;
4) lägga märke till, huru många af de förbipasserande som observera dig."

Allt enligt den gamle Scoutledaren Baden-Powell i hans bok "Anvisningar i spejartjänst" utgiven på svenska 1903

... och lite glad!

| | Comments (2)

Igår när jag kom hem ägnade jag en liten stund åt städning.
och plötsligt skrek jag rakt ut:

JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!

I en handväska i klädkammaren låg en femhundralapp...

Det var ett mycket roligare fynd än det äpple som låg i en jackficka...

Reflektioner kring gårdagens fläktande

| | Comments (0)

Det är konstigt när man möter en person som man varit ytligt bekant med och som man dessutom inte sett på flera år. Det blir inte mindre komplicerat av att det liksom ligger på mig att öppna upp eftersom det var jag som gav mig tillkänna och att båda vet att jag inte kan ha haft det så lätt. På något sätt kunde hon inte fråga ens om hon velat.

Det blir än mer komplicerat av att jag inte vet om jag bara pratar med personen framför mig eller om hon sänder budskap vidare. Och vad vill jag i så fall förmedla i dessa led.

För mig ligger konflikten också i följande:
Jag vill att historien skall sluta lyckligt för min del, men jag vill på inget sätt att det skall innebära ett godkännande av det som gjordes mot mig. Det är en svår balansgång att leva båda dessa samtidigt. (särskilt gentemot pågavännen)

Därför kunde jag inte ens om jag velat slagit på vinnarsmajlet och berättat om hur jävla mycket bättre allt är utan mitt x. Faktum är ju ändå att jag inte behöver säga det som en fasad, det är ju sant. Det har varit sant sedan första dagen utan honom.

Men jag vet att det är vad han skulle vilja att jag sa.
Och jag vill inte ge honom det.
Och varför vore det så illa?

Kanske måste jag erkänna för mig själv att allt mitt hopp om att inte bli bitter av den här skilsmässan är förgäves. För jag är fortfarande knuten till mitt x då jag helt enkelt inte vet hur jag skall knyta upp. Jag har försökt förstå allt, men jag förstår bara rätt mycket. Och jag har försökt att lindra mina laddningar i frågan men jag kommer inte ifrån att jag även om jag var en idiot på många sätt blev ruskigt illa behandlad. Det är orättvist och respektlöst.

Det är klart onödigt att älska honom, för att inte tala om omöjligt.
Men jag har aldrig förr skymtat min omtolkning av löftena så tydligt som nu: jag skall straffa honom tills döden skiljer oss åt. Jag tycker också att det skulle underlätta om han var död för då skulle det inte finnas några "to be continued" kvar i den här historien. Sankte Per skulle läxa upp honom på ett sätt som kanske går in mer än något jag någonsin sa, men jag tror att han skulle bli insläppt.

En annan sak som blev tydlig för mig var att jag förvirrades över tiden igår. Medan vi pratade så fipplade jag med mitt guldhjärta i halsgropen. Som att jag behövde hålla pågavännens gåva i handen för att minnas att den här tiden har passerat. Att jag kan vända mig i andra riktningar. Men ändå lyckades jag inte låta bli att bli ledsen. Och jag blir inte mindre ledsen av att behöva honom som tröst och läkning för det som jag inte vill involvera honom för mycket i.

Det är som att alla de gamla känslorna plötsligt kan dyka upp och överumpla mig. Så att jag inte vet om jag är mitt i det chockartade förtvivlade kaos som jag var då eller om det gått två och ett halvt år nu och jag har fått lite ordning på sakerna. Visst är det sjukt. Vi var gifta i knappt tre år och nu har det gått nästan lika lång tid av bearbetning.

Och jag skäms gentemot pågavännen för att jag fortfarande känner kring det.
Och jag skäms för att jag skulle kunna välja att bara gå vidare nu.
Vad kommer det här behovet av att hålla fast vid det gamla ifrån?

Kan inte fläkten bara smeka min hud farväl och lämna plats för nya vindar.
Kan jag inte låta det ske?

En fläkt från förr

| | Comments (2)

I lördags när jag satt och pluggade
ringde mobilen
det var en gammal kursare
han som jag var vän med och som också var vän med exxet.
han som en gång sammanförde oss

konstigt
vi hade inte hörts på säkert tre år.
han visste inget.
så vart börjar man.

Jag förundrades över hur mycket jag ville vispa åt sidan och hur lätt det var.
- Nä han drog, blev kär i en väninna. Det var rätt tungt då, men hur e det med dej?

Var lite i chock.
Det var en liten pust från en svunnen tid.
Som historieintresserad brukar jag se ett visst skimmer över sådana tider.

men en olycka kommer kanske sällan ensam?

och den lilla pusten blev just en orkan.
när exxets bästa väns fästmö kliver in i biblioteket.

jag tyckte om henne, och honom.

Jag kände mig sviken av dem den gången för att de inte styrt upp exmaken mer
men mest saknade jag dem
visste att de gick förlorade för mig
och var rädd att jag kanske tyckt mer om dem än de om mig.
att det enda naturliga var att aldrig någonsin mer ses.

vad säger man?
vi småpratade
om oss
men inte om exxet
jag frågar aldrig om honom
hans liv pågår
och det måste det göra utan att beröra mig längre

hon var trevlig
hon hade glömt mitt namn

Och nu sitter jag här på mitt arbetsrum
och håller tillbaka tårarna

När tar det förflutna slut?
Jag tycker inte att jag flytt det
Så varför ödslas så mycket energi på att komma ikapp mig

Eller är denna darrande stund bara en framkörningsavgift.

Kommer jag snart att stöta på honom himself och henne.
Och hur faan skall jag reagera på det?

Kommer jag någonsin bli fri?
från det jag en gång lovat inför Gud och människor

kände mig så nära det igår.
då när pågavännen sa att han ville leva resten av livet med mig
och var så övertygad om att han tänkt mer på mig under dagen än vice versa,
eftersom han sett ett tv-program om bröllop.

Bakslag

det förflutna är som en kniv i ryggen
ändå kan jag ju inte ständigt vara vänd åt det hållet,

jag måste blicka framåt
skyddslös

*ledsen*

En länk när jag skall bekänna färg

| | Comments (1)

Denna höst går helt enkelt bort.
Jag kommer inte hinna mycket

men sedan när jag blivit klar med pluggandet...
uj uj uj
då skall jag se vad jag kan göra med mina olika tankar, drömmar och projekt.

nu har jag i alla fall förberett steg ett
genom att leta upp en länk för att kunna ändra lite färger på min blogg.

Utseende syns inte bara - det känns

| | Comments (4)

Imorse när jag skulle gå till jobbet
poppade min inneboende ut från sitt rum och såg jävligt fräsch ut.

Där hade jag alltså ägnat morgonen åt dusch, lite spackling där ögon hade skapats i det jämnmod som är mitt ansikte och jag hade intagit en avslappnad frukost för att möta dagen med harmoni.

Och ändå.
Jag såg ut som en zonkad säl i jämförelse.

Det känns lite tungt faktiskt.
Har ju kunnat köra med det där snacket att puddingarna i tidningarna bara är retuscherade medelmåttor och att jag också skulle kunna vara en puma med rätt bildbehandlingsprogram.

Men detta är verkligheten.
Karg och avskalad.
Ibland ser jag kanske lite rar ut när jag ler,
men mest är jag bara jag.

Otillräcklig
men otroligt nog totalt vid liv ändå.

Liv är känsla.
Utseende är verkligen mycket känsla.
Är utseende livet?

kanske
ingen människa är en ö
och utseendet är gränssnittet mot omvärlden.

Jag är inte så flashig,
kanske har jag andra företräden,
som användarvänlighet eller vad det nu skulle vara...

Kärleksdrycken?

| | Comments (0)

Många gånger under mitt dejtingår tvivlade jag.
Tvivlade för att jag inte förstod.
Hur väljer man?
Hur vet man vad man funnit?
När ger man för få chanser?
Och när släpper man inte i tid?

Mitt liv var utan soundtrack och jag var förvirrad.
Vad skulle jag känna när jag inte hade någon ledning av pålagda Cresendon eller smäktande toner?

Men i natt hände något.
När jag låg där oförmögen att somna hörde jag musiken.
Mitt hjärta sjöng.
Det var märkligt.

