Vuxen och skenhelig

Hurra, nu är jag alltså där.
Jag undrade just om det inte borde komma snart nu,
har ju fyllt trettio och allt.

Satt vid lunch idag tillsammans med ingift släkt till den släkt
som jag besöker och kanske en dag är...

19, 15 och 11
Och 19-killen såg fram emot festivalen
- Då skall det bli supa!

Och när jag var 19 var det tabu att prata om sådant *HAha, ni hör va... när jag var ung, minsann!!* och jag skulle inte uttryckt det så med min bror i närheten och inte heller inför en 60plussare.

Det är ju faktiskt så att jag varit 19 en gång i tiden
Att jag varit på festival en gång i tiden
Och att jag inte alltid varit den nyktraste bland alickor...

Men det bekom mig inte det minsta,
plötsligt kändes det helt rätt att en så ung människa skulle låta bli...
plötsligt satt snörpet där det skulle och jag förfärades över det dåliga föredöme han visade för sina syskon.

Förmodligen är det nu som man är redo att bli förälder...

För nu har man uppenbarligen glömt allt som man själv VISST skulle tillåta sina barn och att man inte skulle oroa sig och att man ju kan liiiiiiiiita på varandra, le och vara kompis, slappna av och bara ha kul.

Nu verkar den där extramoralen och orosstävjaren ha växt likt en visdomstand och blivit till en extra ryggrad att förlita sig på i predikningssammanhang.

Bring it on!

Över huvud taget känns det oerhört mycket bring it on just nu.

Att ha träffat en 7 (och ett halvt) år äldre man innebär att hela vänkretsen är stadgad och avynglad. Här finns barn högt och lågt och den barnlösheten som inte alls sticker ut i Stockholm gör det här. Nu anser ju inte jag att barnalstrande är en åtgärd att ta till för att mainstreama sig, men ändå, något fattas oss. Även om det, som svägerskan sa härom dagen, är för sent för jämnåriga kusiner...

Nu är det dock en verklighetsförankrad Edvard Persson som jag mött så här blir inga barn gjorda förrän jag flyttat ner. Och ner flyttar jag inte förrän jag har jobb här, har jag kontrat. Så där är vi nu, men planen på hur vi skall ha sovrummet och hur många barn vi kan ha (och hur stora) innan vi behöver byta hus är ändå rätt uttalad. Sjuuuuuuukt sjukt... jag är inte vuxen nog för så här stora saker. Jag vill bara säga wow och yeah och liksom klacksparka in helt otippade segrar i livet... Och sedan fort springa vidare för att undvika kontringar. Att vila i detta kan jag inte.

Det kramar som en stenhand om mitt hjärta när det sista pågavännen säger innan han somnar är, att han är så lycklig. Jag vet att jag är del av det och det är större än jag kan bära. Man kan inte bära en annan människas lycka, så det så, så troligen kommer jag slå bakut och vara väldigt kivig och trilsk idag... Men all den där rädslan har inte hindrat mig från att mitt i natten viska i hans öra att jag älskar honom, så jag är nog rätt med på det som händer ändå...

Och jag är i alla fall vuxen nog för att ÖVA på att göra barn. Och även för att ta konsekvenserna av mina handlingar, hur lekfulla och obetänkta de än månde vara.

Helig blir jag aldrig
- så skenhelig är nog det närmaste jag kan komma!!
Får vara tacksam för den förmågan!!!