Kopplingar som leder framåt

Inspirerande helg,
med familj, vänner och kärlek, tårta
och fantastiska
glädjetårsinramade
OS-tävlingar.

Har fått se de som "vill för mycket"
och hört att det är just det som gör att man inte klarar det.
Att vilja för mycket och att det går åt helvete känner jag igen.

Ordet hängiven har nämnts i sändningarna.
Hängiven låter vackert, det skulle jag vilja vara.
Låter troget och lojalt.
Men nånstans finns också en tagg i hjärtat som för min tanke på banan om att okritiskt ge sig hän, dumdristigt ge upp sig själv och förlora sitt jag, sin vilja och sina utvecklingsmöjligheter.

Den där taggen som omkopplar min tanke har jag fått anledning att försöka vrida bort. När hängivenheten beskrivits i OS-sammanhang så har det nämligen varit en hängivenhet att göra mesta möjliga av sin potential. Att satsa, att utveckla, att leva sin dröm.

Visst beskärs ett jag och ett liv av prioriteringar.
Men friheten ligger inte i att gå alla vägar,
friheten är att kunna välja sin väg.

Jag kan inte tvivla på allt.
I misstänksamhet undvika alla vägar i rädsla att missa de andra.
Någonstans måste jag bestämma vad jag skall vara hängiven mot.
Tillåta mig att ha en utgångspunkt.
En subjektiv, relativt ogrundad och kanske felaktig, men dock en utgångspunkt.
Något som ger en riktning och gör att jag kan sätta ner foten och komma nånstans istället för att stå på ett ben i all evighet och utvärdera mina möjligheter.

Mitt tvivel har alltid varit starkt.
Och jag har alltid sett det som en motsats till min vilja till hängivenhet.
Som att de tagit ut varandra, slagits och att jag måste medla
finna en balans, ett vapenstillestånd och ett status quo för att få frid.
Och de stunder då det infunnit sig har jag försökt vara så stilla, så stilla för att inte bryta magin. Men nu är rörelse och föränderlighet ett grundtillstånd för allt levande och det har ofta skitit sig nästan obemärkt har jag glidit in i ett av tillstånden. Men inte har jag tagit det som ett tecken på att det är OK inte!

Längtan har funnits att inte ha en enda tanke utöver hängivenheten.
Inte en enda riktning som pockar på min uppmärksamhet och plockar mig från mitt fokus.

Och mitt tvivel,
har jag trott kunnat definiera mitt jag.
Som att endorfiner när man tränar skulle kunna likställas med andra droger och ta mig från mitt naturliga tillstånd och fjärma mig från mig själv. Som om hjärnan var oberoende av vad jag utsätter min kropp för. Som om kroppen inte var del av mitt jag alls, utan bara ett stor jävla plusmeny, gött och njutbart, men fett och olämpligt.

Om jag nu skulle tillåta mig en nykoppling och vara hängiven mitt jag.
Vända tvivlen mot vart jag sätter mina fötter,
att till exempel snabb behovstillfredsställan inte är det bästa för mig,
att jag inte kan göra allt jag vill, för att det inte funkar då.

Att tygla mig lite
är kanske inte att begränsa mig
det är kanske att fokusera

och finna det där mystiska vara bäst när det gäller
Tajma formtopp med prestationskrav.