I tv-soffan kan jag kura upp mig i ett hörn och iaktta både handling och det den gör med mig, att andningen hackar till och inte når magen. I magen stockar sig åååandet så att händerna börjar fladdra, med resultatet att ögonvrårna svidande lindras och de gulle-tårar som rinner snabbare torkar.

Men inte kunde jag ligga där i min säng på rygg och fladdra.
Ansiktet höll på att somna, men kroppen hade ingen ro.

10 000 förälskade fjärilar lekte kalejdoskop i min mage.
tankarna sökte vila,
men 10 000 fjärilsröster lockade mig vaken med sina spröda färger:
Titta nu!
och nu!
och nu när vi gör så här!
sjöng de medan de vred om min kalejdoskopkropp likt ett turning torso
och jag log trött och lät dem få min uppmärksamhet.

En stund tidigare hade jag pratat med pågavännen.
Samtalen som alltid blir en följsam fläta
inramat av nyfikenhet, omtanke och kärlek
och innehållande allt vi vill ge och få
så att jag alltid känner mig både generös och ombesörjd
sedd, älskad och delaktig.

Inget jag hittills upplevt är så fantastiskt som dessa öppna möten,
denna ömsesidighet
denna kärlek.

Innan jag tillslut somnade insåg jag att jag är djupt djupt förälskad. Men även att dagens myckna kaffedrickande kan ha ett finger med i spelet i min kalejdoskop-upplevelse.

Lita på framtiden

| | Comments (0)

Läste i veckan om en mor som förlorat sitt barn.
Det var flera år sedan, men sorgen levde fortfarande starkt.
Lite som om hon var rädd för att släppa sista taget om honom.

Det hon sa i artikeln var att det inte bara var han som var borta.
Att det inte bara var minnena som skavde.
Att det värsta var all förlorad framtid.

Givetvis (?) relaterade jag genast till mina egna erfarenheter av förlust.
Och det råd jag fick den gången,
att skaffa ett nytt livsprojekt
ett som var MITT, ett som inte var knutet till den framtid som inte blev.

Att min möjlighet att inte förverkliga den rädsla jag hade för att bli bitter hängde samman med hur jag klarade att skapa ett nytt mål för mig. Så att jag skulle slippa tänka, nu skulle vi haft si och nu skulle vi gjort så.

Att det är därför det kallas sorgeår, för efter det första året så har man plötsligt faktiskt firat en jul på ett nytt sätt, en semester, en födelsedag.

Nu i det livet som jag skapade
fanns fortfarande viljan till samvaro och familj lika stark.
Jag är inte gjord för ensamliv.
Kanske borde man öva på det och härda sig.
Men jag ger efter.

Nu bygger jag ett projekt med en ny man.
och det märkliga är hur mycket vi än tycker om att planera på den.
Vi pratar båda mycket om den nu
om hur vi vill möblera, bygga till och måla om.
och jag tänker mycket på hur jag skall bygga något som är MITT mitt i allt som är han och som är gemensamt.

Det är gott att planera.
Att sitta i var sin ände av telefonen och kika i kalendrar, prata om fester vi bjudits till och jobb vi behöver göra och prioriteringar. Vi är lika. Vi vill mycket. Vi har inte mycket tid, eller snarare vi väljer att göra mycket på vår tid.

Igår sa han det jag älskar att höra
att "drömmen är ju att ses varje dag".
Det finns så myckiet hopp, tro och kärlek i den mannen.
Han är en pärla.

Idag slappnade jag av
tänkte framåt och då börjar något hacka i mitt bröst.
Det tycks mig vara tårar
men vad är det de vill säga?
Det är så oändligt skrämmande att se bilder av det jag inte vet.

Framtidsdrömmar av oss i skratt och harmoni,
i vardag och på utflykt
och jag skulle kunna känna mig lycklig av dem
de är troliga drömbilder
möjliga
kanske är det bara det att jag inte vågar låta dem rota sig för djupt
kanske finns inte längre någon jordmån för dem att växa i
kanske kanske är det min vilja att lita på framtiden som gör att jag vill att den skall slå rot i mitt bröst och jag måste ge rötterna plats och jag har bara tårar att vattna dem med.

Kanske kan man lita på framtiden
även om den inte blir som man tänkt sig

Kanske är drömmar det enda som gör en människa levande
Det enda som kan driva en framåt
Kanske finns ingen frantid om drömmarna dör.

En skall va tacksam

| | Comments (0)

Det TAR tid detta med mat. och jag kan inte strunta i det och må bra.
Fungerar inte om jag inte får mat var tredje timme och blir helstirrig om blodsockerhalten hoppar jojo i mina ådror.

Att jag är så löjligt känslig innebär inte bara att jag ALDRIG kommer ställa upp i Robinson för jag vet att jag skulle vara beredd att äta om en medtävlande för inte blir jag rar när jag är hungrig inte. Och den rara imagen är viktig för mig! :)

Nej, det innebär också att faktiskt är svag för GI-snacket och inser att för min del så kräver min kropp (mitt varande) att jag planerar.

Det skall inte bara planeras, det skall has råd och det skall släpas matkassar och det skall lagas mat. Och jag har varken tid, ork och tror emellanåt inte heller att jag har riktigt råd.

Pratade med min väninna som är hemma med två knoddar, en på 8mån och den endre på drygt 2. Och hon var pissigt trött på att hela hennes liv kretsade kring mat. Men så är det nog för mig också eftersom jag för att ta hand om mig väl behöver behandla mig som ett spädbarn och kolla upp hur det är fatt när nått inom mig bara skriker så tårna krullar sig.

När vi frustrerats över telefon kring detta sa väninnan tappert.

- Ja, man får bara vara glad att man inte behöver skjuta björnen också! Tänk på våra förfäder.

Och jag är tacksam.
Utan mina förfäders idoghet hade jag inte suttit här idag.
Och om jag inte lever så gott jag kan så blir det inga avkommor som kommer sitta och känna tacksamhet över mig. Som ett led i historien. Som del av en släkthistoria har jag ett ansvar. No more supersize!

Den där diskussionen som blir kring både hamburgerfilmen och Paolo Roberto-grejen tycker jag missar en oerhört viktig dimension. Visst kan man se det som individer som gör något förutsägbart.

Men när man tar en frisk person och låter den äta som en sjuk, så blir den sjuk. Säger inte det mycket om vad som ligger i kosten.
Jag har inte sett vare sig Paolo eller filmen, men jag tycker att det varit intressant att läsa om det som INTE är fysiskt, för det kan man ju försvara sig mot (det finns de som gillar en fast man har ett par överflödiga kilon och eftersom jag gillar sån't som gör att de finns så är väl alla nöjda på sitt sätt), men att Paolo plötsligt ändrat sitt psyke blivit grinig och aggressiv osv.

Den aspekten är viktig.
Jag är ingen förespråkare för att förbjuda allt här i världen för jag tror inte att det är rätt sätt att få det onda att försvinna, men jag tycker att det är värt att beakta att vi lever i ett samhälle där vi dels får mycket intryck utifrån om elände som gör oss rädda och får oss och känna oss hotade och samtidigt blir aggressiva då vi får i oss väldigt mycket konstigt då de flesta av oss inte har tid att vallfärda till kravmärkt eller laga mat på rätt sätt så att vi får i oss rätt näring och balans. Vi får helt enkelt FEL näring både fysiskt och mentalt och en maskin som går på fel bränsle funkar inte som skaparen tänkt det.

Jag behöver inte blanda in Gud i detta.

Men det där att bli det bästa JAG som jag kan bli
och att vi allihop tillsammans skall kunna skapa leva det bästa liv vi kan.
Det är inte ens för oss i i-länderna en möjlighet sålänge vi inte ser till att skapa förutsättningarna för kvalité både i det vi behöver göra och det vi behöver vara.

Märkliga drömmar

| | Comments (0)

Min drömblogg har det inte blivit så mycket med.
Har varit dålig på att fånga upp allt jag drömmer,
att skriva ner det direkt.

Hörde någon prata om drömmar på radio igår.
Han sa att man inte skall börja med att analysera dem utan istället med att lära känna dem, på samma sätt som med vänner och nya människor man möter. Om man vill få ut något av mötet måste man börja med att vara öppen, inte med att skärskåda och dissikera.

