Här är här, där man äär

För här har man alltid med sig!
sjöng Magnus, Brasse och Eva.

I söndags stod jag och pågavännen på Göteborgs central.
Och åkte verkligen åt var sitt håll.

Innan han besökt mig och min värld,
var jag osäker på att han fanns på riktigt.

Nu efter hans tredje besök och 6-veckors sommarsamboskap
känns det tydligt att det är jag som åker bort
till den främmande del av världen som jag kallar mitt hem.

Och jag vet oerhört väl att han finns.
Särskilt på kvällar och mornar vet jag det.
Det är då det är tydligast att han inte är hos mig.

Tvivlar mer på mig själv nu,
känner att jag är på så fel ställe,
att jag vill vara där,
börja bygga, planera och fantisera på plats.

Och jag inser hur mycket geografi betyder för mig.

Man hade kunnat tänka sig att den var oväsentlig
att jag kan känna gemenskap även med det/den som inte är närvarande.

På det sätt som jag, när jag gör avslappningsövningar, alltid vet vilken plats jag skall föreställa mig. Jag bär den inom mig.

Kanske kan detta vara en aha-upplevelse att ha i bagaget inför en flytt.

Allt jag behöver bär jag med mig.
All närhet kan jag känna oberoende av avstånd.
Allt jag älskar är här
Alla jag älskar är här
För jag bär det i mitt hjärta

Och det har jag alltid med mig!