Märkligt

Igår var det utflykt.
Jag, pågavännen och två av hans pantersläktingar for på söderut-turné.
Falsterbo, smygehuk och med målet att besöka ett par goda vänner i närheten av Mälarhusen öster om Ale Stenar och Ystad.

Det var trevliga vänner de hade.
Det är inte fel sammanhang jag befinner mig i.
Är rätt avslappnad ändå och känner mig välkomnad.

Men ändå verkar det nästan som att ju trevligare jag har.
Desto grinigare blir jag på hemvägen.

Försökte fånga vad det där handlar om.
Insåg att för varje människa jag presenteras för.
För varje människa som pågavännen avslöjar mig för,
så syltas jag djupare in.

Som när en blivande förälder vill vänta till efter vecka 12 med att berätta för folk, men jag tror att jag nånstans vill vänta med att kalla mig flickvän tills jag verkligen flyttat ner hit, samtidigt som detta med att sondera terrängen här är nödvändigt för att våga ta det steget.

Kanske är det som när vi for hemmåt igårkväll och dimman slöt sig både framför och bakom oss på vägen. Man kan inte se tillbaka och man har ingen aning om vad framtiden har i beredskap.

Eller om man nu inte skall tro att svaret redan finns så blir frågan vilka svar jag är kapabel att skapa, VI är kapabla att skapa tillsammans.

Återigen ställer jag allt på sin spets.
Skall jag bara skita i det här och åka hem.
Det är bara FÖR komplicerat,
det finns saker här jag inte vill leva.

Hela min förmåga att inrama en integritet prövas och skapas,
känner mig emellanåt hotad av att se gränserna
mot min omgivning så tydligt.

Insåg också under bilresan hem igår att det är precis så här som hjärntvätt fungerar. Att under en längre tid vara i ett nytt familjeliknande sammanhang och matas med trevnad och nya intryck som man aldrig hinner bearbeta. Och jag kan undra varför jag aldrig tänkte på att 6 veckor inte kan vara en "koll av läget". Det går inte för mig att vara ytligt besökande under så lång tid. På 6 veckor hinner klister fästa.

Mycket är gott.
Men det finns ett par saker som skrämmer och krockar.
Saker som kan hanteras, men inte botas.

Och hela mitt jag vill packa väskan och dra idag.
Men man gör ju inte så.
Man talar om vad man vill ha och behöver
och ger den andre en chans att möta en.

Så får jag syna...

räcker halva vägen?
eller vill jag bli mött ända utanför min egen dörr,
är det verkligen en rimlig förväntan?
och hur förklarar jag vägen till min dörr?
och blir jag inte också tvungen att öppna den om jag märker att någon ansträngt sig för att ta sig dit.

Och med det sagt undrar jag om jag inte testar honom,
mer än han förtjänar,
och mer än jag själv medvetet kan ta till mig att jag gör.