Inatt drömde jag rätt skoj
Jag dansade tango med Tito Beltram. Det gick sådär i mina höga klackar och som vanligt helt utan taktkänsla från min sida. Men det gjorde inget, stämningen var god och tämligen flirtig.

Mitt i ett steg frågade han om mitt ex var elektriker. Han hade sett min efterlysning av hemelektronik som han tagit med sig. En fantastisk annonskampanj by the way där jag poserade med hämndlysten min i svartvitt med allehanda hushållsmaskiner.

Nej, svarade jag på Titos fråga.
Han var inte elektriker, utan mer dis(e)lektiker!
och så skrattade jag åt min egen ordvits tills jag vaknade

KOM IHÅG:
försök inte tolka detta!! :)

Smäktande

| | Comments (0)

När jag öppnar boken the Library in the twenty-first century finner jag följande citat som inledning:

I have always imagined that Paradise will be kind of a library
Jorge Luis Borges

Själv tycker jag ju om bibliotek och så, men paradis... nja...

Bjussad på ett schysst citat

| | Comments (0)

... så jag bjussar vidare och lägger det här:

"Ne me comprenez pas si vite, je vous en prie!"

Vilket för den som liksom mej förträngt all skolfranska betyder:

Förstå mig inte så fort, om jag får be!

Jag gör mig skyldig till detta ofta.
SÅ jag önskar att jag också fick höra detta ofta.
Jag tar in det som sägs, men associerar det till mitt, relaterar det till det jag erfarit eller hört tidigare och slutar egentligen att lyssna alldeles för tidigt i ett möte med andra människor. Jag skulle ha mycket att vinna på att vara mer förutsättningslös och ge utrymme till "texten" innan jag börjar dra mina egna slutsatser och göra mina egna tolkningar.

Kaxigt nog, så kanske det är så att jag rodnande får säga att jag fastnat i intresset för mig själv. Jag tycker att allt som väcks och försigår i mig är för spännande för att lämnas åt det omedvetna. Kanske skulle jag kunna ta detta till mitt hjärta och inse att jag faktiskt står ut med mig och tycker att min existens är rolig och relevant och kanske värdefull - i alla fall för mig.

Både och

| | Comments (0)

Antingen eller
är så svårt
så definitivt.

Både och
känns mustigt
levande
och rikt.

Att kunna välja känns som det man alltid drömt om.
Hela barndomen.
Då man inte alltid förstod besluten eller sitt eget bästa.

Kruxet är att det enda som egentligen har hänt de senaste 30 åren är att jag vuxit till en självmedvetenhet som säger mig att jag faktiskt inte förstår besluten och inte alltid kan veta allt som krävs för att beslut skall leda till mitt bästa.

Och nu när jag är så fri
att det ger ångest och låser in mig
så önskar jag att jag kunde välja bort en del beslut
att nån annan kunde ta en del av dem
och att jag kunde luta mig mot något stabilt, oföränderligt och tryggt.

Om det nu skulle bli så att mina val gjordes åt mig
så skulle jag troligen slå bakut åt vartenda ett,
men i alla fall.

Läste om avregleringarna i morgontidningarna.
Det som skulle bli konkurrens och lägre priser och till det bästa för mig
och det har visat sig att det mesta som avreglerats blivit dyrare och sämre.

Allt utom telefoni, stod det.
Kanske för att telefoni är lätt att sätta sig in i och ha kontroll över?
Jag kan veta vad just jag använder och matcha det med vad som erbjuds.

Taxi åker jag extremt sällan och då oftast spontant invinkad för att det åker förbi en ledig när man vill hem en natt på stan, inte ringer jag runt, inte vinkar jag in flera för att jämföra.

Och hur skall jag kunna vara en klok människa när det gäller elen?
Skall jag veta om det blir en kall vinter, om vattenkraftverken funkar som de skall eller om något oförutsett är att räkna med? Skall jag ha fast pris eller inte? Hur ofta skall jag ha frågan på dagordningen för att ompröva beslutet och hur mycket tjänar jag på att lägga ner timmar på omvärldsbevakning för att kunna ta ett beslut. En avreglerad marknad gör ingen skillnad för mig, inte vad jag vet. Det enda jag märkt är den där skuggan på min axel som säger att jag borde ta reda på mer. Sätta mig in i och kolla upp. Det jag tjänat är stress och ångest och det är väl som så mycket annat; något som jag egentligen inte behöver! :)

Hur många alternativ har jag till att åka med SJ när jag skall åka på mina favvosträckor Stockholm-Göteborg respektive Stockholm-byte i Lund?

Och pensionssystemet skall man väl inte ens nämna.
Naturligtvis vill jag ha både och här också,
dvs både kunna skita i att sätta mig in i det OCH bli tokrik när jag fyller 65.
Men så är inte systemet, troligen kommer vi alla bli fattiga patrask och valfriheten är kittet som gör att det är helgjutet att säga att det bara finns en ansvarig. Den enskilde. Så man blir inte bara fattig, man får gå omkring med en dumstrut på huvudet också.

And I hate it.
För med all denna valfrihet så ligger det på mig.

Visst är jag för ansvar och att ta det, så där i princip.

Men jag tror att de flesta av oss vill ta ett VISST ansvar, men när det går åt pipsvängen så vill man att det skall finnas ett par nivåers marginal innan man behöver stå ensam med konsekvenserna om de är katastrofala, är det positiva konsekvenser så kan man tänka sig att stå själv med en tår i ögonvrån på prispallen och ta emot ALLAS jubel.

Som att man vill kunna ta risker, men alltid ha skyddsnät (även om det är effektfullare om inte publiken ser dem).
Som att hoppa ut i världsrymden och ändå finna att det krökta rummet är insidan på mammas trygga mage.
Som att leva ett liv som man vet kommer klassa i genren romantisk komedi.

Trygghetstankar som får en att apspy
Men motsatsen som får mig att kura ihop i ångest över min otillräcklighet.
Är jag tillräckligt stark för att vara vuxen?

Jag vill gärna fortsätta vara både och.

Pippi, Bamse och demokratin

| | Comments (0)

Efter att under dagen ha läst om senaste Robinsonäventyret så väcks återigen samma poäng i mitt huvud.

Det som hänt är alltså att några fick sitta i en bur tills en gav upp.
Ingen gav upp.
För att lösa problemet tar man till de metoder som vi är uppväxta med är de rätta, sunda och goda, nämligen en demokratisk metod.
Rösta.

Det är bara ett krux.
Demokratiska system fodrar egentligen att majoriteten tar någorlunda hänsyn till minoriteten och i någon mån beaktar deras sida, synsätt, väl och ve. Om alla trots att man blir nedröstad kan se en del i något allas bästa i de beslut som tas. Eller åtminstone att samtalet fortsätter pågå och beslut kan genomföras, testas och omprövas. Att man trots allt kommer att ha en chans NÅNGÅNG öven om man inte fick som man ville i första vändan.

Om den som är stark inte är snäll kommer inte heller den svage tycka sig behöva vara det.

Synd att jag missade detta Robinson-avsnitt för det känns som en symbol/uttryck för mycket av det som vi ser runt omkring oss just nu.

- Vi vill vinna valet, säger politikerna, som om det inte handlade om förtroende utan om tävling.
- Vi vill inte vara med på era villkor eller känner inte att vi får vara med säger de som hamnar i egna banor i samhället och livet.

Att de inte möts är inte konstigt.
Ingen är öppen för ett möte i någon egentlig mening.
Ett möte förutsätter väl att man är redo att öppna upp och både bjuda till och lyhört lyssna.

Hurra för otrohet!?

| | Comments (0)

Igår steg börsen i Turkiet efter att det inte blivit någon lag om otrohetsförbud.

Jag har inte hunnit sätta mig in i frågan, men har förstått det som att man varit rädd att man blandar religion med politik och att det blir för muslimskt nu när det skall bli europeiskt och allt.

Man skall väl inte blanda skit och pannkaka (som farmor brukade säga), men samtidigt tycker jag att frågan är spännande. Givetvis blir det svårt att bevisa och finna lämpliga påföljder om man kriminaliserar otrohet, men å andra sidan har det ju funkat hjälpligt med en del andra av Guds bud, tänker då på stöld och dödande.

Å andra sidan är detta ett sätt att åsamka någon psykiskt och fysiskt lidande. Och det är väl inte helt främmande för västerländskt tänkande att vilja styra upp sådan't som människor gör och som skadar varandra???

