August 2004 Archives

Pirre-li-pirr

| | Comments (0)

Måste bara bubbla av mig innan jag svämmar över.

För nu pirrar jag loss totalt efter att ha beställt tågbiljetter till Skåneland och pågavän och hans familj. Redan nästa helg bär det av till planerandet av husmöbleringen och allt vad vi nu kan hitta på att fördriva nästan 2 dygn med!!

Så inte är det väl konstigt att det pirre-li-pirrar i hjärteroten? ;)

Som en satelit, satelit o o o

| | Comments (0)

Så flyger min uppsats-frågeställning just nu omkring.
Högt i det blå!

Jag hoppas att den snart går in för landning
för jag vet inte hur mycket bränsle som finns

Men jag tror inte jag behöver oroa mig.
Dels så finns alltid en reserv att ta av och dels klarar man det man måste klara.

Utöver dessa empiriska fakta så finns tyngdlagen som säger
"Ner kommer man alltid" i godmodig ton.

Kruxet om jag skall likna min frågeställning just vid en satelit är att de är utanför atmosfären och dras inte självklart mot jorden. En hel del försvinner utom mänsklig kontroll och förvandlas till bortglömt rymdskrot, som säkert likt en detalj i en deckare kommer få näst intill avgörande betydelse nån gång längre fram. Så jag tänker följa min suddiga frågeställning med blicken dag och natt tills jag har den tydlig och tryggad. Var så lugna. I den här deckaren skall ingen ens behöva dö!

Igår frätte ett råd

| | Comments (0)

Igår gav jag ett råd, med omtanke och med mina egna sammanhang och erfarenheter som grund. Men som jag vid närmare eftertanke inte visste om det egentligen stämde eller gjorde saken bättre för den som fick rådet.

Det där frätte i mig hela dagen.
Kanske skulle jag inte ansträngt mig så för att kliva in och vägleda.
Kanske skulle jag kunna klara att avstå från hönsmammestuket, nu när jag kände exakt hur ångestladdat det blev för mig när jag pysslat om utan att veta om effekten blir som det var tänkt.

På kvällen fick jag veta att personen inte följt rådet riktigt utan tänkt själv, och det gjorde mig lättad. Sedan hade jag haft rätt, och det gjorde mig glad. Inte skadeglad utan bara känslan av att omtanken liksom kommit fram på nått sätt.

Jag tror jag skall bli smart

| | Comments (0)

Gick just ut på ginza, just för att jag insåg att det var ett tag sedan nu, flera månader faktiskt.

Skramlade snabbt ihop lite grejsimojs för 600kr.

Men jag köpte dem aldrig.

Insåg att det är just så här som min ekonomi brukar se ut.
Bara ett par måsten senare är lönen slut och ändå har jag liksom inte gjort nått.
Och så fattar jag inte varför jag inte lyckas spara till resor eller ha en buffert.

Det är intressant att iaktta hur andra gör.
Och vilka konsekvenser det får.

Jag skall studera de jag känner med ekonomi och göra likadant.
Jag skall inte bara bli smart.
Jag skall bli rent förfärligt gräsligt rik också.

Kanske kan jag istället köpa det jag EGENTLIGEN verkligen vill ha.
* En ny garderob (slänga allt och börja om)
* En digitalkamera
* En bil (först till nästa år när jag flyttat)
Istället för att bli rik alltså...

Kortrapport om inneboende-grejen

| | Comments (0)

Igår flyttade min inneboende in.
Hon är himla go
så jag hoppas hon stannar länge.

Kom att tänkta på min förra inneboende
och hur mycket jag lärde mig
av att hon hade mycket mer stilkänsla än mig.
Och att jag tyckte det var synd att hon inte bodde kvar längre
för jag hann inte bli fullärd.

Och jag ser verkligen fram emot att lära känna den här tjejen
och få ny kunskap och nya intryck
att bära med mig vidare i livet.

Jorå garantier finns

| | Comments (2)

Jag har emellanåt hakat upp mig på detta att livet inte har några garantier
och särkilt inte relationer människor emellanåt.

Men nu verkar lösningen finnas på hur man får ett äktenskap att hålla föralltid.

Skall man jubla?

Sån't jag aldrig sagt...

| | Comments (0)

Bland det jag hört under sommaren har det mesta bara slunkit in
Jag har förstått sammanhangen även om jag inte skulle använt samma ord i sammanhanget.

En del saker har pratats om
som det roliga i att stoppa in mat i huvudet
som i mina öron låter som att man skulle lyfta på skalpen och lassa in,
men i begreppet huvud är alltså ansiktet också väldigt tydligt och kanske främst inkluderat

Och annat har jag liksom förstått utan att det gett några speciella märkliga associationer. Som detta med att rymma upp. Det är alltså att städa. Och det förklarar varför man blir så upprymd (som för mig associeras till att nästan spricka av glädje) när man är klar, eller hur?!

Att man inte tinar fryst mat, utan töar den
är lätt att förstå även om jag aldrig använt ordet töa om mat,
utan bara om snö som smälter bort.

En annan rolighet för mig är ordet rista
som man i min nya Skånefamilj gör med smuliga dukar och dammiga mattor
men själv associerar jag ordet till de läckra små ryck som en manslem kan göra i sprängande ivrigt ståndtillstånd...

Så om jag ser lite glansig ut på ögonen när nån säger att den skall rista mattor så är detta alltså förklaringen...

Puh!
Tur att jag är tillbaka i Stockholm igen
det var så mycket som förde in mig på "snuskiga tankar" därnere...

Idag har jag rymt, men inte ristat
och det vet jag inte ens om en skåning kan anse vara korrekt svenska för det jag försöker säga, men ni fattar va? :)

Blogginlägget borde sluta här,
men jag kan inte låta bli att prata mer om min städning...

Attans fånig osis!

| | Comments (0)

Rubriken är ett citat från husguden Ivan Boring, men detta handlar varken om honom eller om hans bravader. Nej, det handlar om Sander & Gander.

Jag ville ju lyssna på min kasett som jag köpte i somras, och medan jag städar sjunga med i "Jag blir så glad av marmelad!" men så nystade hela kasetten ihop sig i bandspelaren. Och när jag skulle lirka ut den gick den av! *upprörd* Det är tydligt både att den inte använts på länge OCH att det finns oändliga fördelar med CD.

Så nu skall jag städa och sura istället.
och det är liksom inte samma sak.
Men kanske väl så effektivt??

En D-uppsats är en process.
Processer tar sin tid.
Detta är en process om jag är delaktig i
alltså tar den MIN tid.

Och enda sättet att få detta att bli en harmonisk process
så att jag kan njuta av det jag faktiskt tycker är intressant och roligt i den
är att LÅTA den få ta min tid.

Jag kan inte kämpa emot
Tycka synd om mig
Tänka på allt jag får lägga åt sidan
Lida med alla nej jag får säga på vägen.

