Igår frätte ett råd

Igår gav jag ett råd, med omtanke och med mina egna sammanhang och erfarenheter som grund. Men som jag vid närmare eftertanke inte visste om det egentligen stämde eller gjorde saken bättre för den som fick rådet.

Det där frätte i mig hela dagen.
Kanske skulle jag inte ansträngt mig så för att kliva in och vägleda.
Kanske skulle jag kunna klara att avstå från hönsmammestuket, nu när jag kände exakt hur ångestladdat det blev för mig när jag pysslat om utan att veta om effekten blir som det var tänkt.

På kvällen fick jag veta att personen inte följt rådet riktigt utan tänkt själv, och det gjorde mig lättad. Sedan hade jag haft rätt, och det gjorde mig glad. Inte skadeglad utan bara känslan av att omtanken liksom kommit fram på nått sätt.