Ingen bot för världens trökigaste människa

En dag i tystnad
En dag med plugg
Ännu en dag
av otillräcklighet i ensamhet.

Jag VET att det är så här det känns,
jag pluggade ju på heltid i drygt 5 år
ett bra tag innan denna 4års-distansmara tog sin början.

Och när detta är klart kommer jag högst troligen fortfarande säga att det är positivt med studier och förkovran, att det vidgar vyer, fördjupar verkligheten och inspirerar, utvecklar, får mig att leva... kanske kommer jag till och med att säga att det gör mig lycklig.

Är jag blind?
Utan mina studier hade jag förmodligen kunnat vara troende istället för tvivlande, utåtriktad istället för avvaktande, i balans istället för ätstörd, men kanske är det inte det som är lycka för mig? Kanske är min individuella definition av lycka att plågas, lida, samvetskvala och hata mig för allt jag anar men inte förmår.

Det är ungefär 13 timmar sedan jag mötte en annan människa.
Och han är sen till middagen jag lovat och som jag förberett i samvetskvalen efter att jag sänkt volymen på hans väckarklocka så att han försov sig i morses.

Jag vet inte vilka känslor jag har.
Ikväll är kvällen då jag kommer fall ihop i en gråtande hög vid hans fötter och gå från trökig till monster.
Kan jag varna honom på något sätt?
Kan jag bota mig?