Det är ju intressant att fundera på varför gränserna går just där de går för oss. Och om det är så att otrohet är ett så accepterat beteende hos oss västerlänningar att frågan aldrig någonsin kommer att lyftas och dryftas här.

För visst kan man säga att otrohet är en privat historia och en ensak, men det är samtidigt långt från en ensak eftersom flera personer dras in i något som en person gör.

Vari består skillnaden i jämförelse med andra saker som vi anser vara kriminella. Det handlar ju allt som oftast också om att en person tar sig rätten att göra saker på andras bekostnad.

När x-et träffade en annan så var jag arg, sårad och kränkt, lika mycket som om någon varit inne i mitt hem (hemfridsbrott) med goda förespeglingar (bedrägeri) och tagit med sig det som varit mest värdefullt för mig (stöld) och lämnat allting i en enda härva av kaos (skadegörelse) inklusive mig allvarligt skadad ovisst om bestående men (misshandel).

Men det fanns ingen instans för mig att gå till för att få upprättelse. Jag var helt utelämnad åt att städa upp och bita ihop om min smärta eller göra mig själv olycklig.

Jag kunde inte ens ta lagen i egna händer, för det finns ingen lag som hindrar någon från att göra någon annan illa på ett själsligt plan.

Kanske är det för att själen inte kan betraktas objektivt?

Kanske är det också lika bra att det är som det är.

Leka med maten

| | Comments (1)

Plötsligt har jag det senaste året eller så börjat att laga mat.
Matlådor som är helt OK.
Kanske tillräckligt OK för att jag skall sluta säga att jag inte kan laga mat.

Kanske har mitt kassa självförtroende att göra med att andra runt mig alltid kunnat bättre. Mamma, pojkvänner, vänner och ...tja... mormor skall vi väl inte ens nämna i det här sammanhanget.

Mina maträtter blir aldrig likadana.
Äter du rödbetor undrar de i lunchrummet.
Ja och nej, det är köttfärssås, sen slängde jag i lite rödbetor, spenat, kikärtor, ingefära, majs och vad jag nu kan ha haft hemma för tillfället.

Emellanåt funkar köttfärssåsen riktigt bra.
Då får man passa på att njuta för det blir aldrig likadant igen.
Och så får man aldrig aldrig glömma att kalla det för LINDA-KÖTTFÄRSSÅS när man skall bjuda andra för annars sliter de sitt hår i förtvivlan över att det varken smakar eller ser ut som de är vana vid.

När jag ser människor som följer recept så blir jag nästan ARG.
Jag vet inte vad felet är för de är ju själva nöjda och resultatet är inte heller att klaga på. Det är nog bara den där bristen på initiativförmåga och rädslan att göra fel som stör mig. De kan se ut som de är nära hjärtinfarkt när man föreslår någon ingrediens som inte stod på pappret.

Men nu har jag börjat ana något.
Man kan ha kokböcker utan att följa dem, bara låta sig inspireras av dem!
För mig är detta revolution.

Jag trodde att jag först skulle traggla med recept tills jag kan dem utantill och då kan baka på en höft. Och bakning är väl det som känns svårast att bara leka med för man vet inte vet inte och vet inte i timmar och sedan tar man ut det ur ugnen och då vill man gärna att det skall ha blivit nått av det.

Matlagning är ju mer hopkok, lek och fantasi utan att något annat behövs än lite mod i slev och fyllda skafferi.

Jag tror jag skall skaffa ett par kokböcker på bokmässan nästa helg.
Känner mig inspirerad helt enkelt!
När jag blir stor skall jag bli duktig på sån't här,
och kanske inte fullt så stor...

Knäck en troende!

| | Comments (3)

Detta verkar vara ett måste för många.
Jag kan känna att jag emellanåt hamnar i det själv också.

Tror nån skall man argumentera för nått annat.
Hoppas nån skall man ta ner den på jorden
Vill nån skall man visa på hindren
Kan nån skall man testa den kunskapens gränser
Drömmer någon skall man utsätta den för eldprov.

Många av insändarnas argument FÖR juryn i idol 2004 säger just detta.
Ta ner de som inte fattar sina begränsningar på jorden.
Befria dem från livslögner och drömmar, ty de är samma sak.

När kommer tv-programmet där varenda svensk (eller varför inte världsmedborgare i stort) som någon gång köpt en lott, satsat på spel och tips och dobbel skall lyftas fram och i närbild ställas till svars för det obegåvade i att drömma om miljonklipp när chanserna är så oändligt små. Hur dum får man vara?

Eller ta aldrig någonsin någon chans.
Ha alltid ryggen fri
Ta det säkra för det osäkra
Dröm aldrig om nått du kanske inte kan få.

Ta över huvud taget aldrig ut svängarna i livet.
Var bara lugn, en i mängden och knäckt!

Det är det enda vi kan uppnå, för det perfekta finns inte, det är bara en dröm.

Mumsegumsan!

| | Comments (0)

Ja här sitter jag med en begynnande hyvvä-värk. Aj aj
Det är spänningar som släpper.

Jag har äntligen tagit tjuren vid hornen och bett om tjänstledighet.
En dag i veckan i två månader.

Nu vore det väl självaste jäsiken om jag inte kunde ägna min pluggtid åt något annat än stressat tunnelseende och panikångest!

Det känns nästan lite som om jag lyssnat på vad jag behöver
och tagit hand om mig.
Som om jag faktiskt nånstans tycker om mig och skulle kunna tillåta mig att vara värd att må bra.

Men nu skall vi inte dra några förhastade slutsatser.

jag har inte bevisat att jag är värd ett jota innan jag blivit klar med den här utbildningen from hell (eller Borås, same shit different name)

Ett jobb som det står Linda på

| | Comments (1)

Idag finns det ett ledigt jobb som det står Linda på.
Men det är ju för tidigt att lämna det här jobbet.

Eller är det så
i alla fall delvis
att jag är lite väl tung i gumpen
när det väl kommer till kritan.

Nån röst jag nångång hört ekar i mitt huvud:
Man kan i alla fall söka

Den som jag lyssnar på säger istället:
Ååååååå vad jobbigt detta blev för mig nu!!

Det har redan hänt

| | Comments (0)

Jag har läst, jag har hört, jag har tänkt.

Att vi är illa ute om slutar tro på rättssamhället.
Att det är bra att sanningar kommer fram,
men att halvsanningar inte är mer värda en lögner.

Att journalister emallanåt söker spetsar och konflikter
och att det är att göra det lätt och att göra våld på komplicerade sammanhang och förlopp. Oftast finns inte en skurk och en god. Oftast är vi på olika sätt fast i olika ekorrhjul och mönster som hindrar det till synes självklara från att ske.

Att alla poliser inte är stabila konstapeln som mitt i gatan står, har jag förstått.
Främst att det inte är den bilden av polisen som alla möter.

Till exempel inte den väninna som växte upp invandrartätt och polisen inte vågade gå ur bilden utanför fritidsgården utan satt därinne med ficklampa och/el kamera. Och stigmatiserade vem polisen var till för. Vem som var skummis och vem som skulle vara trygg.

Tv-bilderna av välsvingade kraftbatonger har inte hjälpt mig att återhämta min medelklassidealiserade polis.

Och som nu i helgen,
när jag hör att en polis sagt till en som velat anmäla ett brott. Att
"du kommer råka illa ut. Jag glömmer genast att du sagt något till mig".

Inte vill jag ha batong-kåta rohypnolpoliser som dräller runt, men inte heller vill jag ha dem som bangar konflikter.

För då är det inte något att oroa sig för i framtiden.
Det har redan hänt.

Lagen i egna händer är inte någon engångshändelse unik nog att skildra på löpsedlarna. Inget att ramaskrika om utan tvärtom är det tydligt att det händer, att många känner sig utelämnade till det sättet att lösa sina oförätter och förrätta rättvisa.

Var befrielsen från lynchmobben bara en parantes i rättshistorian?
Kan vi inte hitta gemensamma värdegrunder för ett helt samhälle längre när gemenskaperna grundar sig på annat än medborgarskapet och folkhemsboendet?

Jag vet inte.
Men det jag hört om i helgen skrämmer mig.

