Tillbaka i dimman

Efter en veckas turné till sommarställe, barndomsvänner och föräldrahem så kan jag säga att det har varit himmelens trevligt och gott. Som en exposé över allt som varit och som en kartläggning av allt som är.

Pågavännen har haft det intensivt som uppvisningsobjekt och turist i Lindas liv på annan ort. Det ger nog en viss förståelse för mig, att det tar tid att landa i alla man möter och miljön och livet man är i.

Det blir påtagligt hur många hem jag har, hur förvirrande det är. Gott när det genomskådas och han säger att han vet att det förvirrar ytterligare, men erbjuder att tillsammans skapa ett tredje hem. Och ge mig en famn och en hamn för livet.

Och hon såg att det var gott.

Däremot så är kontrasterna stora i mitt sinne. När man under en vecka visar så mycket av det som är ursprung, bas och bakgrund till allt som är jag så är det något som händer i mig. Som att jag söker en riktning utifrån det som hittills varit. Som om det fanns en idealkurva som livet mår bäst av att kränga sig runt och jag vill kunna räkna ut att det är längs den jag rör mig.

Ett febrilt inre tankearbete. Hjärnan som en enda trasselsudd av stark laddning, vindlingar och vrår i hastigheter och med kopplingar som ingen trodde fanns. Men trots detta så kommer det inte ut nått kvitto på att uträkningen går ihop.

Och jag kommer ännu en gång på mig själv med att önska att livet var matematik, för att detta med att lita på sin känsla känns för osäkert.

Nånstans inbillar jag mig att jag skulle kunna finna och leva i en kemisk inre balans med rätta proportioner mat, sömn och aktivitet så att jag skulle kunna VETA att det jag känner och ÄR är samma sak. Men kanske är det en omöjlig dröm/ekvation att leva?

Och nu har jag inte mer tid att ägna detta.
Nu är min vecka semester slut.
Nästa tillfälle blir i december och fram till dess anletes svett, plugg och så småning återvändandet till Stockholm och jobb...