Sveket lever

När allt känns som lyckligast
och den ljusnande framtid är vår
då kommer snabbt ett moln uppseglande på min himmel
det är minnet av framtider jag trott, men som inte blivit.

Nu när närheten är som innerligast blommande
Viljan till den drivs av nyfikenhet och lust
Blir det än tydligare för mig hur stort det gamla sveket var
Vilken närhet som gradvis förtvinade och som inte fick dö i frid
utan i tortyr och dödskamp.

Svartsjuka?
Hur skall jag formulera mig
Det handlar inte bara om det.
Det handlar inte bara på att lita på honom
Eller om att våga tro
och bygga en framtid

Det handlar om hur stor insats jag vågar lägga
Hur mycket jag är van vid att gå in med hull och hår
och hur mycket jag vill behålla en integritet och ett jag i detta vi.
Hur ogärna jag intar beredskap att förlora ALLT
när nu livet är funtat så fritt från garantier.

Men mycket handlar det om det andra sveket
Det jag inte trodde fanns
Som jag nu vet gör det
Inte bara vet jag det med mitt förnuft
Utan också med det jag aldrig förrut behövt bära
mitt hat

Det handlar om mina vänner
Ett skyddsnät och ett sammanhang
som jag inte förlorar mig i,
utan som jag kan känna mig levande i.
Trygg, älskad, kort sagt: delaktig.

Nu när jag har en lycka utanför vår gemenskap
Kommer den lyckan återigen att ses som ett eftertraktat byte?

Jag har ältat/bearbetad skillsmässan en hel del i den här bloggen.
Men mina känslor kring den f.d.väninnan som nu är exmakens flickvän har jag inte lyft lika mycket till ytan. Där finns många frågor. En är i bästa Dogville-anda: Kunde jag gjort samma sak? Om jag kunnat det så får jag ha överseende med det, om inte får jag förkasta det, hårt och oresonligt.

Men rent praktiskt
Hur förkastar man något hårt och oresonligt?
Jag har känt att jag skulle kunna döda henne
Det är ju rätt hårt och oresonligt
Men jag vill inte tillmäta henne så stor betydelse för min framtid som det skulle innebära.

Och ändå har hon betydelse som jag vill bli fri från.

Hon har en betydelse både för det som en gång hände i mitt liv
och för det det gör med mig idag.
Idag är jag rädd
Jag är orolig
Jag vet att det är obefogat - Just nu

Men jag vet också att det alltid kan komma att bli befogat
och då vill jag inte vara där.

Det känns som att jag hellre dör
Hellre dör nu
Lycklig

Men uj vad jag skulle missa
Och det kan tänkas att det inte finns fog för en överdriven oro
Och det kan tänkas att jag faktiskt skulle må bättre av att tillåta mig att må bra.

Och
Det kan tänkas att jag även efter en andra skärseld
skulle komma att säga
att det gett mig så pass mycket
att det nästan nästan var värt det.

Kanske behöver jag till och med en andra skärseld?
För då skulle jag flippa helt
Och det kanske skulle vara en befrielse...