Enda sättet att ge mig en rimlig stressnivå och behålla hälsa, tankeskärpa och någon form av sans och balans är att gilla läget. Och känna att hela processen kan lita på att jag säger ja till den här uppsatsen

Denna höst ÄR en pluggandets höst.
Och sen,
kära älskade allt som jag nu får banga,
sen skall vi jävlarimej fira
och ta igen.

Men var sak har sin tid
och nu är tiden att lägga min tid på det jag mår minst dåligt av att undvara.
Och låta mig vara tillfreds
och kanske kanske en dag
stolt.

Stress och imperfekt

| | Comments (0)

Hej hej
Nu är det lördag och tillbaka i höstrutinen
Dvs att lördag = pluggdag.
Men jag vill plugga på heltid för detta är stressigt och när jag tänker stressat så kan jag inte tänka alls. Att tänka långsamt och ha tid att ta ut svängar och låta tankar begrundas och landa ger något helt annat. Detta är faktiskt rätt blä. Jag vet att jag sagt det förrut, men det tål att sägas igen. Detta är faktiskt BLÄ.

Men men man kan ju inte alltid vara ung och ha livet framför sig.
Och nu som 30+ så översköljs jag ständigt med tankar på vad som hade varit roligt att veta tidigare, till exempel hur bra jag hade det när jag var heltidsstudent. Inte sjutton hade jag kunnat ta till mig det då - för då hade jag ju inte detta att jämföra med, men i alla fall.

Kanske kan jag ta mer tjänstledigt om det funkar med min nya inneboende.
hon lämnade grejer igår och vi fick setts för första gången och säkert i nästan 20 minuter. Så det är bara ett första intryck so far. Hon verkar bra.

Enda invändningen så här som kan få alla chanser att motsägas är att hon är så perfekt. Hon är vacker, ung och smal. och jag känner mig så imperfekt att jag riskerar att bli föraktfull för att dölja all min molokenhet och skam över mitt eget bullrigt och bylsigt dallrande jag. Jag skall försöka med alla krafter - och jag vet att jag kommer att klara det - att lägga den känslan hos mig och inte hos henne!

Obekväm

| | Comments (0)

Känner mig så obekväm sedan jag kom tillbaka till stan.
Obekväm i hela mitt jag
och varande.

Hämtade just kort från sommaren
och det är precis så bedrövligt som det känns,
inga små schyssta fodral till mig i höst alltså
utan mer överslätande byls
och det känns inte bra
inte när det är av den anledningen.

Min kropp är i vägen
och min reaktion är inte förnuftig
jag blir lika sötsugen som ledsen och orolig när jag tänker på det.

Skall jag se mig i vitögat?
Skall jag se positivt och framåt?
Eller kommer jag fastna med blicken mellan valkarna...

Och aldrig hitta ut igen

Får man de nyheter man förtjänar?

| | Comments (0)

Varför är detta av allmänintresse?

Om man är iakttagen med kamera dygnet runt så kanske det inte är så konstigt att någon nån gång lyckas fånga något på bild. Det säger inte så mycket om den som leder "visa tutte"-ligan, utan mer om en infantilt fluktande fotograf-kår, journalistkår och läsarkår.

En riktig problemlösare

| | Comments (0)

Det är inte ordning som ger frihet

| | Comments (0)

Jag tillhör de håriga. Om jag inte med alla medel motverkar min natur så ser jag ut såhär.

Egentligen finns det en skala från de som inte ens har ögonfransar till de som är helt täckta med undantag av handflator och fotsulor. De allra flesta är mittemellan. Som kvinna skall man gärna ha långt hår på huvudet och långa ögonfransar resten kan kvitta och som man är det tillåtet att vara lite närmre den andra änden av skalan.

Det får mig att undra.
Våra bilder av verkligheten är inte något av naturen givet.
Vi försöker skapa ordning i kaos.
Istället för att se det som det är
Ta det som det är
Och se det som att det kaosiga är granne med Gud
och gör oss friare
och kanske starkare i det som vi är, kan och har.

"Skäggiga damen" må vara ett undantag,
men med tillräckligt många undantag är det inte längre någon regel om att kvinnor har hårlösa ansikten kvar.

Alla vet det.
Håret växer oavsett ideal och verklighetsstereotyper
Helt oprovocerat naturligt och ofrivilligt kommer det växandes på massa kvinnor världen över. Bikinilinjen börjar inte av naturen 1cm från mittskåran, och hår växer där det själv behagar.

Men ÄVEN om jag vet det, hårsäckarna är en del av min kropp och mitt jag,
så KÄNNER jag mig ändå ofräsch när jag inte haft råd att vaxa benen regelbundet, inte hållt efter ögonbrynen och hugaligen för all annan onämnbar hårväxt.

Det är inte bara att låta det växa,
motviljan mot det och känslan av det okvinnliga i det
sitter djupare än hårrötterna.
Och mina sitter rätt djupt...

Jag behöver de tydliga klassifikationerna,
tror att jag skall bli stark, trygg och lycklig av ordning.

Och störs när jag inte kan klassa in mig i den klass jag vill platsa i.

På samma sätt som jag noterat att jag störs när jag inte kan klassa in andra, mest tydligt när jag får fundera över om någon är man eller kvinna.
Även om jag absolut inte vill att det skall spela någon roll, så kan jag ändå komma på mig med att glo och leta efter tecken på det ena och det andra i nån slags frenetisk strävan efter en tydlig verklighet, en som är strukturerad betydligt striktare än den glidande skala som EGENTLIGEN råder.

Sveket lever

| | Comments (0)

När allt känns som lyckligast
och den ljusnande framtid är vår
då kommer snabbt ett moln uppseglande på min himmel
det är minnet av framtider jag trott, men som inte blivit.

Nu när närheten är som innerligast blommande
Viljan till den drivs av nyfikenhet och lust
Blir det än tydligare för mig hur stort det gamla sveket var
Vilken närhet som gradvis förtvinade och som inte fick dö i frid
utan i tortyr och dödskamp.

Svartsjuka?
Hur skall jag formulera mig
Det handlar inte bara om det.
Det handlar inte bara på att lita på honom
Eller om att våga tro
och bygga en framtid

Det handlar om hur stor insats jag vågar lägga
Hur mycket jag är van vid att gå in med hull och hår
och hur mycket jag vill behålla en integritet och ett jag i detta vi.
Hur ogärna jag intar beredskap att förlora ALLT
när nu livet är funtat så fritt från garantier.

Men mycket handlar det om det andra sveket
Det jag inte trodde fanns
Som jag nu vet gör det
Inte bara vet jag det med mitt förnuft
Utan också med det jag aldrig förrut behövt bära
mitt hat

Det handlar om mina vänner
Ett skyddsnät och ett sammanhang
som jag inte förlorar mig i,
utan som jag kan känna mig levande i.
Trygg, älskad, kort sagt: delaktig.

Nu när jag har en lycka utanför vår gemenskap
Kommer den lyckan återigen att ses som ett eftertraktat byte?

