Jägare

Här finns en jagande man.
En som varit stadsjägare också och arbetat med/mot vildkatter som var ett problem i kommunen här eftersom de var många, sjuka och emellanåt aggressiva. Och folk ville inte ha dem attackerandes sina hundar och barn, men andra tyckte väl synd om dem och matade dem.

Hörde en episod om hur folk klagat och ringt fastighetsförvaltare, polis och hälsovårdsnämnd och jägaren inkallades med håv och gevär. Jag kan just tänka mig hur det såg ut på en gård i stan. Grannar i alla fönster. Den ultimata krocken. Stad och naturnära.

Sådana som håvar in vilddjur har man ju bara sett i Disneyfilmer och det vet ju varenda kotte att det är onda onda människor som fångar in små lady och lufsar och skjuter Bambimammor.

Nånstans vill jag att det skall kunna vara ordning på torpet utan att behöva se vad det är som krävs för att uppnå det. När man hör andra perspektivet känns det självklart behövligt. Vårt samhälle fungerar inte om vi skall behöva fly från rasande älgar på väg till jobbet varje dag eller bepansra oss in absurdum från förvildade husdjur och skadedjur.

Ändå känns det när jag uttalar det som om jag lite kör över något blödigt och skört... Är det mina finlemmade välmanikyrerade storstadsnaglar eller är det mitt hjärta...?