Jag vill engagera mig.
Men det skulle väl bli politiskt i så fall och då är jag återigen dömd till de mer teoretiska ställningstagandena och diskussioner med annan skyddad medelklass. Det borgar inte för de möten och den öppenhet som jag vill uppnå utan kanske till och med tvärtom. Att se att jag och kollegor som vill väl ändå råkar ut skulle kanske göra mig mer militant?

Skyddar jag mig själv bäst genom att helt enkelt blunda.

Vad var det det hette nu igen...
Att välja sina strider...

Det gör mig inte stolt.

Kort, men välbehövligt

| | Comments (0)

Nu är jag tillbaka efter Skånehelgen. Nästa gång skall jag minsann unna mig en semesterdag också för man hinner inte så mycket på en helg. Bara liksom komma ihåg hur det var att vara nedvarvad och så iväg igen.

Jag har bråttom. och jag förstår inte brådskan i mig riktigt.
Det är inget jag flyr från.
Bara mycket jag vill.
och det riskerar att knäcka mig.
inte trodde jag att jag skulle ägna helgen åt att gråta ut direkt,
men det var välbehövligt.

Men det var inte bara tårar.
Tvärtom.

Det var roligt var att träffa familjen igen på söndagslunch.
Stora välkomnande kramar.

Och förstås den lilla utflykten med pågavännen till Ikea på lördagseftermiddagen.
Då vi började fantisera och synka våra inredningsplaner.
Det är vansinnigt roligt!
och kärt!

Söker och finner

| | Comments (0)

Ofta när jag har en stund över och känner att en oro förtär mig,
så tänker jag att jag skall kunna ropa och få ett svar
men lika ofta är det ett ensamt eko som möter mig i världsrymden.

Idag kände jag att jag kanske skulle ta och gå till grunden med min livsåskådning och mitt förhållningssätt till mig själv och min omvärld.
(Ja, min ambitionsnivå är rätt välutvecklad om man säger så)

Så jag ställde mig med båda fötterna på jorden, med ett lagom avstånd mellan dem så att jag står stadigt och med balans och kontroll och
när fyller jag googles sökfält med ordet helhet, så känns det som att jag viskat i glaset, men när jag trycker enter så är glasets rörelse över världsnätet för snabb för mitt öga att uppfatta.

Det verkar dock som att jag när jag söker helhet får räkna med att det uppfattas som att jag söker en helhetssyn kropp/själ eller att jag vill ha något fullständigt som till exempel regeringens propostion i sin helhet.

Jag förtydligar med sammanhang, men det gör att alla kyrkor börjar pocka på uppmärksamhet i min träfflista. Är det det jag är ute efter? Är det symbiosen kropp/själ/ande? Nej, det är inte den. Det är systemet livet, hur saker hänger samman, alla förbindelselänkar, alla konsekvenser och alla möjligheter, alla förklaringar och förmågan att förstå allt. Det är liksom bara det som jag vill tillskansa mig.

Jag la till teodice för nånstans är det kanske det som skall med också, det där med att få ihop allt som händer i världen och varför. Jag kanske inte skulle blanda in Gud i det, men det känns som att Gud är liksom ett begrepp just för den där helheten, avsikten och andemeningen med allt.

Och jag fick två spännande svar.
Som jag inte hinner läsa igenom nu, men jag gillar rubriken på den första:
"Att utforska det egna jaget är som att äta chips, det är omöjligt att sluta" och idén med den andra där flera har skrivit om sina tankar och reflektioner.

Stryker jag teodice och ersätter det med livet så dyker bland annat detta och detta eko upp i min jämmerdal... ;)

En påminnelse om vår dödlighet

| | Comments (0)

Är det inte så som tillkännagivandena om den senaste veckans dödsfall i församlingen brukar inledas?

I alla fall så blev jag just påminnd om min dödlighet,
jag som skall tåga till Skåne idag.

Olustigt för mig.
Så mycket mer fruktansvärt för andra.

En fräckis

| | Comments (1)

Tandläkaren undrar om mannen nyligen haft oralsex.

- Hurså, flinar mannen, har jag fittsaft mellan tänderna?

- Nej, men bajs i näsan.

Ber om ursäkt, men den har legat och poppat i mitt minne i veckor och velat ut. Jag har kämpat tappert, men nu brast fördämningarna.

Ögonblicksbild från bostadsbristens Stockholm

| | Comments (0)

Obs! Detta är ingen nyhet.
De som har det bra får det bättre.

Jag är en av dem som har det bra.
Som fått det än bättre:

Igår bjöds jag på vin av min ena inneboende när jag trött kom hem från jobbet
och idag när jag kom hem fick jag äta hur mycket nybakad sockerkaka jag vill, eftersom min andra inneboende bakat.

Och till råga på all lycka var det min favorit med choklad och banan i !! :)

Livet är en godsak helt enkelt!

Missa inte stadens holkar!

| | Comments (2)

Det var jobbarkompisen som visade mig denna när vi var ute och traskade, men det finns tydligen många många fler. Värt en heldag!!

Mer gemensamt med finstilt

| | Comments (0)

De jag bor med nu lever jag inte med.
Mina inneboende är inte min familj.

Men visst önskar jag att det vore så... Särskilt när en av dem skickar sms och undrar vart jag har sockerkaksformar. Det vattnas i munnen, men jag har ingen rätt till anspråk på 10% av det som producerats i lägenheten. Jag missade det tillägget i avtalet och det kommer GRÄMA IHJÄL MIG!

Lossnar det i latex?

| | Comments (1)

För att komma upp från den kvicksand där jag och min uppsats nu befinner oss i så satte jag mig och sökte inspiration på nätet. Och fann ett par råd för hur man skriver uppsats iklädd latex.

Wow, jag har ju inte ens kommit på tanken tidigare, men nu VET jag att allt kommer gå galant, som ett spratt, som en glidande dans. Och bäst av allt; jag är vid gott hopp!

Drömmer mig bort lite

| | Comments (1)

Och finner genast en rad länkar om Skåne. Det finns bilder på mitt kommande hem, det finns välsorterade länkkataloger, historie(be)skrivning och så en massa man vill se och göra fastän det kanske alltid blir som i somras att man sitter hemma och njuter av livet med ackompanjemang från Radio Stella.

Jag hittade inget direkt av intresse under rubriken ny i Skåne däremot fann jag rubriken "Arbete och bidrag" först ut om man vill leva i Malmö. På arbetsförmedlingen är det Skånetorka på mitt område just nu och liksom de allra flesta andra så känns det inte som att bidrag är ett likvärdigt alternativ då man vill bygga upp sitt liv på enny plats. Det finns liksom inget som klingar nybyggar-anda över det...

Jag får bli vid min läst ett litet tag till...

En inneboende till och jag blev fri!

| | Comments (0)

Nu har jag huset fullt av fruntimmer.

Idag fick jag en bonus-inneboende som skall bo här månaden ut, min kära goda vän och det känns bra, efterlängtat faktiskt. Särskilt som vi bott ihop tidigare och emellanåt haft perioder då vi pratat om göra om det (spara pengar OCH dricka vin in på småtimmarna i ett och samma andetag liksom).

I vilket fall är hon på drift ikväll
och jag har varit i källaren och rensat för att ge plats åt sådant som jag kan avvara i lägenheten och därigenom lämna plats till ytterligare en i hushållet.

Vart kommer alla saker ifrån?
Jag har säkert motsvarande 4 garderober med "inget-att-ha-på-sig". Idiotiskt.

I källaren blev jag tvungen att flytta på några lådor som jag av matthet lämnat orörda vid tidigare rensningar. Det var förvandlades till en låda med uppsatser och 2 papperskassar till pappersinsamlingen med gamla anteckningar, stenciler och uppkopierad kurslitteratur från 1800 kallt, dvs mina första stapplande steg i universitetsvärlden.

Och bland detta fann jag även exets gymnasiepapper och så en liten mapp med bröllopsbudget, sånghäfte, bröllopsaktens program och kvitton från det som inhandlades inför denna stora dag.

NU finns inget av detta kvar i min ägo.

Det är skönt.

Det finns inget så frigörande som att stänga av tankarna och inte gå in på vad det förflutna var och är utan bara låta det flyta bort och föraltid förloras i evighetens pappersinsamling.

Ahh så blev världen god igen!

| | Comments (0)

Efter en seriös släng av PMS-igår
fick jag med ett par visdomsord från en kollega som jag sög på medan stapplade hem

... och botade mig.
För vad kan väl tända ett ljus i tillvaron mer än en bit choklad och en nyköpt Bamse?