Jag har ältat/bearbetad skillsmässan en hel del i den här bloggen.
Men mina känslor kring den f.d.väninnan som nu är exmakens flickvän har jag inte lyft lika mycket till ytan. Där finns många frågor. En är i bästa Dogville-anda: Kunde jag gjort samma sak? Om jag kunnat det så får jag ha överseende med det, om inte får jag förkasta det, hårt och oresonligt.

Men rent praktiskt
Hur förkastar man något hårt och oresonligt?
Jag har känt att jag skulle kunna döda henne
Det är ju rätt hårt och oresonligt
Men jag vill inte tillmäta henne så stor betydelse för min framtid som det skulle innebära.

Och ändå har hon betydelse som jag vill bli fri från.

Hon har en betydelse både för det som en gång hände i mitt liv
och för det det gör med mig idag.
Idag är jag rädd
Jag är orolig
Jag vet att det är obefogat - Just nu

Men jag vet också att det alltid kan komma att bli befogat
och då vill jag inte vara där.

Det känns som att jag hellre dör
Hellre dör nu
Lycklig

Men uj vad jag skulle missa
Och det kan tänkas att det inte finns fog för en överdriven oro
Och det kan tänkas att jag faktiskt skulle må bättre av att tillåta mig att må bra.

Och
Det kan tänkas att jag även efter en andra skärseld
skulle komma att säga
att det gett mig så pass mycket
att det nästan nästan var värt det.

Kanske behöver jag till och med en andra skärseld?
För då skulle jag flippa helt
Och det kanske skulle vara en befrielse...

Lugns sommarprogram rockar!!

| | Comments (0)

"Jag var utom mig
och kunde därför inte vara nära er

När man är utom sig
ska man gå in
i sig

endast undantagsvis har jag fått förmånen
att gå ut över andra."

Skänk från ovan

| | Comments (0)

I förrgår kom lönespeccen och jag fick panik.
Insåg att tjänstledigheten i sommar kommer kräva sitt tribut även denna månad. Bara lite mer än jag trott då det kombineras med att vara en CSN-månad och allt. Svettigt i mitt inre då jag insåg att jag efter räkningar och busskort har 400kr att leva på denna månad och skafferiet är inte välfyllt efter att jag varit borta i 6 veckor heller direkt.

Igår ringde en kompis vars föräldrars vänners dotter fått en reservplats att plugga i Stockholm och hon hade också panik kan man säga. Upprop på måndag och hur gör man i en ny stad.

Panik+panik= Harmoni.

På fredag får jag en inneboende.
Det skall bli spännande. Och jag tror att det kommer bli skitbra.
Vi pratade iofs bara 5-10min per telefon igår, men hon pratade göteborgska och det kändes så hemma och mys att jag (som inte var så hård från början) smälte och hoppas på en riktigt trevlig höst. Kanske kan det funka så bra att hon vill hyra i andra hand när jag flyttar till Skåne...? *hoppashoppas*

Det är NU jag inte skall tänka

| | Comments (0)

Jag hade bestämt mig för att sitta kvar på jobbet och plugga ikväll.
Har just slutat jobba och det känns att jag varit här ett tag nu.
Jag är trött, har lite ont i huvudet och vill hem.

Det är i sådana här lägen
som man inte skall känna efter
inte tänka - bara göra.

Och jag är värdelös på det.
(notera ordet HADE istället för HAR i inläggets första rad, bara för att ta ett exempel på hur det smyger sig över mig!)

Här är här, där man äär

| | Comments (0)

För här har man alltid med sig!
sjöng Magnus, Brasse och Eva.

I söndags stod jag och pågavännen på Göteborgs central.
Och åkte verkligen åt var sitt håll.

Innan han besökt mig och min värld,
var jag osäker på att han fanns på riktigt.

Nu efter hans tredje besök och 6-veckors sommarsamboskap
känns det tydligt att det är jag som åker bort
till den främmande del av världen som jag kallar mitt hem.

Och jag vet oerhört väl att han finns.
Särskilt på kvällar och mornar vet jag det.
Det är då det är tydligast att han inte är hos mig.

Tvivlar mer på mig själv nu,
känner att jag är på så fel ställe,
att jag vill vara där,
börja bygga, planera och fantisera på plats.

Och jag inser hur mycket geografi betyder för mig.

Man hade kunnat tänka sig att den var oväsentlig
att jag kan känna gemenskap även med det/den som inte är närvarande.

På det sätt som jag, när jag gör avslappningsövningar, alltid vet vilken plats jag skall föreställa mig. Jag bär den inom mig.

Kanske kan detta vara en aha-upplevelse att ha i bagaget inför en flytt.

Allt jag behöver bär jag med mig.
All närhet kan jag känna oberoende av avstånd.
Allt jag älskar är här
Alla jag älskar är här
För jag bär det i mitt hjärta

Och det har jag alltid med mig!

Kopplingar som leder framåt

| | Comments (0)

Inspirerande helg,
med familj, vänner och kärlek, tårta
och fantastiska
glädjetårsinramade
OS-tävlingar.

Har fått se de som "vill för mycket"
och hört att det är just det som gör att man inte klarar det.
Att vilja för mycket och att det går åt helvete känner jag igen.

Ordet hängiven har nämnts i sändningarna.
Hängiven låter vackert, det skulle jag vilja vara.
Låter troget och lojalt.
Men nånstans finns också en tagg i hjärtat som för min tanke på banan om att okritiskt ge sig hän, dumdristigt ge upp sig själv och förlora sitt jag, sin vilja och sina utvecklingsmöjligheter.

Den där taggen som omkopplar min tanke har jag fått anledning att försöka vrida bort. När hängivenheten beskrivits i OS-sammanhang så har det nämligen varit en hängivenhet att göra mesta möjliga av sin potential. Att satsa, att utveckla, att leva sin dröm.

Visst beskärs ett jag och ett liv av prioriteringar.
Men friheten ligger inte i att gå alla vägar,
friheten är att kunna välja sin väg.

Jag kan inte tvivla på allt.
I misstänksamhet undvika alla vägar i rädsla att missa de andra.
Någonstans måste jag bestämma vad jag skall vara hängiven mot.
Tillåta mig att ha en utgångspunkt.
En subjektiv, relativt ogrundad och kanske felaktig, men dock en utgångspunkt.
Något som ger en riktning och gör att jag kan sätta ner foten och komma nånstans istället för att stå på ett ben i all evighet och utvärdera mina möjligheter.

Mitt tvivel har alltid varit starkt.
Och jag har alltid sett det som en motsats till min vilja till hängivenhet.
Som att de tagit ut varandra, slagits och att jag måste medla
finna en balans, ett vapenstillestånd och ett status quo för att få frid.
Och de stunder då det infunnit sig har jag försökt vara så stilla, så stilla för att inte bryta magin. Men nu är rörelse och föränderlighet ett grundtillstånd för allt levande och det har ofta skitit sig nästan obemärkt har jag glidit in i ett av tillstånden. Men inte har jag tagit det som ett tecken på att det är OK inte!

