Med glimt eller inte alls

Inte så mycket fiskande längre,
inte så mycket spikande,
inte så mycket...
Nej, nu sen han träffat Linda har han inte tid för nått.

Och jag?
Förvandlad till ännu en som sliter i hans tid.
Kräver honom.

Igår var vi på bio och strosade lite på Helsingborgsfestivalen.
Bara han och jag.
Det krävde avbokandet av ett släktkalas.
Det krävde besvarande av två personers frågor om vad vi skulle göra.
Det krävde lyssnande på hur svårt det varit att veta vad man skulle säga om att vi inte varit där.

Vi ses om kvällar och lite helg (i alla fall den dan när han inte fiskar)
och det är OK,
hade varit mer OK om jag haft socialt på dagtid,
och om det var nån stund innan lampan släcktes som var vår.

Jag behöver det.
Tumanhandtid.

Jag stjäl honom.

Naturligtvis har han ett val,
det är hans val att göra
men han vill vara vän med alla.

Och jag vill också vara vän med alla.
men hamnar i försvarsställning,
i panik och desperation.

Och då tycker jag inte att det är vänner,
om det krockar att vilja vara på tu man hand nån kväll ibland under en nyförälskelsefas.

Jag blir arg,
men jag vet att alla vill träffa honom/oss av kärlek,
så hur snörpig får man bli?
Känner mig ändå utsatt, hotad (?) och väldigt ensam.

Och tänker att om han inte själv vill eller kan stå upp för det i den här fasen,
så kommer det inte komma när vi är mer vardag för varann än vi är nu.

Jag har ingen glimt att skoja om konkurrensen med.
Jag vet att det är det som är meningen,
den svåra omställningen som alla behöver bearbeta
den förlorade (?) sonen, brodern, ensamrätten,
och nånstans vet jag att det handlar oändligt LITE om honom och oss.

Det handlar om att jag nu har två veckor kvar av tjänstledigheten för min uppsats. Jag har inte gjort allt som jag hoppats hinna. Hösten kommer dra igång med språng och kräva mig.

Och jag vill bara lägga mig ner och dö för jag orkar inte ha så höga mål som jag har. Jag vill vara en oambitiös slarver, lättfoting och glassande.

Jag längtar hem.
Jag vill dricka Martini med en väninna,
prata livet tills rösten darrar
och ambitionsnivåer tills tårarna sprutar och skrattmagarna hoppar över dess orimlighet.

Jag vill skratta

jublande flamsande tumla om i tillvaron.
Jag vill dricka sprit. Och knulla.
Och glömma allt.

Istället sitter jag här.
Mitt i nått jag tror att jag vill ha.

En lugn dimma skyler Ven,
sundet är lugnt
allt är harmoni

utom jag

Ikväll skall vi till vänner i Örkelljunga.
Hans vänner, som skall bli mina
och jag som hans vän som skall bli deras.

Ett par sådana möten i veckan är det sedan midsomras,
jag är oftast inte den asociala typen,
och jag träffade Örkelljungavännerna i midsomras,
tyckte om dem,
så som jag tyckt om alla vännerna så här långt,

men jag börjar bli trött, sliten
känna mig avskärmad, ointaglig, ointressant och ond.

Jag vill bara dra nått gammalt över mig,
men, som sagt, han är på jobbet just nu...
;)