Sånt som inte kittlar

Har nu ägnat ungefär 2 timmar åt att ta bort spam-kommentarer.
Jag har fått spam förrut,
det brukar vara om att få större och mer och intensivare på olika sätt.

Men de hundratals kommentarer som strömmat in mellan lördag och söndag bar rubriker som skvallrade om att det skulle kittla att få utlopp genom att kränka. Att ha sett dessa hundratals rubriker under deletandet är rätt äcklande.

Det är nått som är märkligt märkligt
är det en extrem av något som ändå finns i tiden?

Det är dumt att vara snäll
Det är armbågar som gäller
Störst går först
och den som hörs och syns är den som finns
Och det gäller att finnas rejält för att få erkännande, respekt och mening.

Vilka är alla de människor (och djur får jag väl tillägga) som skall få sina själar och kön sargade för att andra skall få kittlingen av makt och kraft? Vad är tanken att dessa människor skall finna sina vägar i? För mig blir det tydligt att när styrka och makt ägnar sig åt kränkning istället för lyhördhet och samarbete så finns inte längre någon bas för ett demokratiskt system eller ett medmänskligt samhälle.

Så länge man slår med minst en hand så spelar det ingen roll om man sätter in andra pengar till välgörenhet eller kan sitt politiskt korrekta språk i officiella sammanhang. Kanske är det ändå så att det är inte de med mest makt i samhället som kränker de andra i handling. De behöver det inte för de kan istället välja en tillvaro där de slipper se att maktlösa finns. Det hindrar väl inte många av dem som stelnat i sina Armani-kostymer åt att behöva känna sig levande på det sätt som de lärt att bara armbågar kan göra?

Att kränka andra är kanske den svagaste och maktlösaste människans sätt att hitta nån slags självrespekt. Men det är sorgligt om nån kan tro sig skaffa det genom att våldta en get. Eller att slå sig ihop med andra unghingstar och i grupp se till att någon blir svagare än dem. Mer utsatt.

Kanske är det för lite kultur för de utsatta, tänker kulturvetaren inom mig, kanske är det svårt att projicera sina liv i den kultur vi har att tillgå. Jag kan läsa böcker om kvinnor i 30-årsåldern som försörjer sig men ändå har ångest över valen i livet. Men vad finns det för något en maktlös man kan ta del i för att kunna se sin problematik i ett annat ljus? är det Arnold som återstår?

Och alla intryck som kommer från olika håll handlar om hur mycket man kan välja. Det är en delsanning, men kanske lika mycket en medelklassdröm och en myt. En del kan välja mer än andra. Personlighet, förutsättningar, sammanhang och tillfälligheter, bollplank, omständigheter och erfarenhet är så varierande människor emellan. Det enda man kan välja är egentligen att göra saker man står för, resten är kanske inte så lätt alla gånger.

Och om andra kan vara som mej,
och emellanåt i stingslighet ta ett gott råd
som en missförtroendeförklaring,
så hjälper det inte att jag beslöjar min blick med medlidande
och säger SÖK HJÄLP!
Sök hjälp innan du gör både dej själv och andra olyckliga!

Och en med ett normalbyggt självförsvar och murar
öppnar sig heller inte då den bemöts med ilska.

Så det enda jag kan säga är väl det
att det finns något som är mer kittlande än fysisk styrkemakt
Pröva att göra sådant som gör att du får se någon lysa upp i glädje och blommande lycka.

Och när du ser en sådan människa lysa framför dej,
våga ta ett djupt andetag och dela det ögonblicket.

Det får det att pirra av studsande endorfiner och
av en värme som är så innerlig
att till och med multipla orgasmer ligger i lä.
I ett sådant ögonblick finns inte ens makt som idé med.
Och inte utsatthet heller.