Längtan har funnits att inte ha en enda tanke utöver hängivenheten.
Inte en enda riktning som pockar på min uppmärksamhet och plockar mig från mitt fokus.

Och mitt tvivel,
har jag trott kunnat definiera mitt jag.
Som att endorfiner när man tränar skulle kunna likställas med andra droger och ta mig från mitt naturliga tillstånd och fjärma mig från mig själv. Som om hjärnan var oberoende av vad jag utsätter min kropp för. Som om kroppen inte var del av mitt jag alls, utan bara ett stor jävla plusmeny, gött och njutbart, men fett och olämpligt.

Om jag nu skulle tillåta mig en nykoppling och vara hängiven mitt jag.
Vända tvivlen mot vart jag sätter mina fötter,
att till exempel snabb behovstillfredsställan inte är det bästa för mig,
att jag inte kan göra allt jag vill, för att det inte funkar då.

Att tygla mig lite
är kanske inte att begränsa mig
det är kanske att fokusera

och finna det där mystiska vara bäst när det gäller
Tajma formtopp med prestationskrav.

Viagra statement

| | Comments (2)

Hej hej alla ni som spamar mig om viagra.
Jag är helt fantastiskt ointresserad.
Så ni kan sluta spama mig.
Gärna NU!

Vad jag tror och vet idag så kommer jag inte köpa det,
vare sig billigt eller utan recept, eller dyrt och med.

Om jag får sexuella problem på olika sätt, så tror jag över huvud taget inte på viagra som lösning. Jag tror nämligen att det för de allra flesta kvinnor inte är fysiken som inte stämmer utan helt andra saker.

Det lättaste sättet för att få villigare kvinnor är väl förmodligen att ersätta kvinnors hjärnor med proteser eller det klassiska drogandet. Jag ser viagra som en del av det sjuka sätt vi hanterar vår natur på. Om vi är för stressade, för uttröttade, för obekräftade eller för rädda och osäkra så kan vi inte öppna oss för andra människor och det finns en poäng med det.

Att inte bli sugen på sex är väl inte främst en källa till problem för kvinnor,
utan en biverkning på andra problem och livsförhållanden.
Det är klart att man hellre är levnadsglad än skinntorr, men att pillra sig fri från biverkningar hindrar bara de riktiga problemen från att lösas. Och jag är emot.

Jag tror att det är en poäng med att behöva anstränga sig för att nå ett ömsesidigt berikande möte. Om man inte är mogen nog att gå in i det så skall man nog undvika sex över huvud taget.

Så snälla snälla. Ingen mer viagra-reklam tack.
Det samma gäller alla andra spam också.

Jag har ytterst svårt att inte bli sur när jag får radera en massa skitgrejer som jag fått utan att be om det.

Och när det ligger som spamkommentar till mina tankar, känslor och oro kring till exempel min pappas dåliga hjärta så blir jag faktiskt uppriktigt ledsen.

Det har varit så mycket sjuka spam den här sommaren att jag funderat på att låta den här sidan upphöra. Jag blir så uppgiven över det faktum att det alltid finns de som skall förstöra.

Jag har haft så mycket glädje av den här bloggen, men inser att jag publicerar och måste stå för innehållet. Hur skall jag kunna göra det när det över en natt kan dugga in 100 spamkommentarer med länkar till sådana aktiviteter som är inte bara olagliga utan framförallt sådana som JAG inte uppskattar eller vill ge plats i världen. Detta är en plats som jag betalar för och där vill jag inte ha sånt som jag inte själv har bestämt eller har kontroll över.

Det är inte att jag är ogenerös. Det är bara det att jag tycker att det är så äckligt och vedervärdigt att missbruka något som kan vara så mysigt, skönt, gott, roligt och vackert som den sexuella akten.

Idag har jag tur!

| | Comments (3)

När jag kom till jobbet så låg ett paket på mitt skrivbord.
- Får man öppna det?
- Ja, om man fyller år, sa jobbarkompisen.

Sicken tur att paketet låg där just en dag när jag fyller år, annars hade jag ju nästan dött av nyfikenhet.

Detta är en bra dag.
Pågavännens hud vid min när jag vaknade.
Och hans belåtna leende under frukostens paketöppning,
när han vet att han givit för mycket i present. Oerhört vackert.

Jag kommer bli bortskämd.*lite oro som håller mig tillbaka*
Men jag skall försöka att ta emot allt livets goda
inte hålla tillbaka min glädje över det
och inte drunkna i rädslan att förlora det.

Släkten säger allt eller inget

| | Comments (1)

Jag har hört talas om folk som börjar släktforska med drömmar att hitta blodsband till kungar och celibriteter. Jag har hört om folk som slutat släktforska när de hittat mördare och banditer.

Det är intressant att fråga sig vad man tror att det skall säga om en.
Förändrar det vem jag verkligen ÄR, eller min självbild?
(glöm inte bort att fundera över skillnaden)

Man gör allt för att inte bli som föräldrarna eller för att leva upp till det man tror är deras värderingar och förväntningar. Och de har väl gjort detsamma kan man tro. Det är kanske en stor del av ens identitet.

Jag har knappt träffat en värmländsk bonne, en schartauan eller en karltokig bohuslänska, men deras blod finns i mig. Betyder det att jag ÄR något av detta?

Kanske är det så.

Kanske gör det Kerry till vinnare!

... du halvvägs till tunnelbanan får stanna och dra ut gårdagens trosor som börjat halka ner i ena byxbenet.

Vill va på, men är av

| | Comments (0)

Jag känner mig otroligt fjärmad från allt och hanterar det med att spä på det ytterligare. Kliva ännu mer ur sammanhang och möjligheter som finns. Jag kan inte förklara riktigt varför jag hanterar det på det sättet, men jag kan heller inte riktigt sansa mig tillräckligt för att se alternativ.

Tunnelseendet är påslaget på något sätt.
stressad?

Om jag skulle drista mig till att skoja till det,
och det ligger ju för mig,
så skulle jag säga att:
Jag känner mig avstängd och behöver bli påsatt!

Men är det verkligen så enkelt som en kemisk och sexuell obalans?
Jag tror det är mer det handlar om.
Jag tror alltid på mer i och för sig.

Kanske är det nån postsemester-stressdepression???

Jag borde nog tillåta mig att bryta ihop lite oftare
Det är väl inte meningen att livet skall vara som en enda lång knipövning?

Kanske skall jag hålla mig på en balkong vid havet,
där jag kan se mil och mil av vatten,
tanken blir lika fri som sikten
och friheten känns som styrka
istället för vilsenhet bland val

Kanske är det alla intryck som kilar sig fast i nervsystemet
kittlar,
spottar och fräser.

Hon fick smak på't minsann.
Lugnet, famnen, hamnen
Kärleken, vattnet och sommaren
Saltstänken och sötman.