Det slutar alltid gott och det är så som jag är uppväxt med att det skall vara. Och jag vet att jag är en riktigt go människa för JAG förstår det som Krösus inte förstår. Jag vill bara slippa vara den som försöker förklara. Krösus-språket är så dominant i vår tid, att man emellanåt misströstar i att försöka bemöta det...

Så ringde jag mamma.
Hon hade köpt nya skor och pappa hade lagat mat.
Frid, fröjd och förnyelse.

Och så sist men inte minst ringde jag pågavännen.
Han tyckte att det var positivt att jag känner mig själv så pass bra att jag kan förhålla mig med lite distans till det som händer.
Jag sa att det nog kommer vara så här för mig, ett par dagar i månaden när jag är ledsen, vill dra något gammalt över mig och dö.

Då invände han, och vädjade till min medmänsklighet.
Jag kan ju inte dra nått gammalt över mig och dö,
jag får ju tänka på honom också.

Men, sa jag, det är ju du som är det gamla jag vill dra över mig!
Jaha, sa han och ljusnade på rösten. OK, jag kan ju dra över dej, men du behöver väl inte dö?
-Le petite morte, du vet, sa jag flirtigt.

Och även om det hade hunnit mörkna ute
så började fredagskvällen lysa som en ljus i den här veckans tunnel.
Längta längta längta

PMS är en "bra att ha"-grej

| | Comments (1)

"Ingrid Ursing, erfaren kvinnoläkare och tidigare överläkare vid Södersjukhusets kvinnoklinik, anser att det ofta kan vara positivt att ”bejaka” den premenstruella frustrationen:

– Ta vara på de starka känslor som drabbar dig under några dagar varje månad. Försök ta reda på vad de vill säga dig! Det kan ge dig möjlighet att komma bättre underfund med dig själv.

– När ilskan, besvikelsen, känslan av otillräcklighet drabbar dig är det med stor sannolikhet känslor som redan finns hos dig. Vad gör du med dem resten av månaden?! Spara PMDD-känslorna i ditt minne, och ta fram dem när mensen är över. Då fungerar du bättre, och kan ta upp en sansad diskussion på hemmaplan eller på jobbet. Kanske kan du åstadkomma en liten eller stor livssituation, som gör att du mår bättre – även veckan före mens!"

Det jag inte kan hantera idag som jag skall rätta till om en vecka är följande:

?

Jag fattar inte själv varför jag känner mig lamslagen
av tillbakahållna tårar
över att vilja vara någon annanstans
av att världen inte är trygg
att det är läskigt
att jag inte hinner
att jag inte är klar med sådant jag vill vara klar med
att jag inte är bättre
att jag inte vet vad jag håller på med med uppsatsen
att jag vill att mamma skall hålla en sval hand på min panna
och så vill jag springa på en sommaräng, vacker och med fladdrande hår som i värsta schamporeklamen, men så sitter jag här och småsvettas i en kofta. Är det klimakteriet som kommit tidigt? Varför är inte jag sval och fräsch?
Jag vill hinna ikapp mig och vara ledig. Det är sjukt att jobba heltid.

Jag vill inte ens leva idag. Bara ligga på rygg och titta på molnen och släppa all tankeverksamhet på allt. Och jag vill ha pågavännens hand i min och jag vill bara ligga där tyst tillsammans.

Eller gråta gråta gråta

Vi e goa gubbar allihopa!

| | Comments (2)

Har känt mig rädd sedan jag satt mitt emot en märklig typ som gestikulerade hotfullt menande mot mig på t-banan hem i lördags och sedan igår när jag fick veta att två tjejer våldtagits i det friluftsområde där jag haft så goa helgmorgonpromenader...

Jag vill inte inskränkas.
Tycker inte att jag skall behöva det.
Men är inte riktigt beredd att lägga mitt eget fysiska/psykiska välmående som insats för det.

Jag har känt mig rädd.
Och jag har känt vad det gör med mig.
Jag vill undvika att krypa ihop i ett hörn och sluta leva, så jag krymper ihop mitt rädda jag och gör mig redo för strid. Hela kroppen har varit spänd och liksom stridsrustad.

Det finns inte bara fördelar med detta att veta om allt som händer.
Och jag tror att man också skall ha klart för sig att man egentligen bara får veta om det negativa som sker. Alla goa saker som människor gör med och för varandra når inte löpsedelplats.

Ända sedan jag såg Bowling for Colombine så har jag skrämts av det sätt som vi skrämmer upp varandra och skapar ett sjukt samhälle. För ett friskt samhälle bygger på förtroende. Ingenting funkar om vi inte kan lita på varandra, så allt detta matande med och anspelande på vår rädsla måste vi på något sätt lyckas ställa oss över.

Men det smyger på. Idag redigerar journalisterna upp det till ett HOT när någon funderar på att delta i ett demokratiskt samhälle. Hallå! Vad håller journalisterna på med? Är det inte mer av ett löfte än ett hot att demokratin är levande, att folk vill rösta, bry sig, om de bara får en känsla för att det finns någon att lita på, något att bry sig om på djupet, som inte bara är tomma ord. Det är inte poltikerförakt. Det är journalistförakt. Det är de som skapar så stora delar av vår verklighetsuppfattning, om hur vi ser på oss själva, våra möjligheter och förutsättningar, och varandra.

Är vi också ett hot? Är det så vi vill se oss, gör ni oss en tjänst i förmedlandet och granskandet?

Be aware! Och huk er i bänkarne! Hela svenska folket HOTAR att rösta nästa val! Vi vill delta. Vi vill få lov att känna framtidstro, trygghet och lycka! Vi vill inte skada varandra, utan tvärtom få betyda något för varandra!

Skrämmande gem

| | Comments (2)

Jobbarkompisen fick krux i Excel.
Gemet frågade om hon ville ha hjälp.
Och jag hörde henne säga: Inte av dig ditt dumma gem!

Sedan började gemet bolla med sina ögon och förvandla sig till en atomsymbol.

Nu sitter vi på helspänn och bara väntar på att det skall kasta sitt onda öga genom skärmen.

Eftersnack om vad som gör ont och varför

| | Comments (0)

Efter att ha sett Eternal Sunshine of a spotless mind frågade kompisen mig om jag skulle kunna tänka mig att radera ut någon (tydligt underförstått vem). Vi hann fundera fram och tillbaka runt det hela ett par vändor medan vi traskade längs söders gator i sensommarnattens värme.

Jag berättade om hur ledsen jag gjort mig härom dagen och att jag hade svårt att förstå varför det fortfarande skulle smärta. Om jag raderade honom skulle då smärtan ändå kunna finnas kvar i kroppen som ett minne bortom ord och bild?

Men saken är den att det inte är så att jag saknar honom.
Det har jag aldrig gjort.

Det är inte så att minnena ger mig stunder jag vill ha tillbaka. Det vill jag inte.
Inte ens de mest underbara - som bröllopsdagen- skulle jag vilja återuppleva,
inte med honom.

Jag vill inte dela någonting med honom,
men minnena är det enda jag är tvungen att dela med honom.

Det som stör mig mest är allt det där som jag inte vet något om.
Men det jag tror stör mig.

Att hans liv pågår.
Att jag tror att det är oberört.
Att han inte bär minnena med sig.
Eller att han omtolkat och nedvärderat dem.

Att jag tror att han och hon lever lyckliga.

Och det stör mig att jag inte kan unna dem det. Särskilt när jag själv känner mig lyckligare utan dem. BORDE jag inte då kunna sluta hänga upp mig på och störas av vad de gör och inte.

Men jag kan inte det. För det är som att världen gungar om inte vår kulturs lagar gäller. Om det inte går dåligt för de dumma, vad kan man då lita på?

Det stör mig inte att ha minnen av lyckliga stunder. Det är snarare bitterljuvt och märkligt att det som var jag och mitt kan kännas så märkligt främmande...

Det starkaste ögonblicket i filmen, var för mig den scen där de försökte skapa det schyssta avsked som de aldrig fick. Det var där mina tårar kom. För det är det som saknas mig.

Jag vill inte ha gått igenom det hela oberörd.
Jag vill fortsätta vara känslig för det jag tycker är fel och sorgligt.

