Korrigering i rättvisans namn

Det går åt rätt mycket choklad och småätning nu för tiden,
men med den avklarad
och lugnet återställt
så syns det klarare,
det är inte lätt för någon.

Det är inte självklart att låta en nollåtta bo hos en i 6 veckor.
det är inte självklart att känna sådan tro och sådant hopp och sådan kärlek att man vill bana alla vägar man kan finna, stolt visa en nypåbörjat tvåsamhet för ALLA. Den öppnade famnen, den vidöppna dörren till en annan människas liv är rätt unik.

Jag vet inte vad mer jag kan begära
och jag vet inte om jag någonsin kunnat göra något annat bättre.
Det är rätt oförskämt av mig att stå och hålla i dörrhantaget och inte kliva in utan snarare stå kvar utanför och tycka mig ana faror därinne.

Det handlar i vanlig ordning inte om någon annan än mig.
Jag är självcentrerad och störd.
Den uppmärksamhet som jag kräver
och strävar efter
känns svår att ta emot när den kommer.
Den självsäkerhet som jag vill säga att jag har
är så skör
och under den finns så mycket misstänksamhet
att änglarna gråter.

Och jag mår illa efter all choklad jag just smällt i mig.
Men jag känner mig mer rätt ute än jag någonsin varit.

Jag är värd det
Pågavännen är värd det.
Och det går att leva lyckligt.