Tröst och styrka

| | Comments (0)

"Syftet med skapelsen var att vilja uppleva sig själv. Genom att skapa saker som inte var som kärnan kunde den se på sig själv utifrån. Om man är Kärnan själv kanske man skulle veta vad man var, men man skulle aldrig riktigt förstå det, aldrig känna det. Det finns ju inget annat att jämföra med. Om du vore helt isolerad från allt annat, skulle inte du heller förstå vad du var, mer än att du existerade.

Vad är då målet med allt detta? Jag hör redan många läsares agg när jag säger det; det finns inget mål, och således ingen stor mening med universum. Universum försöker inte uppnå något, mer än självkännedom. Allt som existerar är en verklig lek med skapande tankar.

För många innebär denna sanning en enorm tomhet, för andra en oerhört stor frihet. Jag föreslår att du går över till det sistnämnda. Vad innebär det att universum saknar mål? Det innebär att ingenting du gör kan vara dåligt, ingenting kan vara slöseri med tid. Gud kommer aldrig någonsin bli missnöjd med den du är. Gud kommer aldrig någonsin bli arg för någonting. Det finns ingenting att bli arg för nämligen när man saknar mål. Det finns ingenting som kan hota Kärnan, därför kommer den aldrig reagera på ett sådant vis. Det innebär total frihet! Frihet att välja…

Jag brukar följa ett exempel ur boktrilogin Samtal med Gud. Där jämför Gud universum med en CD-ROM. Han säger att universum är som ett spel; alla möjliga framtider existerar redan på skivan, allt är förprogrammerat. Det vi kan göra när vi spelar är att välja vilken framtid vi vill se. Man kan spela hur man vill, ingen blir arg för att du förlorar, ingen tycker att du är elak för att du spelar som du vill. Vi kan se vår inkarnation som ett spelliv, förlorar vi säger spelet ”Game Over, vill du spela igen?” Skillnaden är bara att spelet aldrig någonsin kommer att sluta.

Se till att sluta söka efter meningen med livet, och börja skapa den! Vad vill du att meningen med ditt liv ska vara? Vad väljer du för anledning till att du är här? "

En text som jag fann här.
Klokt tyckte jag.

Inom mig

| | Comments (1)

Det är hösttermin på G.
Det är vardag
Det är tillbaka till Stockholm
och det är såååå mycket jag vill.

Jag vill ut
Jag vill se La Strada som regnade bort för mig i lördags.
Men det hinner jag nog inte,
iallafall så har jag behållningen kvar av repliken:
- Vi kan väl vara vänner och uppskatta varandras olikheter. Jag uppskattar i alla fall väldigt mycket att vara olik dej!

Jag vill se rätt många filmer,
jag vill gå rätt mycket på teater
jag vill åka rätt ofta till Skåne
och jag vill plugga heltid
och jag vill bli så uppslukad av jobbet så att jag med glädje jobbar över varje dag.

Min vilja leder mig hemmifrån.
ut
ut i världen

Men vad jag behöver är inte att vara utom mig. Det som spritter i kroppen är inte rastlöshet som skall snurra igång alla hjul igen. Det är livet jag känner.

Jag lever
och det är bara sååå gott.

Jag tror alltid att om jag skall bli inom mig istället för utom mig,
så måste jag samla mig.
och det låter så begränsande.
Jag vill flöda
jag vill leva över alla breddar
jag vill pulsera natt och dag.

men jag orkar det inte.
jag är kanske inte skapt för det.
Jag är trött.
Jag vill hemma-pula en liten stund
ett par timmar om dagen bara.

Men ikväll är det fotboll på Råsunda
och imorgon kommer mitt hjärtas glädje
och på fredag åker jag till Göteborg.
Sedan kanske ett gäng hemmakvällar kan komma på tal...
om det inte vore för...

... listan med allt jag vill dyker än en gång upp i mitt huvud.

Det är som att jag inte hinner leva
för allt jag vill uppleva.
Det är ju inte klokt.
Liv är ju en tid på jorden
Om jag lever som om den inte räcker så kommer den inte göra det...

Kämpa inte, bara bli som mamma och pappa

| | Comments (0)

Igår

1. Fick en förfrågan om en artikel som skulle vara skriven av författare X om person Y. Och jag sökte och sökte. Men lyckades inte göra det utan att bli nyfiken på person Y. Jag insåg att jag älskar mitt jobb, men att jag förmodligen är i helt fel fålla. Jag FÅR inte begeistras av innehållet, jag skall inte börja brinna av nyfikenhet och ha en forskar-ådra pulserande i mig. Jag skall hålla mig distansierad och se ämnets uppbyggnad och informationsfinnandets strukturer.

2. Jag pratade med mamma i telefon. Beskrev lite om svärmors hönsmammestil. Och mamma kände igen sig och jag med. Jag kommer bli precis som du, mamma, det är lika bra att ge upp allt annat! Och det kunde varit värre!! :)

3. Jag pratade med pågavännen i telefon. Berättade om jobbsituationen i punkt ett. Och han sa att man väl kan forska i Skåne också, bara så att jag kan kombinera mina vägar med hans även framöver och även om jag slår över. Och visst finns det väl sådana möjligheter kan jag tro, men själva grejen som är stor för mig är snarare att jag hela mitt liv försökt undvika att bli forskare. "Att bli som din far" sa pågavännen. Och javisst, det är precis det det handlar om. Men jag skall kämpa emot ett tag till!

Utan vänner skulle jag fatta nada

| | Comments (0)

Det är först när jag formulerar saker som jag blir medveten om dem, kan fånga dem, förhålla mig till dem och ompröva dem.

Och det är först i samtal med mina vänner som jag förstår.
Och tillåter mig
att älska det som är jag
Och finnas

Hela sommaren har jag försökt förstå saker och ting
på egen hand
och jag fattar inte saker på egen hand
greppar dem inte.

Jag ser inget som det är
utan konstrar till det.
Som jag skojade om en kompis vägbeskrivning igår.
- Ta höger, sa hon.
- Definiera höger!

På en allvarligare nivå så har det där handlat om en skuld.
Och om rädsla och kanske skam,
var nu skillnaden ligger mellan dessa begrepp.

Förra förhållandet har dykt upp så tydligt som en referensram i början av detta nya. Jag vill vara ett oskrivet blad och jag tycker att det känns hemskt att jag vid ett tillfälle sagt fel namn och att jämförelsen hela tiden finns där.

Det gamla är ju så överspelat. Det är ju inget alternativ så varför skall den där jämförelsen bli så levande. Kan det gamla inte bara få dö. Och vila i frid, långt från mig så att jag kan skutta på en förälskad sommaräng tills jag drattar på ända och känner att han fångar upp mig i sin famn av trygghet, omtanke och kärlek.

