varför? När man ändå märker det

Det är en märklig känsla att veta att man har fel
att man är barnslig och löjlig
och att det kan göra någon besviken och ledsen.

Det är en dubbel känsla att minsann vilja leva ut det ändå
och samtidigt vilja värna den andre och trösta, mildra de skadeverkningar som man just åsamkar...

Borde man inte egentligen
kunna backa ett steg?
le åt sig själv, se vad det kommer ifrån och angripa den rätta kärnan
istället för att liksom hitta på smålöjl att puta med underläppen för,
vara kristisk mot eller vända ryggen för.

Det känns så självklart att man borde det,
men ändå förmår jag inte.
Kanske behöver jag först fatta vad det EGENTLIGEN handlar om,
och det är sådana saker som jag är trög på,
som att kroppen reagerar med ilska, irritation, besvikelse, rädsla (eller vad det nu är) innan hjärnan hinner registrera någon egentlig fara. Att vara i otakt med mig själv så här, skapar ett oändligt behov av efterhandskonstruktioner. Där försvarsinstinkten att överleva tillfredsställs så knasterintellektuellt att änglarna gråter.