Snälla, låt mig landa!

När jag lärt mig OM informationssökning och kunskapsinhämtning så har jag lärt mig att det är fyllt av ångest och ängslan i begynnelsefasen.

Hela våren har det känts som att jag har den här uppsatsidén liksom på kornet, men den gäckar mig ständigt. Jag undrar vad fan jag håller på med. Vad skall jag göra? Och det som jag läser av vad andra skrivit är så himmelens bra och hur skall jag kunna åstadkomma nått som över huvud taget blir godkänt.

Och det dyker upp mer och mer som jag borde läsa, eller borde jag bara skumma igenom det? Försöker jag ta genvägar som blir senvägar eller är det bara sjukt sjukt sjukt att över huvud taget skriva magisteruppsats om enda ambitionen med det är att bli klar med det.

Lite tjusning är det,
så långt kan jag sträcka mig,
men inte en milimeter till.

För jag vill faktiskt innerst inne bara att uppsatsen skall ligga där klar och skimrande, intelligent och välarbetad. Jag vill faktiskt inte ödsla tillräckligt mycket tid på den för att den skall nå det målet.

Och så försöker jag fokusera målet, men det är bortom horisonten och det enda jag kan se är synvillor och jag springer mot dem, och blir lika besviken varje gång jag inser att det är så stora delar av vägen som fortfarande ligger framför mig.

Låt mig landa i vad jag håller på med. Låt mig bottna i det jag vill. Och snälla snälla rara, låt mig komma fram någon gång. Idag skulle jag nöja mej med känslan av att över huvud taget komma framåt.