Igår förstod jag att jag skulle kunna slappna av. Huvudsaken är ju att JAG vet att det inte var de gamla känslorna som är levande. Alla har referensramar och jämförelser är kanske en del av livet. Jag hörde om en som nu i en längre relation fortfarande jämför med sin förra pojkvän som hon lämnade för ganska många år sedan. Hon kände skuld när jämförelserna utföll till nuvarandes nackdel, men annars ansåg hon inte att det var känslor som det handlade om, utan mer en jämförelse av egenskaper. Där vissa egenskaper tycks om bättre, men kan ha en baksida som man tycker om sämre.

Så för att få det ur mig så att det skall sluta skava i själen på mig, så kommer härmed en uttalad jämförelse:

Då: spontant, men också strategilöst.
Jag njuter av det äventyr som kan öppna sig i vardagen, en ny väg att prova när man kör bil, ett oväntat crazyhopp på gatan. Men jag hatade att det inte verkade finnas en enda tanke framåt, ingen plan, inget driv, vilket jag frustrerades över då jag inte lyckades förstå hur vi skulle lyckas skapa nån slags gemensam plan, dröm, plattform.

Nu: genomtänkt, välplanerat, klart fram till döden, med jobb, med hus och hem.
Jag kan känna mig fångad, tänka att det är alltså nu det händer, jag kommer förvandlas till gråvuxen. Undrar vart utrymmet att andas och leva kommer in. Samtidigt som den trygghet det ger mig är en av mina mest grundläggande behov. Ramen är tydlig och spelrummet blir fritt i dess vadderande famn. Jag får ju inse att vi är lika med planeringsviljan och att det är skönt att jag får vara den som sprallar och fantiserar, utan att det skuggas av att han gör det mer och jag skall söka upp honom för att få gemenskapen hela tiden. Gemenskapen är ständigt närvarande och han låter mig veta att det är välkommet att växa och blomma att han är helt OK med att vattna, sköta och ge kraft. Och jag får lära mig att ta emot omtanke och kärlek som jag aldrig kunnat och att det räcker att jag finns för att jag skall vara värd kärlek.

Jag skälver då jag inte hela tiden är den som ger.
Men spinner då jag ser uppskattningen av det jag gör.

Min stora fråga blir om jag kan växa och blomma utan rötter i den (skånska) mylla där jag funnit en plats, men jag tror att det är en felaktig bild. För jag är ett kärleksmonster och sådana har nog mest luftrötter, lever på det som finns i luften. Och aldrig någonsin har så många okända människor på så kort tid, öppnat sina famnar och sina leenden. Aldrig har en så ljus framtid öppnats för mig och aldrig har det varit så uppenbart att mitt största framgångshinder är jag själv.

Liksom alla resor har även denna gett frågan om vem jag är när sammanhanget är ett annat. Omskapas jag i ett nytt sammanhang. Vari ligger mitt jag och min personlighet. Och hur skall jag kunna vända mig i livet utan att förlora något. Och hur skall jag kunna leva om jag ständigt håller mig fast.

Som vännen jag träffade igår sa.
Jag är glad för din skull, men jag vill inte att du flyttar.

Och jag sa att jag inte vill förlora mina vänner även om jag inser att det i viss mån är oundvikligt med svinn då man flyttar långt bort. Min plan är att besöka Stockholm iaf 3-4 helger om året och då kan man sova över, prata hela natten och umgås mer intensivt än idag även om det inte kan bli lika ofta. Och det lät så mysigt och kul att vi nästan ville ha sleepover med en gång!!

Så det hinner kanske komma redan innan jag flyttar! :)

Men men, jag flyttar inte iår.
Även om längtan är svår.

Jag vill gärna att allt skall hända igår,
men samtidigt känns det gott att ha tid,
och som om alltihop gått oerhört snabbt.

Jag är förälskad som en lärka
och livrädd att ta ett känslomässigt beslut.
Så jag behöver en radda konstruktiva argument och ett jobb,
sedan vore det guld att bli skåning

Lite läge i tre udda punkter

| | Comments (0)

Igår fick jag höra att medeldjupet i Östersjön är 60 meter
(att jämföra med tex Medelhavets medeldjup på 1000m.) och plötsligt fick jag lite perspektiv på vår lilla närliggande sjö att värna. Och också en liten aha-upplevelse om vad det där med den hotade Östersjön kan handla om.

För övrigt är halva Skåne på besök den här veckan för att se Stockholm. Jag trodde nog att det skulle bli lite intensivt, men tvärtom så känns det oerhört trevligt och gott att de möter min hemmaplan också. Det är ju faktiskt nästan lika viktigt att de gör det som att pågavännen gör det. Det gör mig oerhört avslappnad och mig själv. Mer än jag varit på hela sommaren. Förmodligen märker inte de nån skillnad, men jag gör det.

Hörde ett citat igår:
Pulsen skall inte bara slå, den skall sjunga!
Det var ett citat som passar mig som vill ha och tycker att det är viktigt att se till att leva med den där extra guldkanten ungefär jämt!!

Det märkligaste råd jag fått

| | Comments (0)

Inga ryck och jag mattas

|

Vid den här tiden på dagen brukar jag ha varit och ryckt i kylskåpsdörren ett antal gånger. Så jag sitter här och känner mig döende.

Jobbarkompisen visade just sin sympati,
- Och nu sitter du här med lite vatten och ett limstift! Skall vi luncha om en kvart?

Jakande svar
och magsaften jublade om i min bål

Allt kommer ordna sig
Jag känner hopp
Jag kommer överleva min första arbetsdag

I Stockholm igen

|

trodde det skulle kännas
som lite lättnande andas ut
att åka norröver efter 6 veckor,
men det gjorde bara ont.

Jag kunde inte känna att jag åkte hem
Kände mig bara helt borta

Det kommer gå
men det är svårt när hjärtat
som skall pumpa liv genom mina ådror
är 60 mil bort.

Det får slå hårt
och det smärtar

och det ekar av tomrum i mitt inre

En titt i vitögat

| | Comments (0)

Ok, jag har kommit en bit på uppsatsen i sommar. Det skall förhoppningsvis ge mig den grund jag behöver för att kunna hålla farten i höst.

Att ha suttit i princip hela sommaren har varit OK
Eftersom jag suttit på ny mark så har det ändå gett en känsla av det välbehövliga "komma bort och göra något annat" även om jag inte varit särskilt mycket ledig.

Dock har väl det som är näst intill oundvikligt hänt.
Plugg är ett tidsfördriv mellan kylskåpsöppningarna
och det känns.

Nu behöver jag finna en balans
mellan att ta hand om mig själv bättre, leva
OCH begrava mig i plugg under hösten.

Det är tungt,
men jag hoppas att det blir lättare
om man säger så.

Måste skjuta på det...

| | Comments (0)

Till min fasa har ett 50-tal nya spam-kommentarer runnit in under natten.
Önskar att jag visste hur jag kunde radera allt i ett par lättare klickningar, nu får jag gå in på dem en i taget och det tar en himla tid.

Och nu har jag en och en halv dag att plugga och jag kan inte slösa den på spam så det får helt enkelt ligga kvar så länge. Dessa spam var mer med citat och inte så grova så det får helt enkelt vara OK.