Jag hade velat få sådant avsked som jag aldrig kommer få.
Det är det som gör ont.

Minnena i sig skadar mig inte.
För smärtan har inget med honom som person att göra.
Det enda som har med honom som person att göra är att jag vet att han inte är ond.

Det är OK att ha en plats i mitt hjärta som vill honom väl,
(vi har ändå delat något som jag dittills aldrig delat med någon)
men jag lyckas inte skapa den platsen.

Jag önskar jag kunde acceptera det.
Och bli fri.

Smärtan har inte med minnen att göra.
Det har med mitt sätt att bära dem.
Mitt sätt att leva, vara och lära.
Den jag vill vara eller tycker att jag borde vara
de förväntningar jag har på mig själv som människa.

Det kan jag bara ändra nu
och bara om jag har tillgång till de erfarenheter som jag inte kan ha utan mitt minne.

Årets bästa fest

| | Comments (0)

I lördags var jag på årets bästa fest.

Har ni chansen någon gång så se till att infiltrera er på tävlingen och på banketten efter akademiska rodden.

Jag kan tänka mig när jag själv var student att det hade varit en höjdare med folk från olika högskolor och inte minst att möta personal och lärare under en avslappnad tillställning.

Själv kommer jag aldrig glömma den student (som troligen själv inte har nått minne av det) som stod och diskterade databaser med oss från biblioteket på damtoaletten. Hon kramade om oss alla och sa att vi var hennes hjältar!

Sån't känns upplyftande hur sluddarande det än uttalas.

En annan replik att minnas var när vi frågade vad det var för mat som serverades till varmrätt och tänkte att vi skulle få nått sådant där restaurangsvar i stil med "a la... på en spegel av..." och servitrisen kort och gott svarade "Fisk"

Själv blev jag inte så sen den här gången (= hängde inte med på efterfest och släntrade inte ut på stan efter den). Jag blev helt enkelt tvungen att gå hem efter att ha dansat som en galning i ett par timmar och därefter hållt jämna steg i buggandet med en av våra låntagare så var jag helt enkelt för genomsvett för att vara bland folk.

Jag var hemma före midnatt. Och kunde vakna strax efter 8 och gå upp och börja med matlådstillverkning (Nu behöver jag inte laga mat på en dryg vecka!!) och tvättstuga, innan jag stack på bio och såg "Eternal sunshine of a spotless mind" som jag tyckte om.

En stund på jorden

| | Comments (0)

I slutet av veckan föll jag dit.
Kunde inte stå emot längre utan föll för ginza-reans lockelser.
Lyckades dock efter mycket ångest få ner mitt köp till en film och en skiva.

Samtidigt på en annan plats, men på samma planet.
En annan ångest.
En mamma utanför en byggnad där hennes barn hålls som gisslan,
så nära och ändå så maktlös
så enkla grundläggande känslor
viljan att skydda sina barn

explosioner
kaos
död

på måndag kommer mina köp förmodligen med posten.
som om livet bara går vidare
orört

Men det är inte sant
livet går vidare berört
illa berört

Kan nån förklara hur dum man kan bli?

| | Comments (0)

Sitter och pluggar vilket i eftermiddag mest innebär att låta tankarna fara och fatta hur jag skall få ihop det. Jag tror att jag har för bråttom med att knyta ihop det, men jag vill så gärna känna att jag fattar någonting om vad jag håller på med. Jag vill kunna svara på frågan vad det är som jag skall skriva om utan att blinka och utan att säga "nått sånt - i runda slängar" efter en kort flummig förklaring.

I alla fall så kikade jag på en sida med olika länkar till databaser och såg där eniro att söka privatpersoner i. Och nu kommer den stora frågan som jag inte förstår.

Varför klickar jag på den länken?
Varför söker jag på mitt ex?
Varför kollar jag på kartan vart han nu bor?
Och varför känner jag mig så tyngd av ledsenhet när jag ser att han bor i faggorna av där hon bodde/bor (att det är lätt att tänka sig att de bor ihop och bygger framtider)?

Jag förstår mig inte.
Skall det vara så här?

Det är en sorg
förstås

kanske går sådana över nångång
kanske kan man bära dem utan att för den skull oroas och förfäras därav.

Jag blir alltid så rädd när den tränger sig på mig
som om den skulle kunna kväva ljuset föralltid
och inte bara för ett ögonblick skymma det med allt sitt mörker

Jag önskar sorgen dog
Jag önskar jag alltid vore fri

Och jag hoppas så
att detta inte betyder att jag inte egentligen älskar igen
på nytt

Jag kan inte kräva av pågavännen att dela detta med mig
Jag vågar det inte
för det är inte vad jag vill ha att ge
Jag vill att min kärlek skall vara en bukett av ljusa glada färger,
men nånstans finns de tårande purpursvärtade kronbladen
de som inte går att dölja

men som inte heller behöver lyftas fram

väl?

Kanske skulle jag kunna älska mig just för min förmåga att sörja.
För att det är stort, smärtsamt och emellanåt faktiskt rätt modigt.

Men jag vill inte tyngas

Jag vill lätta
Jag vill sväva bland rosa moln

Och blunda i känslan av evighet i din trygga famn
där varje por öppnat sig för att släppa ut den kärlek som du överöser mig med.

Jag vill säga att du helat mig.
Men så kommer en sådan här stund

Och det går inte att säga, för sorgen river och trasar någonstans.
Det gör ont, men det går ändå.

För det som måste gå, går.

Det som igår kväll var ett samtal om möbler, möbering och flytt
känns mot ljuset av ett par enkla men tvångsmässiga sökningar som en flykt.

Gode Gud, låt det inte vara så.
Ingen annan skall såras.
Ingen annan få sina drömmar och sin tro skymfade
Sin närhet fjärmad och föraktad.

Hjälp mig,
att inte vara så himla dum

att inte utsätta mig

och
hjälp mig
att inte vara så

rädd

Mening att minnas

| | Comments (0)

Ingen har efterfrågat ondskan, så du kan behålla den en vecka till!

Se positivt på internet

| | Comments (0)

Jag har med förtjusning tagit del av en spännande och intressant läsning av Stig Roland Rasks funderingar kring internet. Den är läsvärd i sin helhet, men jag tänkte bara ta med ett par lösryckta citat här:

"Man behöver inte älska alla böcker bara för att man gillar bibliotek"
s. 22

"I det gamla bondesamhället var föräldrarnas auktoritet tämligen given och oomstridd. (...) Vuxenauktoriteten upprätthölls på ett naturligt sätt eftersom den var knuten till förmedlandet av livsnödvändig kunskap.
Målet för barnen var att tillgodogöra sig denna kunskap. Barndomen betraktades som en förberedelsetid inför det som komma skulle. Meningen med att vara barn var att bli vuxen.
Idag ser vi en tydlig värdeförskjutning mellan generationerna. Målet att bli vuxen har ersatts av en strävan att förbli ung (...) om man betraktar ungdomstiden som livets mening, hur kommer det att påverka betraktandet av vuxenlivet? Vad innebär denna förskjutning av tyngdpunkt? Vilka konsekvenser kommer detta synsätt att få?
" s. 41

"Hur är det då med det mänskliga? Hur definierar vi det ordet?
När Freud försöker sig på detta avgränsar han ordets betydelse i förhållande till det djuriska. Han menar att människan kännetecknas av sin förmåga till subliminering, dvs sin förmåga att med viljan styra över sina naturliga drifter.(...)
När Paulus definierar samma ord avgränsar han det åt andra hållet. Han formulerar ordets betydelse i förhållande till det gudomliga. Lustigt nog beskriver han det mänskliga som just oförmågan till denna subliminering. Misslyckandet är människans främsta kännetecken
." s. 45

I en föränderlig värld

| | Comments (0)

Efter läsa, skriva och räkna finns det en fjärde basfärdighet som vi behöver för att klara livet i den föränderliga värld som vi nu lever i. Denna nya basfärdighet innebär åtta S

söka
samla

sålla
sovra

sortera
strukturera

systematisera
sammanställa

Enligt: Stig Roland Rask Med eller utan filter: , KK-stiftelsens skriftserie, Nr 5, 1999, ISSN: 1403-3224, s.15

Skyll dej själv, men glöm inte att tjalla

| | Comments (0)

En gång sa Adam att det var Evas fel att han ätit av förbjuden frukt.
Och Eva skyllde på ormen.
Och Gud straffade dem alla tre.

