Räta ut frågetecken

Jag ägnar mig mycket åt frågetecken.
Har alltid gjort.
Problematiserat och reflekterat.

Och dessemellan en förlösande lättsamhet,
en gråtattack, ett skrattanfall, en orgasm
något som lättar de spända strängar som är jag.

Inatt var det gråtens tur.
En bok hjälpte mig till tårarna.
Kanske är den inte sorglig alls,
men konsten finns i betraktarens öga
och mitt öga behövde tårarna...

Näsa och ögon rann och bröstet var fyllt av hackande hulkning.
Och det fanns inte ord på varför.
Det var bara att låta tankarna vila och de smekte smärtsamma minnen, oro och sorger då de stilla fick flyta genom mitt inre landskap. Att låta tankarna följsamt rinna och svämma över fick mig att märka hur jag annars försöker stävja och strukturera dem.

Hur? När? Var? Varför?

Och jag kunde konstatera att varför sällan är viktigt, det räcker att veta ATT. Om jag kunde stanna vid det skulle det kanske också vara lättare att acceptera sådant som händer i livet och välja vart energierna och tiden skall läggas.

När, kanske också mest är en stressande fråga. Jag tror jag kan styra upp och kontrollera mitt liv när jag har filofaxen i hand, men jag är osäker på om det inte möjligen snarare är filofaxen som styr mig... Aldrig har väl nuet varit så sällsynt som just nu

Var spelar allt mindre roll, eftersom man kan nå över så lång sträckor så fort idag. Däremot finns det enda svar att leva på den frågan och det är HÄR. Närvarande.

Så det enda som återstår är hur.
Och det är rätt gott att förstå och veta.
Både tillvägagångssätt och sammanhang.
Det skulle med alla de andra frågorna besvarade bara återstå en renröjd väg att leva. Som livet har tett sig för mig så har jag upplevt att jag röjt en del. Att min smala väg blivit bredare, friare att gå, klarare att skåda från, vackrare och enklare.

Uträtade frågetecken blir utropstecken
och det känns bra
att klarhet inte innebär stillhet och att vara färdig.
Att det istället ger möjlighet för utrop, känslouttryck och upplevelse.
Oj! Aj! Och hoppsan!

Mina blogginlägg skulle bli betydligt mer kortfattade om jag VERKLIGEN kommit så långt att jag bara kunde uppleva förundran över nuet, utan att vilja förklara och förstå det. Jag är nog inte riktigt där än.