Den bästa helgen...

... men en bitter smak också.

Nån sa om min resa att han trodde att det, om det varit han,
kunde komma fram till att skita i alltihop efter 6 veckor,
just för att det blir så mycket.
FÖR mycket.

Kände mig bland vänner i helgen
Kände mig som en given del.
Mycket skratt.
Genuint trevligt.

Det var verkligen vänner.
Ingen som sa vad vi skulle göra och inte
Ingen som såg oss som en förlängning av dem själva
Ingen ägde något
Jag slappnade av.

Nu gör det ont i magen igen.
Kroppen beter sig som om jag vore fångad.
Men jag är inget offer i detta.

Som den nyfunna vännen sa igår.
Pågavännen är den goaste av människor,
men nu är det inte bara honom jag väljer.
Det är ett kitt som är långt mycket större.

Och det var skönt att få orden.
Jag sa på hemvägen igår att det är ett så färdigt kitt,
jag vet inte vart utrymmet finns att bygga och skapa något tillsammans,
allt är ju redan uttänkt och klart.

- Men det är inte komplett utan dej! svarade han,
och det rörde mig ända in i hjärteroten,
men det hjälptes inte,
- Jag är mer än en plusmeny!

Det är som om jag träffat en man som fortfarande bor hemma
så mycket umgås han med sin familj,
det är liksom värre än att träffa en som har barn sedan innan,
för med en sådan familj kan jag skapa en roll, kan vi hjälpas åt att skapa en roll, här vet jag inte.
Vet inte någonting.
Känner mig bara vilse.
Så vilse och färdig att jag bara vill krypa in under skogens mörkaste gran,
men det finns ingen gran, bara hav
och skyddslöshet.
Hudlöst bar
som en havsfrätt stenstod,
långsamt förintas
så mycket vatten,
men inga förlösande tårar...

- Jag är bara ännu en som sliter i din tid!
sa jag imorses
- Du får inte tänka så! sa han och kysste bort alla tankar

en stund

Så
om jag inte skall vara ett offer
så betyder det att jag kan välja
och ändå är det inte lätt och inte självklart
och det där som man hört om att lyssna på sitt hjärta är ett jävla mög
för det finns inga entydiga svar där

Jag KAN lyckas skapa mig den bästa av världar här,
men skall jag fortsätta att döma ut vad jag har här att göra,
att känna mig hotad och kritisk mot dem som omger mig
om jag fortsätter vara rädd
så kommer jag bara kunna skapa ett helvete.

Nu är jag ju inte mycket för att göra det lätt för mig.
Och jag är rätt kär i den här mannen,
så kanske skall jag helt enkelt bara döma mig till helvetet en gång för alla,
självdestruktiv har jag alltid varit
och aldrig har det varit så blandat med njutning som det är just nu.

Men är detta riktigt bra verkligen?
Nånstans tycker jag att det låter osunt.

Nånstans vill jag hellre lägga mig ner och dö än att fatta något beslut över huvud taget.

Förstelnad hör jag tonen längst bak i mitt huvud
Bär ner mig till sjön,
totoa,
jag känner att jag måste i.