Ormen skulle bli utstött och äta jord
Eva underkastad och ha smärtsamma förlossningar
och Adam få det allmänt småjävligt med kosthållningen.

Se mer i 1 Mos 3:12-19

Nu pågår debatten om mat och fetma och McDonalds, t.ex. här. Och det spårar raskt ut i det vanliga. Varför handlar inte människor efter förnuftet. Informationen är ju gammal och tydlig, så varför tar tjockisarna inte till sig den? Vet de inte? Varför leder inte kunskap till handling? E de tröga eller? Och skall JAG betala för det för uj vad det kostar samhället pengar.

Och jag säger som Gud. Låt alla betala. Straffa alla som har någon del i processen.

*De som föraktar tjockisar och lyfter fram smala ideal, de som uttalar och visualiserar sådant som man så gärna vill anpassa sig till att man lätt låter naturliga signaler av mättnad och hunger drunkna i de tårar man inte vågar gråta, den offentliga godisbit man inte vågar suga på och alla de individuella uttryck som man inte vågar leva ut.

*De som medvetet (för visst borde de också veta exakt vad de gör, all psykologi är ju entydig i att en människa vill/behöver bli sedd och respekterad för just det han/hon ÄR) gör sina medmänniskor så ledsna och osäkra att de faktiskt behöver trösten och den lugnande inverkan som maten kan ge.

*De som säljer mat som inte är mat utan tillsatser av saker som man kan vara olika känslig för, som våra kroppar har olika förutsättningar för att hantera.

*De som marknadsför saker så att man frestas att äta skit fast man inte vill.

*De som på något som helst sätt bidrar till att inte alla kan leva på sin lön om de går ner i arbetstid, vilket ju skulle ge möjligheter till en mer harmonisk tillvaro där man till exempel lättare skulle kunna planera sin kost, laga mat istället för att köpa usla halv/helfabrikat och äta så långsamt att man hinner uppfatta mättnaden.

*Eller de som skapar närliggande arbetstillfällen så att man kan jobba närmre sitt hem, så att inte 2timmar om dagen går till pendling utan till annat som man hellre skulle vilja. Att göra det man vill är ju otroligt hälsobefrämjande!

Det finns så många att straffa. Många att skylla på. Ingen människa är en ö. Så gör ingen till en ö. Isolera dem inte, öppna för din del i världen.

Fråga inte vad världen kan göra för dej, utan vad du kan göra för världen.
Fråga inte vad din medmänniska kan göra för dej, fråga vad du kan göra för din medmänniska. Allt det där...

Och visst bygger förändring på att man inser sina tillkortakommanden och vill göra något åt dem. Så jag skyller mig själv, dygnet runt, men jag anser mig i min fulla rätt att liksom urfadern och urmodern i vår västerländska kultur peka ut medansvariga. Vilka punkter på listan kan du bocka av? På vilka sätt är du skyldig?

Vi som är tjocka skyller redan oss själva. Vi bär skulden, skammen och vår nedsatta rörelseförmåga tungt på våra leder och i våra blodkärl. Vi straffar ut oss själva och vi betalar med det enda vi egentligen som människor har här på jorden, med våra kroppar.

De som kallar sig livsmedeltillverkare och livsmedelsförsäljare trots att de säljer dödsmedel och sockertillsatser som tränger in i våra celler från ett håll samtidigt som marknadsföingen attackerar på andra fronter. Hur lätt är det att veta vad man egentligen äter? Troligen inte helt lätt eftersom det ständigt är olika nya bud och Plus-Sverker och hans konsumentgelikar gång på gång får lyfta soptunnelocket. (tyvärr får man inte alltid sådan information om det som kallats mat förrän efter man har svalt)

Ingen är en sämre människa.
Vi är alla olika.
Och det är inte farligt i sig.

Om det inte vore för allt lidande som fetma innebär så skulle jag nästan undra om inte allt prat om fetmaepidemi är de som tidigare varit normalas skräck för att i en förändrad population plötsligt vara de onormala. Och jag kan förstå skräcken. Jag har levt den. Och lever den i viss mån fortfarande.

Som en nyutsprungen ros

| | Comments (0)

En känsla är inte helt annorlunda bara för att man känner igen den och varit i närheten av den förr. Därför tänker jag inte skämmas ett gram för att jag nu i bästa fnissiga fjortis-stil avslöjar att jag tror att mina känslor är besvarade. Vad tror ni, tror ni han gillar mig?

När vi pratades igår så sa Han att
"Det är som en minijulafton varje gång vi bestämt en helg när vi skall ses, man blir sådär åhhhhhhhh, snart får jag träffa henne!"

Lyckan gäckar

| | Comments (0)

Igår stod för första gången på 7 år ett par Jehovas utanför min dörr.

Den propre unge mannen frågade om jag ville finna lyckan. Och jag fascinerades över att de alltid hittar en fråga som man inte kan säga nej till, som säger att här är vi som vill det goda, som vill dej gott. och ändå vet man att de är försäljare, om de får min själ får Gud ett skäl att släppa in dem i himlen. Vad jag skulle få ut är mer oklart.

Nu kan man dock inte fråga en förälskad kvinna om hon vill finna lyckan, för jag kunde ju bara svara att den redan var funnen.

Men varför låta sig hindras av en sådan petitess. Vad bra, sa den unge mannen och hans like propre kollega bligade i bakgrunden, det är nämligen många som är olyckliga, känner sig ensamma och är oroliga för allt elände i världen.

När han sa det så kändes det som en snara om min hals. Går jag omkring här helt okritiskt självisk och är lycklig medan andra lider, dör i krig, torteras och svälter. Fy mig.

Som grädde på moset så ville den unge mannen nu gärna läsa ett bibelcitat för mig. För att jag skulle förstå vad lycka är EGENTLIGEN. Han läste ur bergspredikan om att lycka är att sörja och svälta, lida och torteras för sin rättfärdighets skull. Jag kände att jag delvis kunde förstå poängen för olycka är väl mycket att inte ha några känslor alls, att inte vara sedd, att inte veta om man är rätt ute. Många många har velat martyrskapet förmodligen för att det är en lycka att känna att ens liv har betydelse.

Det var nästan så att jag ville erbjuda den unge propre ett rejält kok stryk så att han skulle få chansen att komma närmre saligheten...

Jag gjorde inga invändningar och visade inga känslor när han sa att många hade svårt att förstå att detta kunde vara lycka. Jag gjorde heller inga invändningar då han sa att jag KOSTNADSFRITT skulle få två nummer av deras tidning där jag kunde få veta mer om detta med lycka.

De har skippat sina stiliserade bilder av ett illustrerat paradis, som alltid visade ett paradis jag inte vill komma till. De har börjat ta stiliga foton istället på människor och djur. Det om bilderna, texterna får bli toalettlektyr. För stunderna när man får sätta sig där och renas är emellanåt bland de de lyckosaligaste jag vet.

Lycka kan man uppnå på många sätt, om/när de kommer tillbaka kanske jag skall säga att jag läst texterna och insett att det inte finns någon större lycka än den man känner när man får gå på toa efter att ha varit rejält nödig. So help me God!

Sova är gott, utvilad är drömmen

| | Comments (2)

Det stod i gårdagens DN om att det vore bättre att börja sin arbetsdag senare för att så många är så trötta på morgonen.

Jag skummade veckans tv-tablå i morses och insåg då att allt jag ville se på tv börjar som tidigast klockan 21.

Kopplingen är väl rätt tydlig. Det håller inte att följa med strömmen, kunna hänga med i vad folk säger att de sett på tv eller följa första lusta att slå på tv'n och bli kvar där... inte om man samtidigt beaktar och inser att det finns en poäng i detta med 8 timmars sömn.

Läser just ett citat att förmedla i sammanhanget:
"Skall det andliga lifvet hafva trefnad,
så måste kroppen förläna krafterna dertill
"
(Boken är från 1867, men det ser ut som att det är ett citat från något som tidigare sagts/publicerats)

Kroppen är en begränsning och en möjlighet
Att acceptera och anpassa sig efter dess förutsättningar
är det enda sättet att leva ett rikt liv.
Och varför leva torftigare än jag behöver?
Ett rikt liv består kanske inte i att inte missa något,
utan i att kunna göra och vara med närvaro...