Vill va på, men är av

Jag känner mig otroligt fjärmad från allt och hanterar det med att spä på det ytterligare. Kliva ännu mer ur sammanhang och möjligheter som finns. Jag kan inte förklara riktigt varför jag hanterar det på det sättet, men jag kan heller inte riktigt sansa mig tillräckligt för att se alternativ.

Tunnelseendet är påslaget på något sätt.
stressad?

Om jag skulle drista mig till att skoja till det,
och det ligger ju för mig,
så skulle jag säga att:
Jag känner mig avstängd och behöver bli påsatt!

Men är det verkligen så enkelt som en kemisk och sexuell obalans?
Jag tror det är mer det handlar om.
Jag tror alltid på mer i och för sig.

Kanske är det nån postsemester-stressdepression???

Jag borde nog tillåta mig att bryta ihop lite oftare
Det är väl inte meningen att livet skall vara som en enda lång knipövning?

Kanske skall jag hålla mig på en balkong vid havet,
där jag kan se mil och mil av vatten,
tanken blir lika fri som sikten
och friheten känns som styrka
istället för vilsenhet bland val

Kanske är det alla intryck som kilar sig fast i nervsystemet
kittlar,
spottar och fräser.

Hon fick smak på't minsann.
Lugnet, famnen, hamnen
Kärleken, vattnet och sommaren
Saltstänken och sötman.