Ännu en eftertanke innan det är efter

| | Comments (0)

Det är mycket av det jag upplevt och sett,
som jag inte vill bli
inte vill vara

Jag har hört sägas att det man har svårt för hos andra
är det som speglar ens egna negativa sidor.

Jag tror att det stämmer rätt bra i det här fallet.
Det finns många som är mer lika mig än jag vill.

På samma sätt har jag också träffat människor som jag tror kan bli riktigt goa nära vänner. Det stora kruxet med en flytt till Skåne är inte att jag inte skulle ha något att vinna, det stora kruxet är vad jag har att förlora.

Onsdag och nedräkning

| | Comments (0)

På måndag vänder jag hemåt igen.
Om det nu är hem eller bort jag åker då vet jag inte riktigt.

En cirkel slöts i lördags,
då den tredje faktorn inföll
då åt jag nämligen wienerbröd med chokolääääd i mitten
innan dess har jag under tiden hört om tullarsläktingar och lunchat med Ullabella.

Igår gjorde jag den klassiska alkoholinköpsresan till Helsingör
och över huvud taget börjar det dra ihop sig.

Jag inser att jag inte klivit in helt och fullt i allting här.
Men det känns OK
för det hade varit overkligt om jag gjort det också.

Detta måste inte gå på en kvart.
Särskilt inte detta med att göra boendet till VÅRT
dvs MER MITT.

Jag har varit här i 6 veckor och jag har fått en känsla för huset, läget, folket, samhället och omständigheter, sammanhang och förutsättningar.
Och det är väl precis det som jag kunde hoppats och begärt.

Utöver det så har det fungerat bra att vara sambo
igen - för min del
och för första gången för honom.

Och det är ju stort i sig.

Vi fungerar oerhört bra i en vardag
och det missnöje och förtvivlan som jag kännt emellanåt är sådant som är JAG att känna, det har förstås att göra med att jag saknar sådant som är MITT, jag saknar mina vänner, jag tycker saker blir bökiga för att de inte är som jag är van vid, att jag varit lite utelämnad till sommarsambon eftersom min egen verksamhet varit så låst, att han jobbat och haft en pågående vardag som kräver saker av en, och att jag hatar mig själv för att jag är mänsklig i min pluggförmåga, och jag har faktiskt inte haft särskilt mycket ledig tid eftersom jag ju pluggat 5-6 dagar i veckan.

Längtar efter ledighet!
men kan inte riktigt unna mig det och njuta förrän jag fått nån rätsida på pluggeriet.

Även om jag inte varit en mästare i koncentration varje dag och varje ögonblick så har det verkligen varit en gåva att kunna vara här.

Jag ser att jag velat göra mer här också, sådant som jag sett skulle behöva en städning och sådant som skulle behöva målas och lukas, testas att möblera om osv osv. Men det måste vara OK att jag inte haft den tiden.

Jag har också oändligt kvar att se i trakterna här.
Till exempel har jag ju sett Ven på håll varje dag,
men det är en av de utflyktsmål som vi insåg att vi får skjuta på framtiden.

Ikväll skall vi till Fredriksdal och se Eva Rydberg som axlat Poppe-buskisen

Imorgon blir det plugg medan sommarsambon vittjar rusor,
på fredag får jag också tillfälle till plugg för då skall han och hans festkommittévän fixa inför lördagens heldags-sommarfest som inkluderar lekar och tävlingsmoment, poängpromenad och en milslång snitslad bana med många vätskekontroller och ja, jag vet inte vad. Det hela är mycket hemligt, men att döma av deras glittande blickar och leenden när det kommer på tal så finns det en hel del saker som är roligare att vara åskådare till än att göra.

På söndag räknar jag inte med att göra nått annat än överleva och möjligen vara lite social med övernattande. Behöver packa också...

På måndag öppnas ännu en gång dörren till en verklighet och när jag framåt eftermiddagen kliver av tåget i Stockholm så tror jag att jag kommer att förstå barnen som klev ut från Narnia mycket bättre.

Nedsatt hörsel, skånska och fotbolls-ufo

| | Comments (0)

Igår var jag på något som sommarsambon marknadsfört som RIKTIG fotboll. Nu visade väl kvällen att så inte riktigt var fallet och tja... jag tyckte dessutom att MFF-hymnen var vackrare... (om jag nu skall prata skånelag)... så det blir nog ingen Boisare av mig.

Och det tror jag inte att nån direkt lider av.

Det som är spännande med att gå på fotboll och andra sportevenemang är så mycket mer än själva spelet. En del ramsor känner man igen på bara melodin och andra tar ett tag att urskönja och uppfatta.

Igår gjorde jag tre missar som jag hade rätt roligt åt själv:

1. Först hymnen som gick nått i stil med:
Vi är inte från Hittarp
Vi är inte från Råå
Vi är närmare Hven
och vi älskar grodan Boll.

Varför sjunger hela klacken att de älskar GRODAN BOLL?
Svar: Nej det var tydligen Landskrona Bois som de sjöng.

2. Ett par minuter in i matchen börjar plötsligt hela klack-läktarn att skrika:
VI ÄLSKAR BANDY!*klapp klapp klapp klapp klapp* VI ÄLSKAR BANDY!
Och det var lite oförklarligt måste jag säga. Var lite på väg dit för att säga att det ju är fotboll de spelar. Det var först i mitten av andra som jag frågade min bänkgranne och fick veta att det är randigt de älskar.

3. Den största chocken kom dock när hela läktaren skrek till i ett:
- Fitta! fitta! Ge oss ett beij!
Beij? tänkte jag, men av det sammanhanget vågade jag inte ens tänka på vad det kunde betyda.
Beij! ropade ett par människor omkring mig och jag kände hur ögon och öron vidgades och kroppen blev på helspänn hade jag hamnat mitt i nån sexsekt? och så kom det igen från klacken
- Fitta! fitta! Ge oss ett eou!
Eou! svarade min långsida unisont och med på noterna, haha tänkte jag lättad och hörde plötsligt rätt i resterande körande:
- Sittplats! Sittplats! Ge oss ett ei
- Ei!
- Sittplats! Sittplats! Ge oss ett eis
- Eis
- Va blir det?
- Bois!
- En gång till
- BOIS

Naturligtvis dömde domaren orättvist.
Man kan ju tycka att en domare skall falla lite för tricket när ett helt lag och en hel publik klär sig i svartvitrandiga (domar)tröjor, men det bet inte på denne domare och det var inte det att BOIS förlorade. De blev krossade och förnedrade.

0-4 är ingen skön syn. Men det var inte bättre än så. Och man kan iofs också säga att inte heller Halmstad spelade som siffrorna visade. Men det är målen som räknas, så det var bara att åka hem och dricka vin och fira att sommarsambons semester nu inletts!

Åååå Naj de e måndag

| | Comments (0)

Det går verkligen inte att få fart på pluggeriet på måndagar.
Till råga på allt så låg Ikea-katalogen och väntade i brevlådan...

