Släkten säger allt eller inget
Jag har hört talas om folk som börjar släktforska med drömmar att hitta blodsband till kungar och celibriteter. Jag har hört om folk som slutat släktforska när de hittat mördare och banditer.
Det är intressant att fråga sig vad man tror att det skall säga om en.
Förändrar det vem jag verkligen ÄR, eller min självbild?
(glöm inte bort att fundera över skillnaden)
Man gör allt för att inte bli som föräldrarna eller för att leva upp till det man tror är deras värderingar och förväntningar. Och de har väl gjort detsamma kan man tro. Det är kanske en stor del av ens identitet.
Jag har knappt träffat en värmländsk bonne, en schartauan eller en karltokig bohuslänska, men deras blod finns i mig. Betyder det att jag ÄR något av detta?
Kanske är det så.
Det här med släktskap tycker jag ju är hemskt intressant som du vet. Att veta vart man kommer ifrån och vem ens förfäder är och var tycker jag är självklar rättighet för alla barn. Därmed inte sagt att blod är tjockare än vatten. Har diskuterat en del med två adopterade nu i sommar ingen av dem kände något behov av att forska i sin bakgrund. Deras föräldrar är den mamma och pappa de vuxit upp med här i Sverige. Punkt. Själv kan jag ju inte förstå varför de inte är nyfikna på sina biologiska föräldrar. Jag tror jag skulle vara det. Men kanske river det upp för mycket frågor. Om en adopterad bestämmer dig för att leta upp sina biologiska föräldrar måste den vara beredd på att tackla allt som kommer upp, även mindre angenäma saker.
Svåra frågor! :-)