Jag hör röster och rustar

Det har börjat igen.
Jag har haft ett uppskov på uppemot två år,
men nu är det tillbaka...

Jag konstruerar gräl i huvudet.
Jag hittar på att folk i min omgivning anklagar mig för saker,
jag kommer på försvar
jag blir arg
jag tittar snett
bygger upp murar
och nästan hatar.

Jag vet inte varför det blev ett uppehåll,
Kanske är det för att jag under två år varit förunnad att i princip enbart ha med underbara människor att göra, sådana jag trivs och känner mig trygg med. Kanske är det för att jag själv mått bra på nått sätt och kännt mig tryggt vilande i världens armar och energier och vad nu man kan benämna den gudagåva som det varit att känna sig som en som är del av ett gott harmoniskt flöde som kan besegra all världens rädsla och destruktivitet.

Och jag vet inte varför det kommit tillbaka,
men det är ruskigt otrevligt.
Jag känner mig på min vakt
hela tiden
och jag biter ihop om min värme och min humor
och det finns inget kvar som jag tycker om.

Kanske kommer jag befrias snart igen.
JAG kanske skall BEFRIA MIG,
det är ju i min hjärna det händer så jag kan ju inte vara mer offer än förrövare.
Är det en kemiskt förklaring jag skall ge det?
Kroppslig obalans med för mycket pluggsmåätande och för lite raska pauspromenader och för lite sömn.

Två kvällar i rad har det varit först sent på kvällen som vi kunnat få ro att sätta oss på balkongen med ett glas vin och se solnedgången över det stilla sundet. Igår var det ännu en ny nattlig rutin som skulle inlemmas innan sömnen fick ta ut sin rätt och det var att smörja min rödlila rygg. Sommarens varmaste dag med inte bara värme utan sol och salta dopp känns fortfarande - och det är inte bara positivt. Idag blir det tröja på!!

Och tankarna mal också om framtiden nu när tiden här börjar dra ihop sig.
Det är trevligt med pågavännen
men klarar jag att ta det onda med det goda.
Det blir den största utmaning jag någonsin antagit.
För jag måste sluta bita ihop om mig,
kliva ut och säga och tycka och känna
allt det som jag förstår att familjen här tycker är "lite speciellt".

Känner mig som Jean D'Arc, jag kommer bli bränd på bål,
för jag vet att det jag har att öppna för dem,
inte är det de nödvändigtvis vill öppna sig för.

Kärlek och tolerans är inget som råder.
Inte på det sätt som jag vill ha det på.

Kärlek här är att säga till folk att de ju skall göra si eller så för att det skall bli bra. Att vaddera in varandras tillvaro och liksom uppfostra varandra att göra det rätta. Kärlek här är inte att lyssna och se någon och försöka förstå hur den tänker eller känner.

Jag vet inte om det är så att det är en balansgång mellan självständighet och familjetrygghet som jag själv inte klarat av riktigt, men hanterat genom att lägga 50 mil mellan mig och min familj, så att jag kan älska utan att bekänna något beroende. Och jag vet inte om jag är beredd att ompröva den balansgången eller göra det i någon annans familj. Det väcker för mycket av sådant som jag tycker är svårt. Och jag hanterar det lättast med ilska. Och ilskan jag känner är så oberättigad i förhållande till de öppna armar jag mötts med. Jag skäms.

Jag använder mig av känslor som att mitt sätt att se på världen är rättare och sannare. Det är obehagligt för jag vill inte vara den som besserwissrigt frälser världen. Men jag tycker samtidigt att mitt sätt att vara öppen och tolerant är självklart. Och jag vill att det skall råda överallt

men jag vågar inte alltid strida
och jag vill inte leva mitt liv som en strid.
Eller?
Kanske är det just det jag vill.
För det enkla livet som jag tror mig vilja gör mig otåligt rastlös.

Samtidigt finns det en rakhet och ärlighet här.
och det är något jag heller inte klarar särskilt bra.
och det skäms jag för att jag inte gör.

Jag har fått fler förtroenden än jag har gett,
troligen för att mitt tyckande är resonerande i sin natur,
och inte som inkastade brandfacklor.
Deras tyckande är effektivare.
Och mer svåremotsagt.

Mitt öppnar ständigt för kompromisser
och det hotar mig då jag möter kompromisslösa.

Jag är helt enkelt väldigt väldigt rädd.
Kommer jag att försvinna?

Småätandet ger mig en tyngd på jorden,
men den kompenserar dåligt,
för den gömmer mig samtidigt för världen.

Jag är långt ifrån att flyga fritt
Jag är långt ifrån rakryggad.
Jag är nära att isolera mig i min rädsla, min fulhet, min fetma.
Och nu har jag bloggat istället för att plugga,
så nu kan jag med rätta kalla mig kass och värdelös också.

Tjoho!
Vad jag är rolig att ha att göra med emellanåt!