Jag får ta paus och slå på kaffe
så att jag sedan kan krypa upp i ett hörn och mysa och fantisera.

I just Lööööööv kataloger,
och det vore märkligt om det är det som är mitt största hinder från att nånsin bli en färdig(utbildad) bibliotekarie...

Imorgon är det tisdag och då skall jag plugga!
I alla fall på förmiddagen...
då sommarsambon inleder sin första semesterdag med en boulematch i byns turnering. På eftermiddagen är jag grymmesugen på att åka med till Danmark och handla inför sommarfesten på lördag. Jag har suttit här och SETT Danmark i 6 veckor utan att komma dit. Visst är det bittert detta med allt man vill hinna men inte hinner...

Inte bättre är OK?

| | Comments (1)

Det har alltid låtit så grått
när jag hört meningar som att :
- det får bli som det varit
- man skall inte lära gamla hundar sitta
- det är för sent nu

Att inte vilja mer
är för mig tätt förknippat med att lägga sig ner och vilja dö.

Att nöja sig
är förknippat med flathet och lathet och stagnation och trööööööööökigt

Självkännedom känns som en nyckel att öppna dörrar med här i livet,
men var enda gång jag finner en nyckel
så ser jag alla lås den inte kan användas till
och alla andra nycklar jag behöver erövra.

När jag finner ord att formulera en egenskap jag har
så som härom dagen då jag återfann min kännedom om att jag är en person som oftast tar ett steg bakåt när jag känner mig osäker,
Så insåg jag också att jag varje gång jag kommit på att det ÄR så,
i nästa andetag tänkt att jag får jobba på att bli mer framåt.
Kliva in mer, ta för mig.

Och när det kommer sådana där osäkerhetssituationer
är ambitionerna höga som bara den.
- Denna gången skall jag vara käck!

Men jag är inte käck i sådant jag tycker är lite småläskigt och främmande.
Jag är tyst som en dö ål
och det dröjer
tills jag kännt mig för om situationen innan jag "käckar te mej"

Och idag har jag bestämt mig för att jag INTE skall "jobba på det"
inte förändra det.
utan att det är Ok
och att det får vara så.

Det har hänt att människor ändrat sin bild av mig efter att ha lärt känna mig bättre, men det betyder inte att jag inte kommit till min rätt, det betyder egentligen bara att den personen hade något som den behövde lägga åt sidan innan den kunde se vad och vem jag är.

Det måste bli OK att jag inte är bättre,
att jag inte på stubinen älskas av alla.

Sanningen är ändå att jag fungerar socialt i det stora hela
och det är en gåva inte bara att nöja sig med
utan också att uppskatta.

Har träffat lite barn i helgen,
bland andra en oändligt söt och charmig
och en lite butter och inbunden som var svår att få kläm på
Och det är inte tal om saken att dessa två kommer att möta olika världar bara de visar sig.
Och min värld har alltid varit välkomnande
och det är faktiskt både ett tecken och ett bevis på att jag kan tillåta mig att vara just som jag är.
Det fungerar helt enkelt.
Det ger mig det jag vill ha av sociala möten.

Det kanske kan vara bättre,
men detta är jag och det är OK!

Sånt som inte kittlar

| | Comments (0)

Har nu ägnat ungefär 2 timmar åt att ta bort spam-kommentarer.
Jag har fått spam förrut,
det brukar vara om att få större och mer och intensivare på olika sätt.

Men de hundratals kommentarer som strömmat in mellan lördag och söndag bar rubriker som skvallrade om att det skulle kittla att få utlopp genom att kränka. Att ha sett dessa hundratals rubriker under deletandet är rätt äcklande.

Det är nått som är märkligt märkligt
är det en extrem av något som ändå finns i tiden?

Det är dumt att vara snäll
Det är armbågar som gäller
Störst går först
och den som hörs och syns är den som finns
Och det gäller att finnas rejält för att få erkännande, respekt och mening.

Vilka är alla de människor (och djur får jag väl tillägga) som skall få sina själar och kön sargade för att andra skall få kittlingen av makt och kraft? Vad är tanken att dessa människor skall finna sina vägar i? För mig blir det tydligt att när styrka och makt ägnar sig åt kränkning istället för lyhördhet och samarbete så finns inte längre någon bas för ett demokratiskt system eller ett medmänskligt samhälle.

Så länge man slår med minst en hand så spelar det ingen roll om man sätter in andra pengar till välgörenhet eller kan sitt politiskt korrekta språk i officiella sammanhang. Kanske är det ändå så att det är inte de med mest makt i samhället som kränker de andra i handling. De behöver det inte för de kan istället välja en tillvaro där de slipper se att maktlösa finns. Det hindrar väl inte många av dem som stelnat i sina Armani-kostymer åt att behöva känna sig levande på det sätt som de lärt att bara armbågar kan göra?

Att kränka andra är kanske den svagaste och maktlösaste människans sätt att hitta nån slags självrespekt. Men det är sorgligt om nån kan tro sig skaffa det genom att våldta en get. Eller att slå sig ihop med andra unghingstar och i grupp se till att någon blir svagare än dem. Mer utsatt.

Kanske är det för lite kultur för de utsatta, tänker kulturvetaren inom mig, kanske är det svårt att projicera sina liv i den kultur vi har att tillgå. Jag kan läsa böcker om kvinnor i 30-årsåldern som försörjer sig men ändå har ångest över valen i livet. Men vad finns det för något en maktlös man kan ta del i för att kunna se sin problematik i ett annat ljus? är det Arnold som återstår?

Och alla intryck som kommer från olika håll handlar om hur mycket man kan välja. Det är en delsanning, men kanske lika mycket en medelklassdröm och en myt. En del kan välja mer än andra. Personlighet, förutsättningar, sammanhang och tillfälligheter, bollplank, omständigheter och erfarenhet är så varierande människor emellan. Det enda man kan välja är egentligen att göra saker man står för, resten är kanske inte så lätt alla gånger.

Och om andra kan vara som mej,
och emellanåt i stingslighet ta ett gott råd
som en missförtroendeförklaring,
så hjälper det inte att jag beslöjar min blick med medlidande
och säger SÖK HJÄLP!
Sök hjälp innan du gör både dej själv och andra olyckliga!

Och en med ett normalbyggt självförsvar och murar
öppnar sig heller inte då den bemöts med ilska.

Så det enda jag kan säga är väl det
att det finns något som är mer kittlande än fysisk styrkemakt
Pröva att göra sådant som gör att du får se någon lysa upp i glädje och blommande lycka.

Och när du ser en sådan människa lysa framför dej,
våga ta ett djupt andetag och dela det ögonblicket.

Det får det att pirra av studsande endorfiner och
av en värme som är så innerlig
att till och med multipla orgasmer ligger i lä.
I ett sådant ögonblick finns inte ens makt som idé med.
Och inte utsatthet heller.