Slutat jaga
Efter en lunch med svärmor och jägarns familj så känner jag mig rätt glad.
Jägarn ville förhöra sig om det fanns jaktlicenser i min släkt, kanske kan de övertyga pågavännen om att börja jaga...
- Ha, han kommer aldrig att börja jaga, sa jägarns fru, det skulle varit om Linda hållt på med det i så fall. Men det är väl slutjagat för hennes del! (fick hon till det med leende glimt)
- Ja, det får vi hoppas, sa jägarn.
Tjolahopp, tänkte jag på hemvägen,
De vill ha mig kvar i släkten!
Och jag vill ha dem!
Är så förälskad
att hjärtats slag är så på hela tiden
att jag tror att det stannat.
Bara tre timmar tills han kommer från jobb...
Vilken underbart värmande kommentar att få höra. Officiellt godkänd och stämplad nu då, ha, ha.
Det känns så. :)
Det är gott, stort och märkligt. Har ju umgåtts nästan mer med släkten än med pågavännen sen jag kom ner, så det känns ju bra att de inte bara gör det för syns skull.
Jag vet ju att de är glada för hans skull, att han träffat nån. Sedan är det ju extra roligt för mig om de är glada för att det är just jag.